Kanadensiska, f.d. dokumentärfilmaren Denis Villeneuve har gjort "Nawals hemlighet", en gripande drama om ett syskonpar som undersöker sin döda mammas bakgrund och finner en hjärteslitande historia i Mellanöstern. Filmen Oscarsnominerades för Bästa utländska film och gav Villeneuve en fribiljett till Hollywood.
Filmen bygger på Wajdi Mouawads pjäs. Hur upptäckte du den?
Jag såg den i Montreal, i en liten teater av ren slump. Wajdi Mouawad är en väldigt välkänd dramatiker i Canada och varje gång han släpper en pjäs så pratar alla om den. Jag lyckades köpa de två sista biljetterna till den sista föreställningen, att jag fick dem var rena ödet och jag blev helt kär i pjäsen när jag såg den. Som jag sa så var det en väldigt liten teater och scenen var väldigt nära publiken. Pjäsens påverkan på publiken var väldigt imponerande, hur publiken reagerade och då var det ändå en fyra timmar lång pjäs. Väldigt lång, kanske tre timmar och 45 minuter. Det är en väldigt intensiv, väldigt vacker och kraftfull historia. Det är väldigt ovanligt att få chansen att skriva om originellt material. Oftast har stora, grekiska tragedier skrivits för 100 år sedan i Europa eller någon annanstans men detta var skriven av någon i min ålder i Montreal, jag kunde inte tro det.
Fick du en bild av hur det kunde bli film när du såg den?
När jag tittade på den så dök idén långsamt upp eftersom jag var så imponerad. När jag kom ut på trottoaren så tittade min fru på mig och sa "Herregud, du kommer göra en film av den här". Jag visste direkt när jag kom ut från teatern att jag skulle göra en film av den.
Vad var största utmaningen att förvandla en pjäs till film?
Jag hade frihet att göra vad jag ville med pjäsen. Jag måste säga att pjäsen var väldigt teatralisk, väldigt stark men pratig. Många starka bilder på scen som jag inte kunde filma för att det skulle se fånigt ut, det var teaterbilder. The svåraste var att gå väldigt långt bort i motsatt riktning till film. Jag var hela tiden oroad över faktumet att jag kunde förråda huvudtemat från pjäsen. Så jag försökte vara så trogen som möjligt till originalidéerna. Och det svåraste var att prata om något som jag inte vet något om nämligen arabisk kultur, och det var den största utmaningen för mig så vi skrev om manuset flera gånger enligt råd från libanesiskt folk. Vi hade också en del workshops med skådespelarna, arabiska skådespelare för att se till att jag fick till det arabiska perspektivet.
Så du gjorde mycket research?
Ja, absolut.
För filmen har ju verkligen en autentisk känsla.
Det var mitt mål, mitt huvudmål. Det var väldigt viktigt för mig. En av svårigheterna var att Wajdi Mouawad sa att visa saker i pjäsen var hans egna erfarenheter.
Samarbetade du med honom?
Inte alls. Han jobbade med en ny pjäs. Och det var ett av hans villkor. "Jag ger dig rättigheterna, men du kommer jobba ensam. Jag åker till Paris. Du får göra vara du vill men själv." Han gav mig flera råd och ledtrådar. Det var lite känsligt men han gav mig tillgång till pjäsens ursprung. Det var intima saker, som till exempel en bibel, några bilder, några böcker, några filmer. Han gav mycket saker. Han sa typ "Det är så det börjar, men den bilden eller den meningen."
Filmade du mest i mellanöstern eller i studios?
Vi filmade kanske 65 eller 75% av filmen i mellanöstern. Vi filmade det mesta där.
Hur var det att filma där?
