Johan Rheborg: "Det är som en skräck för mig"

Johan Rheborg är en av blott en handfull svenska komedi-giganter, som har lyckats underhålla oss genom alla möjliga olika karaktärer under de senaste 30 åren. Den äldre generationen förknippar honom kanske framför allt med Percy Nilegård, medan de lite yngre kanske snarare tänker på Kenny Starfighter - samtidigt som både gammal och ung inte verkar kunna få nog av vare sig "Solsidan"-Fredde eller Morran från "Morran & Tobias".

 

Men genom den nya thriller-serien "Partisan" är Rheborg nu aktuell med något väldigt annorlunda. Nämligen rollen som den, enligt honom själv, "jävligt osköna" karaktären Kent. Den nya thrillern är skapad av skådespelaren Fares Fares och regissören Amir Chamdin och utspelar sig i det lilla grindsamhället Jordnära, som är känd för sitt ekologiska jordbruk och gymnastik-lag. 

 

Vi tittare släpps in i handlingen när den nya lastbilschauffören Johnny (Fares Fares) plockar upp två fosterhemsflickor, som ska placeras i Jordnära-chefen Kents (Johan Rheborg) hushåll. Redan efter premiären förra veckan stod det klart att den nya Viaplay-serien slagit tittarrekord, vilket med tanke på den höga kvaliteten i både manus och regi inte kommer som någon överraskning. 

 

Under vår exklusiva intervju med Rheborg hinner vi prata en hel del om vad det var som drog honom till den, för honom, annorlunda rollen samt hur han planerar att välja sina roller framöver. Men han berättar också hur han bar sig åt för att skapa en så obehaglig version av Kent som möjligt.

 

 

 

- Det var faktiskt en av anledningarna till att jag tackade ja till serien, att jag visste att Amir [Chamdin, regissören] hade en väldigt tydlig visuell vision för hur det skulle se ut. Lite annorlunda berättat. Han använde ju några gamla zoom-linser från 70-talet så jag visste ju aldrig riktigt var kameran var under inspelningarna... vilket var rätt kul och annorlunda faktiskt! Det var verkligen en annan typ av inspelning än vad jag är van vid sedan tidigare.

 

- Jag gillar själv att serien börjar som den gör, att den är fåordig och sådär. Jag upplever det som oängsligt, att man är konsekvent. De serier som du refererar till finns det en annan självsäkerhet kring från dess skapare, medan vi ibland kan prata sönder saker här i Sverige... av någon slags noja för att tittaren inte ska förstå annars. Så jag förstår precis vad du menar och håller med dig.

 

 

 

- Jag träffade Amir och Fares, som jag inte kände alls innan, och fick känslan av att det var två personer som verkligen brann för det här. Vilket omedelbart smittar av sig. Det är dels spännande att få göra något i en annan genre, men det är ännu viktigare vem man gör det med och varför. Jag gillar när folk brinner för något... att det finns en tydlig idé och att man vet vad man vill. Vilket verkligen stämde in på Amir och Fares här med "Partisan".

 

 

 

 

- Jag vet visserligen inte riktigt hur mycket min agent har filtrerat bort genom åren, men jag har börjat öppna upp för att jag vill göra mer drama efter att ha provat på det några gånger - och känt att det varit väldigt roligt. Att inte bara jaga skämt. Det finns så mycket mer. Jag är personligen väldigt förtjust i serier som exempelvis "Fargo", thrillers som vågar vara lite mer åt det brutala hållet. Nu menar jag inte att "Partisan" är exakt det. Men jag har haft ett fåtal projekt åt det här hållet på gång genom åren, som har stupat på att man pratat förbi varandra. Det är jävligt viktigt att man klickar och att jag känner att jag tänker rätt. Men jag måste nog säga att jag ärligt talat inte har fått så jättemånga förfrågningar av det här slaget tidigare.

 

- Det jag har börjat med att göra så ofta som jag kan nu, är att läsa igenom manus och sedan spela in mig själv där jag berättar om alla karaktärerna ur mitt perspektiv. Vad jag tycker om dem. Vad jag upplever att storyn går ut på och varför. Sen skickar jag det till den som vill anställa mig - i det här fallet Amir och Fares. Och säger att "såhär ser jag på det", för att bli synkad. För mig är det nämligen så viktigt att man inte hamnar i det där att man pratar helt olika språk, att man missförstår varandra och går in med olika uppfattningar kring vad som ska göras. Det är som en skräck för mig.

