The Third Day 2020

Sam stoppar en flicka från att ta sitt liv. Han tar henne sedan till hennes hem på Osea - en ö inte långt bort. Väl där blir han insyltad i lokala hemligheter och frågan är om han någonsin kommer kunna komma därifrån.

 

En tid senare anländer Helen med sina två flickor till samma ö.

 

Serien är uppdelad i två akter. De tre första avsnitten handlar om Sam och de tre sista mer om Helen. Den första akten är överlag mycket spännande, obehaglig och väldigt blodig. Det är inte helt enkelt att hänga med turerna, men det gör ingenting för det är ändå kul att klura på vad som kan komma att hända. Andra halvan blir tyvärr inledningsvis en slags upprepning av den första. Vi känner redan till sakernas tillstånd och mitt intresse börjar halta svårt. Dock faller allt på plats i det sjätte och sista avsnittet. De två akterna knyts snyggt ihop till en fungerande helhet. Och känslan efteråt är att även om det svajar till på vägen, är den ändå väl värd mitt engagemang.

 

Visuellt är detta verkligen fullständigt slående. Varma toner varvas med kyliga, påträngande närbilder varvas med vida panoramaåkningar. Vyerna över ön och det omkringliggande vattnet viskar om frihet, men förstärker samtidigt känslan av klaustrofobi. Fotot är enastående vackert och skapar med skiftande skärpa och lek med exponering en mardrömslik stämning. Det finns ett hölje av hot vilande över bilderna, som varnar om något oroväckande i annalkande.

 

”The Third Day” är en otäck och skräckinjagande följetong. Den är väldigt våldsam och ibland riktigt äcklig, med alla insekter och inälvor som skvätter omkring. Historien är dock inte lika sensationell utan handlar istället om djupare existentiella frågor som liv, död, skuld, skam och ansvar. Men det här är också en serie om förlust. Den är tung och stundvis ångestladdad. Sorgen är ständigt är närvarande i allt som händer, och det är också sorgen som på många sätt är motorn. Det blir berörande, jobbigt, men ändå aldrig melankoliskt eller överdrivet dramatiskt.

 

Vi har en fantastisk ensemble med Jude Law i täten som Sam. Katherine Waterston, Paddy Considine, Emily Watson och Naomie Harris som Helen. Alla inblandade gör verkligen allt rätt. Och Jude Law, han gör ännu mer än så. Detta är verkligen ett av hans livs bästa prestationer. Han gestaltar med hela sin kropp och varje uttryck en drabbad man som i förnekelsen och den senare avgrundsdjupa insikten, sjunker in i en slags annan dimension av sig själv. Det är närmast plågsamt att beskåda, men också otroligt fängslande.

 

”The Third Day” är en poetisk, nästan sakral upplevelse. Den blandar obehindrat subtil symbolik med grafiskt våld och blodsplatter. Detta innovativa överskridande är på sätt och viss seriens styrka, men samtidigt det som i längden blir dess fall. ”The Third Day” faller helt enkelt på sin egen ambition. Den är för mycket, och på för många håll samtidigt. Den vill vara så mystisk att den slår knut på sig själv. Jag blir trött av alla metaforer och anspelningar, som efter ett tag känns ganska sökta. Det som var mystiskt blir förutsägbart och därmed försvinner mycket av stämningen som inledningsvis byggdes upp.

 

Med det sagt. ”The Third Day” är ändå helt klart sevärd. Sista avsnittet bekräftade det jag hela tiden hoppades på. Att det skulle vara värt mödan och de sex timmarna jag gett av mitt liv. För det var det. Tveklöst. Serien är både spännande och tankeväckande, men hade varit tusenfalt bättre i mer komprimerad form. Det finns utan tvekan väldigt mycket av sådant som jag fullkomligen älskar, men det finns nästan lika mycket av annat. Och det är de långa scenerna utan slut, överdrivna liknelserna och tvetydiga turerna hit och dit, som gör att jag tyvärr inte kan ge detta mer än en trea i betyg.