Adam Pålsson: "Jag ville göra Wallander på mitt egna sätt"

Böckerna om kommissarie Kurt Wallander har filmats i flera olika skepnader genom åren. Vissa förknippar karaktären mest med Krister Henriksson, andra föredrar Kenneth Branaghs tolkning.

 

Nu går polisbrickan över till Adam Pålsson i prequeln "Young Wallander" - och som senast är det en brittisk tv-produktion som utspelar sig på svensk mark. Här ska tittarna få möta en ung, ambitiös snut från Skåne på sin första stora utredning.

 

Pålsson - känd från bland annat "Ted - för kärlekens skull" och "Innan vi dör" - gör därmed debut i en internationell Netflix-produktion, även om han fick känna sig som hemma i "Wallander-land".

För dig som skådespelare måste det vara ganska unikt att ha så mycket tidigare material att utgå från. Men samtidigt är det en äldre version vi har fått möta. Hur mycket har du kunnat använda för att skapa din version av karaktären?

- Jag har bara gått tillbaka till urkunden, det vill säga böckerna. Jag har inte sett om tv-serierna eller filmerna, jag har enbart läst böckerna och fantiserat, bildat mig en egen uppfattning. Det är min metod. Läsa böckerna, läsa manuset noggrant, resten är tankearbete. Jag vill inte göra Wallander på Kenneth Branaghs sätt, eller på Rolf Lassgårds sätt. De är naturligtvis utmärkta på sitt sätt, men jag gör min Wallander.

Vad hittade du för ledtrådar i böckerna? Även de handlar ju mest om kommissarie Wallander i medelåldern.

- Ja, det är en stukad man som man möter i böckerna. Han är frånskild, med en vuxen dotter som han har taskig kontakt med. Han dricker för mycket, han plågas ständigt av känslan att vilja sluta som polis och sådär. Den här serien börjar långt tidigare. Men faktum är att det finns en del som Henning Mankell har skrivit om den unge Wallander, bland annat i boken ”Pyramiden”. Det går att gå tillbaka och få information.

 

 

- Man får leta i böckerna, hitta ledtrådar till varför han har så dålig kontakt med sin pappa, varför det tog slut med Mona, hur träffades han och Mona egentligen, hur blev han polisutredare? Där får man plocka lite som man vill. Som ett smörgåsbord. Men i slutändan har jag ett konkret manus att förhålla mig till, det är de scenerna jag ska levandegöra.

Vilka personlighetsdrag gör Wallander till Wallander? Finns det något man känner igen i din serie, om man har sett de tidigare filmerna eller gillade böckerna?

- Han är på många sätt Gunvald Larssons motsats, i temperamentet. Han är reflekterande, melankolisk, empatisk… Det känns som att han bär världens smärta på sina axlar, på något vis. Han har ett socialt patos. Så det är en intressant figur, som blev stukad av livet. Livet satte sina spår. Men han bryr sig om den lilla människan. Det fick jag med mig när jag läste böckerna.

Du är den ende svenske skådespelaren i rollistan. Har du fått bli lite av seriens Sverige-expert? Är du den som säger ”såhär skulle inte en svensk göra”, eller ”den där skylten har ni stavat fel på”?

- Vi hade en svensk scenograf också, som fick hålla koll på skyltarna (skratt). Jag märkte nog ganska snabbt att min svenskhet som jag trodde var en brist, språkmässigt och sådär, det var min cred. För vi var i Wallander-land. Det är Sverige och jag var den ende svensken. Jag bidrog med en slags autenticitet. Från att vara osäker kunde jag bli lite mallig, över att jag var den enda - som du säger - som bar på den unika kunskapen om Sverige, Mankell, det svenska landskapet, ödsligheten mellan husen…

- Jag är ju uppvuxen där. Jag spenderade alla sommarlov och påsklov på Österlen där vi har släkt. Det är också i Wallander-land. Jag tillbringade mina somrar där Wallanders pappa bott. Och min pappa heter Kurt! Mina föräldrar läste Wallander-böckerna när jag växte upp. Man hittade ju Wallander-böcker i varenda bokhylla i hela Sverige under 90-talet, det var det och Jan Guillou. Det gav mig ett självförtroende.