 

 

- Precis! Så jag måste göra en "såhär ser jag på det" innan. För då är det bättre att man säger att jag helt har missat poängen, så jag får höra det innan jag ger mig in i något. Då kanske man antingen "fattar" och kan justera mitt eget sätt att tänka, innan jag börjar att jobba med rollen. Eller så förstår jag redan där, innan jag har bundit upp mig på något, att det inte är något för mig. Istället för att bli peppad på att få göra något och inse under inspelningen att det inte alls är vad jag har trott... utan att det snarare är någon producent som har föreslagit mig för att det är bra att ha med mig. För att mitt namn möjligtvis ser bra ut på någon poster i marknadsföringen sedan.

 

 

 

 

- Kent är ju ingen skön snubbe, det kan jag ju säga på en gång. Jag har tänkt mycket på det här med hur man egentligen blir obehaglig och vad jag själv tycker är värst, vad som får mig att känna mest obehag. För min del är det när ondska är förklädd till något helt normalt, något osynligt. Jag har även försökt förstå mig på hur man kan hålla vissa extrema värderingar så högt, att det i de flesta fall nog behöver ske stegvis och att saker händer längs med vägen som får mer eller mindre permanenta skador på en som person... och plötsligt är man rätt extrem. Att det inte bara handlar om att man är en djupt störd människa, punkt. Det skulle vara helt ointressant att ta sig an, utan i Kents fall handlar det om så mycket mer.

 

- Kent har dels sitt dysfunktionella förhållande till sin fru, han har inga egna barn, han har en slags passion för ekologisk odling... men jobbar inte riktigt med det, för att han behöver hålla koll på det logistiska och administrativa runtomkring. Något där utgör liksom grunden för en väldigt frustrerad människa, som bär på massa skit. Sen har jag jobbat på mindre grejer i hans sätt att vara i olika situationer, hur han ska titta på folk, hur han svarar på tilltal eller väljer att vara helt tyst i olika situationer - för att göra det mer obehagligt. Han har också en lite konstig rytm i sitt sätt att prata också... man vet aldrig riktigt var det ska ta vägen när han väl börjar säga något. Är han allvarlig eller skämtar han? Sånt tror jag bidrar mycket till det där obehaget som är så effektivt i honom som karaktär.

 

Fares Fares som Johnny i "Partisan". 

 

 

- Jo men det har jag. När jag väl skriver något själv har jag däremot märkt att det blir väldigt svårt att inte använda sig av humor, även när man inte gör något inom komedi alltså. Jag kommer nog skapa något inom drama i alla fall. Men alla dramaserier jag gillar har väldigt mycket humor i sig också, det kan visserligen vara nattsvart humor - men ändå roligt.

 

- Det känns inte som att man kan skämta på riktigt samma sätt i thrillers däremot, för där vill du oftast inte bryta den där spänningen eller obehaget med ett förlösande skämt eller en rolig situation. Så jag tror inte att jag själv kommer att skriva någon egen thriller, för jag hade nog inte kunnat hålla mig ifrån att skriva in roliga situationer. Det tyckte jag nästan var lite läskigt själv nu under "Partisan", kan jag ens röra mig i bild utan att försöka få någon att skratta? Men jag tyckte verkligen att det var väldigt roligt också och fick definitivt mersmak på genren som skådespelare.

 

 

 

 

- Ja, just det här är ju en roll som är rätt oskön som sagt... och det var faktiskt en del som frågade mig "ska du verkligen göra det där, fansen kan bli besvikna?". Men det tror jag inte, jag tror fans gillar att det finns en viss förändring. Men jag tycker att det börjar bli obehagligt om man pratar med mig som att jag är någon slags produkt. Att "när du är med så är du såhär". Då känner jag snarare att det omedelbart är dags att bryta det. 

 

 

- Haha, nej precis. Jag tycker att det här har varit ett riktigt spännande projekt och hoppas att det landar väl hos alla som tittar. Jag vet ju inte själv än, men jag har en bra känsla. När min familj såg det första avsnittet så ville de i alla fall se mer - och de tyckte att Kent var obehaglig. Så jag är jävligt nöjd än så länge, haha.

 

 

De tre första avsnitten av miniserien "Partisans" totalt fem thrilleravsnitt finns nu tillgängliga hos Viaplay. Nya avsnitt släpps varje söndag.