Unbelievable 2019

"Peak TV" har fört med sig mycket gott för oss som älskar tv-serier, men samtidigt har det ur vissa perspektiv blivit lite väl mycket av det goda. När det gäller serier om hårdkokta poliser som utreder bestialiska mord känns det precis så, för den typen av berättelser växer verkligen som okontrollerbart ogräs. Lyckligtvis kommer det då och då serier som slänger in lite friskt blod i den slitna mallen och den verklighetsbaserade Netflix-satsningen "Unbelievable", skapad av Susannah Grant, Ayelet Waldman och Michael Chabon, är ett skinande exempel på just det.

 

I första avsnittet möter vi tonåriga Marie (Kaitlyn Dever) som precis har flyttat ifrån sin senaste fostermamma för att ta ett språng ut i ett mer självständigt liv. Hennes tillvaro slås totalt i spillror när en maskerad man bryter sig in i hennes nya lägenhet och våldtar henne upprepade gånger, varpå han sedan lämnar brottsplatsen kliniskt ren och helt utan spår. Maries bråkiga bakgrund och splittrade redogörelser av händelseförloppet gör att hon fruktansvärt nog blir misstrodd av de i hennes närhet som hon vänder sig till för stöd, både inom familjen och polisen. Medan serien skildrar de fasansfulla konsekvenserna av det obegripliga sveket får vi parallellt följa utredarna Karen (Merritt Wever) och Grace (Toni Collette) i två närliggande polisdistrikt som tre år senare (2011) inser att de jagar samma slipade serievåldtäktsman. 

 

Tråkigt nog är den här berättelsen svidande aktuell så här i #MeToo-tider och tacklar ämnen som många kvinnor världen över tvingas tampas med under sin livstid. Det är inte bara att skaparna bakom serien tar formatet för en klassisk seriemördarthriller och applicerar det på ett brottsfall som istället har en våldtäktsman i centrum, utan framförallt att de på så oerhört kraftfullt sätt visar ett scenario där samhället inte lyssnar på offren. Med en verklig fallstudie som grund tecknar de ett förkrossande porträtt av vad som händer när en person i en väldigt utsatt position träder fram och berättar sin historia, bara för att sedan misstros och förkastas. Skildringen av kontrasten mellan att bemöta ett brottsoffer med kall och mekanisk nonchalans istället för omfamnande förståelse och stöd är också rena slaget i magen. Allt berättas dock med empati och humanism, vilket inger hopp i vad som ibland kan kännas som ett bottenlöst mörker.  

 

En annan aspekt som lyfter serien över mycket annat i genren är hur den gestaltar polisarbetet. Vid många tillfällen under de åtta avsnittens gång har serien chansen att träda över in till den mer konventionella sidan av polisgenren, men varje gång svänger den istället åt andra hållet. Den är aktivt "oflashig" och avskalad hela vägen igenom och siktar på autenticitet snarare än konstant spänning. Det finns stunder då den blir så intensiv att man gränsar mot en fullskalig panikångestattack, som i förhörsscenerna (svettigt regisserade av Lisa Cholodenko) i första avsnittet, men överlag vågar den ligga på en mer lågintensiv nivå och litar på styrkan i den verkliga berättelsen istället för att ta till billiga knep för att öka dramatiken.  

 

Även karaktärsmässigt undviker den de värsta fällorn i genren. Varken Grace eller Karen blir den stereotypa geni-utredaren som föddes med ett förstoringsglas i handen, utan de förblir "vanliga" poliser som lugnt och metodiskt löser problem i takt med att de uppenbarar sig. De är inte smartare eller mer lämpade för jobbet än någon annan av deras kollegor, men de är villiga att lägga ner timmarna, blodet och tårarna som krävs för en utredning som täcker varje spår och jagar varje halmstrå. De gör misstag, de följer villospår, de har tur, de sliter sitt hår över ologiskt loggade databaser och de bjuder helt prestigelöst in så mycket hjälp som möjligt utifrån. Bäst av allt är att de inte kan förvandla en grynig bild från en trafikkamera till en högupplöst närbild genom att säga det magiska ordet "enhance" till den obligatoriska it-killen, smått revolutionerande.

 

Karaktärernas styrka ligger också mycket i de fina prestationerna som gudomliga Toni Collette (det känns fortfarande bedrövligt att hon varken vann eller ens nominerades till en Oscar för sin monumentala "Hereditary"-roll) och Merritt Wever levererar. Båda två är otroligt skickliga på att förmedla stora känslor med få ord och små medel. Deras två poliser har varsin mur uppe för att skydda sig emotionellt från de mest plågsamma delarna av jobbet, men på briljant vis gestaltar de stormen bortom muren och släpper fram precis lagom mycket. Vassast i ensemblen är Kaitlyn Dever som får den tveklöst mest utmanande rollen. Marie kastas mellan hopp och förtvivlan, lugn och ångest, och Dever navigerar det med makalös säkerhet och subtilitet. Även Eric Lange, som spelar en av de poliser som avfärdar Marie som lögnare, får väldigt mycket intressant material att jobba med och imponerar.    

 

Bortsett från några få styltiga expositionsdumpar så är "Unbelievable" en serie som jag inte kan hitta några direkta svagheter i. Den är nyanserad och komplex i sitt berättande, den underhåller trots sitt tunga ämne och den lyfter fram smutsiga samhällsproblem utan att fördumma, förenkla eller plocka lågt hängande poänger. Addera sedan gediget hantverk på samtliga estetiska plan och rena dynamtikcasten på toppen av sitt game. Då landar vi i en skinande fullträff.