The Wire 2002-2008

I en värld utan lyckliga slut avlöser motgångar och problem varandra och även om få, knappt ens några lösningar presenteras, så är just det samtidigt styrkan och den paradoxala tjusnigen med serien.

Vi får bekanta oss med väldigt många olika karaktärer, den ena mer färgstark än den andra. Nyanseringarna är otaliga och ingen är antingen eller, gränserna är sedan länge utsuddade och alla är potentiella förbrytare men med någon form av rättvisepatos intakt. Inga personer lyfts fram på någon annans bekostnad och även om vi kommer ihåg vissa bättre än andra, så är det i slutändan den kollektiva ansträngningen på alla plan som är mest minnesvärd.

Från minsta biroll är det fullständigt klockrent castat och med så många underbara karaktärer och slipade gestaltningar, vet jag knappt var börja om jag skulle vilja nämna några. Stringer Bell, Jimmy McNulty, Bodie, De Angelo, Omar, Frank Sobotka, Kima…

Genom att vårda även birollerna, breddas perspektivet för oss som tittar och spektret blir så mycket större. Vi är delaktiga i allt det som sker och får med tiden sympatier åt de flesta håll.

Det kan gå flera avsnitt utan att så mycket egentligen händer. De kriminella säljer droger, knarkarna knarkar och poliserna sitter en bit bort och överväger tidpunkt för att slå till. Ändå blir det aldrig långtråkigt, inte för en enda minut.

Bubbles, Wee bay, Wallace, Snoop, Poot...

Manuset är ett mästerverk i sig och det är tydligt att författarna bakom (främst David Simon och Ed Burns) vet hur man inte bara skriver, utan också pratar och framförallt vad man pratar om. Hela vägen från botten av betongprojekten upp till maktens korrupta korridorer känns jargongen förbluffande trovärdig och fastän att det kanske låter ovant och komplicerat vid ett första öronkast, köper jag ganska snart precis allt jag hör.

Serien är uppdelad i fem säsonger varav varje består av drygt tio avsnitt. Till skillnad från de flesta andra polisserier i vilka ett eller ibland två fall löses per avsnitt, handlar en hel säsong i ”The Wire” om mer eller mindre ett enda polisiärt ärende. Medan egentligen alla fem i någon form följer den ursprungliga utredningen och intrigen.

Säsong ett och två är fullständigt fulländade ur alla aspekt, men eftersom perfektion är svår att överträffa blir en liten dipp i engagemanget ett tag därefter. Dock tilltar tempot rätt snart och resterande avsnitt och säsonger bjuder åter på fantastisk, men ack så depressiv, spänning på absolut toppnivå.

Proposition Joe, Cutty, Lester Freamon, Avon Barksdale…

Serien är otroligt komplex och säger väldigt mycket om den värld vi lever i. Visst är det långt mellan Baltimores drogkvarter och hemma hos mig, men ändå lyckas livet där förmedla värderingar och utmana attityder också här.

”The Wire” bör man se från start, helst flera avsnitt åt gången och i rätt tät följd. Fast framförallt ska man ge den tid. Det är ingen brådska i det som visas, utan det är som med vilken fantastisk bok som helst - det tar lite tid att läsa raderna, att se personer och händelser få liv mellan dem. Men som sagt, rätt vad det är framträder allt i all sin prakt, karaktärer blommar upp och ur sina råbarkade miljöer och landar rakt i famnen på dig och då sitter du där - fast. Och vill bara ”läsa” mer.