Taelgia 2023-

”Taelgia” utspelar sig i Södertälje i nutid. Vi får följa polisen Sibel (Sara Shirpey) som bestämt sig för att ta tjänst i hemorten och som brottas med de för- och nackdelar hennes syrianska kulturarv innebär. Parallellt får vi en inblick i den unge springpojken Markos värld (Jonay Pineda Skallak) och den tystlåtne, bilmeckande Gabriel som med tiden blir Markos bästa vän.

 

Manusförfattaren och regissören Jens Östberg ville främst ge utrymme åt alla de människor som befinner sig mellan de olika världarna: mamman, pappan, syskonen och flickvännen, i stället för de hårda gangsters som vanligtvis tar all plats i liknande serier.

 

Serien bjuder också på en myriad av karaktärsporträtt. Utöver ovan nämnda får vi också följa Gabriels familj med sin spelmissbrukande far, kloke mor Lucia och basketspelande syster Magda. Sibels syster och kusin, Lilly (flickvän till en av de kriminella och lagkamrat med Magda) samt flera av Sibels kollegor. Då har jag ändå inte nämnt alla som getts plats i dramat.

 

Tanken har onekligen varit god med att skapa utrymme för samtliga karaktärer och ge dem ett brett känsloregister och djup, snarare än att stöpa dem i stereotypiska mallar, men slutresultatet blir spretigt. Det blir på bekostnad av Sibel, som ändå får anses vara en av huvudkaraktärerna, vars drömmar och rädslor förblir oklara. Det nämns vid ett par tillfällen att hon först ville bli skådespelare, men blev polis i stället. Utöver det ges ingen vidare förankring till hennes yrkesval.

 

Att hon brottas med sin lojalitet är ett faktum, men även detta inre dilemma blir vagt eftersom intrycket är att hon blivit polis för att hon har behövt det, snarare än för att hon verkligen önskat det. Jonay Pineda Skallak som spelar Marko däremot imponerar. Hans karaktär är både helt oberäknelig, men samtidigt otroligt lojal och lyckas därigenom skapa den komplexitet som regissören och manusförfattaren eftersträvat. Stor eloge till honom.

 

Polisyrket ska naturligtvis också dissekeras och tyckas till om, framför allt genom dialogen. Vilken bitvis är stolpig och trögflytande. Det handlar om polisen som symbol för Sverige och vad det innebär för alla som inte är födda här. Att ämnet lyfts är högst relevant för berättelsen, men det framförs på ett uppläxande sätt som upplevs självklart.

 

Samtidigt har ”Taelgia” allt en påkostad SVT-produktion förväntas ha. Ett högst varierat persongalleri, fokus på stora känslor, drama och relationer snarare än på blod och våldshandlingar, brännande aktuella ämnen och ett viktigt budskap om allas vårt ansvar för kommande generationer, för barnen. Det är också hög tid att fler svenska städer får ta plats och att våga dyka ner i ämnen som berör många. Viljan och idén finns där, men serien hade inte skadat av ett lite högre tempo och någon mer actionscen. Eftersom det är i dessa de unga skådespelarna i ensemblen briljerar.