Jag älskade det, djupt för att där borta var vi väldigt välkomna. En organisation vid namn the Royal Film Commission, ett institut I Jordan som försöker attrahera utländsk film, de ville att vi skulle vara där. De hjälpte oss mycket och gav oss tillgång till många lokaler, statister och allt. Det var mycket samarbete med Jordans regering. Förutom det så är det för filmskapare en stor utmaning men samtidigt inspirerande att vara utomlands. Att vara i sådana landskap gör att man lever inne i filmen hela tiden 24 timmar om dygnet, i flera månader var en del av det universumet. Det var väldigt inspirerande, jag älskade det verkligen. Och med min dokumentärbakgrund, så är jag van vid att göra dokumentärer i andra länder så jag är väldigt bekväm med att hantera andra kulturer. Jag älskar att försöka förstå dem.
Det har varit mycket prat om filmen tack vare bl.a. Oscarsnomineringen. Du har vunnit andra priser men Oscarn anses vara något extra stort. Hur var den upplevelsen?
Det är del av mytologin. I början är man lite cynisk men när man väl är där... Det var en väldigt trevlig upplevelse. Jag gick dit utan några förväntningar och kände mig väldigt välkommen där. Min stora förvåning var att det mycket varmare än jag trodde, och jag kände mig mer välkommen än jag trott.
Förberedde du dig genom att spana in konkurrensen?
Det var en sak jag var ledsen över att jag inte fick tillgång till mina medtävlande filmer. Jag såg filmerna efter Oscarsgalan. Jag såg precis "Biutiful". Men Susanne Biers film och "Hors-la-loi" ("Outside the Law"), Boucharebs film, har jag inte hunnit se än. Det var tråkigt för jag träffade dem och kunde inte prata med dem om deras filmer.
Ditt nästa projekt är "Prisoners". Vad kan du berätta om filmen?
Det är ett av de bästa manus jag läst och jag fick många manus från USA men dem inspirerade mig inte. Men detta, jag var inte säker på att göra det först för det är ganska tufft och jag har precis gjort två mörka filmer så jag letade efter något lite ljusare men det verkar som om jag attraheras av mörka ämnen. Det är ett väldigt starkt manus och just nu kan jag inte säga så mycket för det är bara första steget och början på rollsättningen, så jag kan inte säga så mycket.
Det är lite hemligt?
Det är inget hemligt eftersom det inte finns något att se men det är en kraftfull historia.
Det är din första engelskspråkiga film och internationella stjärnor ryktas få roller. Skrämmer eller inspirerar det dig?
Nej, nej, en skådespelare är en skådespelare så länge hans ego är okej. Jag vill inte jobba med sjuka egon. Jag älskar att jobba med skådespelare, jag älskar skådespelare. Och självklart finns det skådespelare jag beundrar i andra länder. Så det vore en dröm att jobba med skådespelare från andra länder, som USA eller Skandinavien. Men jag skulle inte kunna jobba med en diva eller någon med narcissistiska problem. Jag nämner inga namn! (skratt)
Vilka regissörer inspirerar dig?
Jag är ett stort, stort, stort Bergman-fan. Det beror på, det finns många regissörer jag imponeras av men regissören jag alltid återkommer till är Bergman. Bergman är som min bibel, min referens. Han är den regissör som imponerar mig mest. Och även Kubrick, båda dem är mina referenser.
Men de är mer inspiration, inga du använder dig av i egna filmer?
Det har inget att göra med vad jag gör. Om du frågar mig så är man den regissör man är.
Har du några favoritfilmer du gärna ser?
Jag har flera, därav Kubricks "2001". Jag skulle verkligen älska att göra science fiction någon gång.
Ett drömprojekt alltså?
Ja, ja. Inom de kommande 15 åren ska jag försöka göra en science fiction någon dag, hoppas jag. Förutom dem finns "Apocalypse Now". Är ett stort fan av flera av Coppolas filmer. Det finns så många bra regissörer, David Lynch också. Det finns många bra men av olika anledningar.
Några andra drömprojekt? Kommer du fortsätta göra mörka filmer?
Problemet, och sanningen är att jag har en lista på tre eller fyra idéer och alla är ganska mörka. Inspiration är inget man har kontroll över. Just nu finns ingen komedi i sikte för mig. Ingen romantisk komedi!