 

 

Samtidigt undrar man när man ser på serien: hur mycket är inspelat i Malmö? Man känner igen sig men ändå inte.

- I huvudsak är den inspelad i Vilnius, i Litauen. Det är bara delvis exteriörer som spelades in i Malmö. Av skäl som vi väl alla känner vid det här laget?

För att det är dyrt att filma i Sverige?

- Nästan alla länder i Europa har skattefördelar. Man får en del av de investerade pengarna tillbaka. Var och varannan svensk produktion görs ju utomlands nu. Men det får man adressera till politikerna, tror jag.

Hur mycket jobbade ni då med trovärdigheten? Att skildra svenskt polisarbete på rätt sätt, men att det också ska kännas spännande och filmiskt?

- En vän till mig som är civilpolis har sagt: ”Det finns inte en polisfilm eller serie i världen som är trovärdig”. Det som en polis gör i en serie, det gör i verkligheten tio poliser. Men det hade inte blivit lika kul att se på, eller hur? Naturligtvis är ju underhållning och spänning nummer ett.

 

 

- Men Henning Mankell använde krimgenren för att bland annat kunna diskutera samhällsutvecklingen. Det var hans avsikt med att skriva de här romanerna. En låg ingångströskel, och sen använda genren för att avhandla något viktigt om den värld vi lever i just nu. Det är också därför man måste sätta ”Young Wallander” i nutid. För att själva avsikten med projektet var att berätta om nuet. Var är vi nu, vart är vi på väg och vad vill vi? Det var vad Mankell ville. Huruvida tv-serien lyckas med det eller inte, det får andra avgöra, men det var vår avsikt.

Tv-serien utspelar sig till stor del i Rosengård, en stadsdel som fått mycket uppmärksamhet i media, och inte alltid positiva ord. Finns det någon risk att serien sprider en negativ bild av Sverige ut i världen?

- Jag har lite svårt att avgöra det. Jag kan inte uttala mig om hur bilden av Sverige ser ut. Däremot är jag övertygad om att intentionerna har varit goda. Att beskriva en miljö och en verklighet som är rik och komplex.

Det här är en helt brittisk produktion, precis som Branagh-serien. Vad är det som gör att britterna älskar Wallander så mycket?

- Wallander är omåttligt populär, på de brittiska öarna och i stora delar av Europa. Hur det kommer sig? Jag tror att det är nånting med Kurt Wallanders person. Beskrivningen av karaktären, som helt och hållet är Mankells förtjänst. Det är en varm beskrivning av en människa som man vill vara nära. Jag tror att Stieg Larssons Millennium-trilogi berör samma saker. En god kraft i en kall värld.

 

 

Nordic noir är fortfarande stort ute i världen. Samtidigt kan nog en del tittare i Sverige kännas kritiska på förhand, eftersom vi fått så många deckare genom åren. Vad skulle du säga till skeptikerna: varför ska man se ”Young Wallander”?

- Min bild är nog att även svenskar är väldigt glada i och uppskattar svenska produktioner. Men hur botar man en skeptiker? En utmärkt fråga. Betydligt mer än en ”whodunnit” så är det här en berättelse om människor, och relationer. Dtn fokuserar lika mycket på dramat. Man kan ju slå på av det skälet, om man är skeptisk mot krimgenren.

Har du avslutningsvis själv några deckare som du gillar? Polisfilm, thrillers - vad skulle du rekommendera våra läsare att streama?

- Om man är intresserad av svensk krimhistoria så måste man givetvis se ”Mannen på taket”. Tycker man USA är häftigare och man inte har sett ”Heat”, så ska man naturligtvis göra det. Folk påstår att jag är väldigt lik Jonathan Groff i ”Mindhunter” (skratt). Och om man vill njuta av det brittiskt engelska så rekommenderar jag att se ”Normal People”.