Med den tekniska utvecklingen sedan millennieskiftet har det ju kommit en mängd nya format för filmkonsumtion. Alltifrån att sitta och stirra ner i sin iPhone på bussen eller ligga i sängen med sin laptop, till att sitta i en brant bio med 3D-cyklop framför en 20 meter hög duk. Hur folk väljer format är väldigt intressant, tycker jag. Utvecklingen är tydlig. Hög budget och exklusiv teknik imponerar inte.
Finansiärerna till äventyret "John Carter 3D" med miljardbudget har knappt fått tillbaka sina pengar, medan den svartvita stumfilmen "The Artist" har dragit in över 10 gånger sin budget. Tittarna är oförutsägbara, och det finns något fint och rättvist i detta. Min tes är att en bra berättelse är grunden för allt filmtittande, och om denna berättelse kan framgå på mobiltelefonen eller datorn blir övriga format mest en dyrare bonus, som man kan lyxa till med ibland.
Själv skulle jag aldrig se en långfilm i mobilen eller på en laptop utan ordenligt ljud men i allmänhet imponeras jag inte av teknik och effekter. Jag ser gärna dogmafilmen "Italienska för nybörjare" flera gånger om, men "Transformers" får mig att vilja kolla gamla sms.
Det behövs alltså någonting extra för att vi ska lämna hemmet. Filmskaparna måste anpassa sig så att vi behöver de exklusiva formaten. För det behövs just berättelsen, men också en modern filmkonst som tar vara på det exklusiva i till exempel 3D och IMAX.
En film som marknadsförts hårt för IMAX 3D är just "The Amazing Spider-Man". Regissören Marc Webb pratar upphetsat om vyerna och känslan av att svinga sig igenom New York ur Peter Parkers perspektiv. Jag fick känslan av att denna reboot kunde innehålla just detta extra. Jag älskar Sam Raimis filmer och budgeten till denna är nästan dubbelt så hög, så vad kan gå fel? Jag kände mig tvungen att boka biljett på närmaste IMAX-biograf. Den finns, bortsett från Cosmonova, i London.
När filmen väl är slut står det klart att jag upplevt något extra. Jag säger upplevt, därför att IMAX 3D är inte att titta på film, utan att uppleva. När jag går ner för trapporna med de väldiga 3D-glasögonen fortfarande på, önskar jag att jag bara kan drälla in på en till film, som jag brukar göra i Stockholm. Men det går inte. Däremot retas affischerna till "The Dark Knight Rises" hela vägen till utgången.
Upplevelsen matchade förväntningarna ganska bra. Jag förväntade mig att få mycket nät sprutat i ansiktet, och det fick jag. Just den biten imponerar inte längre. Däremot får jag gåshud när vi svingas igenom staden och kloakerna vid vissa tillfällen. Jag önskar att de sekvenserna kunde dragits ut mer. Spindelmannen hade gärna fått ta med sin tös ut och svinga lite, precis som sin föregångare.
Jag förväntade mig dock större vyer. Att man jobbade mer anpassat efter den stora duken. Det känns som att nästan alla bilder är närbilder, vilket är ganska ointressant för IMAX. Men snyggt. Upplösningen från den digitala RED Epic-kameran och grafiken gör allting knivskarpt. Annars tycker jag att närbilder i actionscener är fuskigt. Det är lätt att skapa känsla med närbilder som klipps alldeles för fort, folk som ramlar över kameran, men på IMAX 3D hade jag velat få ett vidgat perspektiv; andra sätt att hitta stämning än att bilden blir svart därför att en ödla kastas mot mig.
Det går lite hand i hand med hela perspektivet i "The Amazing Spider-Man", filmen om försvunna fadersfigurer. Världen känns ganska liten. Alla känner alla.
Spindelmannens familj känner skurken, som känner tjejen och hennes pappa är polischef. Dessa ansikten turas om att projiceras stort och tätt på den 20x26 meter stora duken.
Jag har förresten svårt att avgöra om det alltid rör sig om närbilder eller inte. Kanske är det bara IMAX där allt känns så tätt? Man har ingen kontroll över bilden, fastän jag sitter nästan exakt i biografens mitt. Det är svårt att bedöma fotot, bild för bild. Man känner hur saker och ting närmar sig i periferin. Ödlor, faror, karaktärer eller bara damm och stoff. Det är en väldigt intensiv känsla som gör hela filmen väldigt levande. Timmarna försvinner. När filmen tonas av hoppas man på lite mer snask, att bli svingad runt, bara lite till!
Att gå ut från bion och bli suktad av affischer från kommande Batman är frustrerande som svensk. Det finns ju inga IMAX-biografer i "världens modernaste land". Vi har Cosmonova, men deras uppdrag är att undervisa om universum och därför har de förevigt missanpassat sin IMAX-biograf till att vara kupolformad. Det går visserligen att konvertera om filmer till detta format (Noble Entertainment gjorde det med "Iron Sky") men det kommer alltid att bli problematiskt med den kupolformade duken. Pressansvarig vid Naturhistoriska, Lisa Stahre, jämför upplevelsen med att titta på en tennismatch. Uppmärksamheten riktas i en halvcirkel, både på höjden och bredden.
SF hälsar att en IMAX-investering är alldeles för dyr. Det är till viss del förståeligt. Sverige är ingen jättehungrig biomarknad, och IMAX-biograferna utomlands har ofta varit en förlustaffär. SF saknar också motivation eftersom de i princip har monopol på bio i Sverige. Varför ska de konkurrera med sina egna biografer?
Vi som vill titta på IMAX i Sverige i framtiden får nog hoppas på staten. Den IMAX-biograf jag besökte ägs av BFI, alltså motsvarigheten till SFI (Svenska filminstitutet). En IMAX-biograf kanske vore en idé, för att få fart på det där halvtrötta Filmhuset på Gärdet? Kanske en valfråga?
Även om "The Amazing Spider-Man" inte tar vara till fullo på IMAX-formatet (varför skulle den, IMAX-besökarna utgör bara en bråkdel av intäkterna) så går det att konstatera att filmkonsten har utvecklats. Därför behöver vårt biografutbud också göra det.
Snart släpps "The Dark Knight Rises" på IMAX, med hela scener inspelade med en riktig IMAX-kamera (liksom föregångaren). Det torde vara det ultimata filmtittandet som vi känner till idag. Det ska så klart gå att uppleva i Sverige, "världens modernaste land". Snart.
Ralph Chesterson
