Du regisserade din första film 1990 ("Joe och vulkanen") och efter ett långt uppehåll återvände du nu med "Tvivel". Varför tog det så lång tid?
Efter den långa inspelningen av "Joe och vulkanen" ville jag bara komma hem och gå tillbaka till mina rötter som dramatiker. Jag adopterade två barn vilket tog upp en stor del av min tid och fick starr i båda ögonen vilket gjorde att jag tillfälligtvis förlorade synen. Pjäsen Tvivel var ett fenomen och jag fick en möjlighet att omvandla den till en film vilket jag gjorde.
Var ifrån kom idén till "Tvivel"?
Jag skrev pjäsen under invasionen av Irak, då lät många på tv väldigt säkra på hur det låg till, och jag kände mig tygnd av det. När jag satte ord till det upptäckte jag att vad jag hade var tvivel. När jag satte ord till mina känslor påmindes jag om en annan period i mitt liv, 60-talet, då jag också var fylld av tvivel.
Vad är det som är så fascinerande med tvivel och osäkerhet?
Tvivel är en öppen dörr, säkerhet är en stängd dörr. Jag är intresserad av den öppna dörren.
"Tvivel" jämför tradition med nytänkande. Tycker du att vi i dessa dagar av lågkonjunktur bör gå tillbaka till äldre värden?
Jag tror inte att man någonsin kan gå tillbaka, men inget försvinner heller helt. Människans historia påverkar varje persons handlingar. Förändringen innebär alltid en förlust av något. Vad vi upplever att vi förlorar nu är en aspekt av förändring. Jag tror att de förändringar som pågår i världen nu behöver göra det, men det kommer att rinna blod.
Vad var svårast med att göra om pjäsen till en film?
Den första stora utmaningen var att omvandla pjäsen till ett manus eftersom pjäsen bara hade fyra karaktärer. Det är ganska svårt att filma modern teater. Det som först verkade vara ett problem, karaktärernas fåtalighet, visade sig vara svaret, vilket var att det var onaturligt att utelämna allt omkring. Som en film var det vettigt att inkludera barnen, församlingen och arbetarklassområdet runt omkring karaktärerna.
Filmen är skulpterad runt skådespelarna. Istället för att låta skådespelarna anpassa sig till en fast scen jobbade jag och Roger Deakins (fotograf) runt skådespelarnas insatser. Det verkade vara sättet att berätta historien på.
Var det svårt att casta skådespelarna till filmen?
Meryl Streep, Philip Seymour Hoffman och Amy Adams hade redan sett pjäsen. Viola Davis hade inte det. Att sätta ihop ensemblen var väldigt enkelt faktiskt, med undantag för Davis. Meryl var med från början, Philip behövde en dag för att fundera på det och Amy sökte upp mig och ville ha rollen. Det vara bara för Mrs. Miller som vi behövde göra vanliga auditions. Fem skådespelare läste och Violas framförande rörde kameraoperatörerna till en sådan grad att rollen inte kunde gå till någon annan.
Hur arbetade du med skådespelarna och utvecklade karaktärerna. Med tanke på att ensemblen består av två erfarna skådespelare som Streep och Hoffman samt två relativa nykomlingar som Adams och Davis?
Vi repeterade manuset i tre veckor precis som vi skulle ha gjort om det var en pjäs. Under de här veckorna var målet att få dessa fyra skådespelarna in i samma värld. Viola Davis är en mycket skicklig teaterskådespelare med bred erfarenhet. Amy Adams är den som är grönast i sammanhanget, men inte heller hon är särskilt oerfaren. Efter tre veckor hade vi format en extremt tajt ensemble.
Meryl Streep anses av många vara en skådespelares skådespelare. Vad tar hon med sig till en filminspelning, är hon för stor för att regissera?
Nej, hon är fullständigt regisserbar. Hon är en okynnig, extremt intelligent och har en speciell närvaro i rummet. Hon vet inte ens själv var hon är på väg ibland. Av det skälet gillar och uppskattar hon att bli regisserad. Hon vill inte hamna på månen.
Varför valde du att placera filmens handling i 60-talets Bronx?
Miljön valde mig. Jag växte upp i ett arbetarklassområde i Bronx och Tvivel passar in där. Exteriörerna i filmen inkluderar kyrkoskolan där jag gick, gatan jag växte upp på, taken som jag lekte på och gränderna där jag smög.
Visste du om Fader Flynn var skyldig till det hemska brott han anklagades för eller var det hemligt till och med för dig?
Som en berättare visste jag inte om Fader Flynn var skyldig så inget filmades som definitivt kan ge ett svar på frågan. Vi var också väldigt försiktiga när vi klippte filmen så att vi inte betonade någon version för mycket.
Var det svårt att filma den avslutande konfrontationsscenen?
För skådespelarnas del var det en brutal atletisk akt. För att göra det ordentligt var vi tvungna att be dem att befinna sig i ett extremt påfrestande tillstånd om och om igen under tre dagar. Vi var tvugna att bryta ner scenen i tusen blickar och små realistiskt motiverade handlingar för att kunna motivera det antal kamerarörelser som vi behövde för att hålla scenen vital.
Vill du filma fler pjäser?
Jag har precis skrivit klart ett nytt filmmanus och njuter i allra högsta grad över att inte omvandla en pjäs till film. Det är mycket enklare att skapa en berättelse om den är cinematisk från början. Att filma pjäser är skitjobbigt.
