I mars 2003 blev Adrien Brody, vid 29-års åldern, den yngsta manliga skådespelaren att vinna en Oscar. Det är ett rekord som han håller än idag för sin prestation som Władysław Szpilman i ”Pianisten”, en obehaglig skildring av Andra världskriget regisserad av Roman Polanski.
Efter det har Brody hållit sig upptagen med roller i bland annat Peter Jacksons ”King Kong”, M. Night Shyamalans ”The Village” och flera filmer av Wes Anderson. Men några fler Oscarsnomineringar blev det inte, förrän nu.
”Brutalisten” handlar om arkitekten László Toth (Adrien Brody) som flyr från Europa under efterkrigstiden 1947 för att återuppbygga sitt liv i Amerika och förhoppningsvis sitt äktenskap med hustrun Erzsébet (Felicity Jones). Inom kort inser den rika industrimagnaten Harrison Lee Van Buren (Guy Pearce) att Lászlós situation och talang för arkitektur kan komma väl till pass.
Adrien Brody är återigen Oscarsnominerad och tippad att vinna, precis i tid för att försvara sin titel från Timothée Chalamet som hotar att stjäla rekordet med sin prestation som Bob Dylan i ”A Complete Unknown”. MovieZine fick chansen att prata med Brody om vad ”Brutalisten” betyder för honom.
Filmen utforskar teman som arv och ambition genom arkitektur, hur ser du på László Toths strävan efter konst och skapelse jämfört med din egen konstnärliga resa?
- Det jag har alltid tyckt varit så vackert och viktigt med film är att de kan nå en publik utanför sin egen tid. Om de är meningsfulla kan de leva vidare efter generationen som skapade dem. Det är vad konstnärer hoppas på, jag vill kunna hitta projekt som talar till mig och det mänskliga tillståndet. Sen är jag även en son till en konstnär, min mamma är fotograf, vilket också relaterar till ”Brutalisten”.
Upplevde din mamma något om den mörka sidan av den amerikanska drömmen som hjälpte dig att förstå László bättre?
- Jag växte upp i Queens i många år tills mina föräldrar hade råd med ett litet hus. Men att bo där är inget unikt för en invandrare. Många har tyvärr tvingats fly utomlands och lämna allt bakom sig. Det som är vackert med New York är mångfalden och hur det finns många som kämpar men håller ut ändå. Svårigheterna var inte något bara något jag eller min mamma upplevde, men det är nära mig.
- Mina förfäder behövde fly Ungern på 50-talet under revolutionen och börja om från början. Min mamma behövde lämna en del av hennes konstverk bakom, vilket jag känner är väldigt likt Lászlós resa. Det som talar till mig om ”Brutalisten” är hur svårt det är att flytta till ett nytt land. Jobbiga livsupplevelser informerar oss som konstnärer och vår förståelse av världen.
Många kommer nog känna en koppling mellan ”Pianisten” och ”Brutalisten”, är det något du tänkt på?
- Egentligen börjar ”Brutalisten” med en man som sliter sig från smärtan och svårigheterna som ”Pianisten” handlade om. Det jag gjorde som en ung man för att förstå den tidsperioden och den djupa förlusten av så många människor berörde mig djupt. Jag hade ett ansvar att porträttera en persons resa som symboliserade en förlust på 6 miljoner liv.
- Naturligtvis lär det ha influerat hur jag spelade László då ”Pianisten” egentligen är väldigt likt hans bakgrund. De är relaterade till varandra, men också väldigt annorlunda berättelser. Dock handlar båda om mänsklighetens förmåga att uthärda smärta och strävan efter att konsten ska kunna representera en tidsperiod.
László är en komplicerad person, behöver du gilla karaktären för att kunna spela honom?
- Jag tror inte man kan ta sig an en roll om man dömer karaktären. Jag vet inte om man behöver gilla honom helt och hållet, många människor gillar inte sig själva, men man kan inte ha för många förutfattade meningar om personens handlingar. Jag gillar László och jag älskar hans brister. Han är väldigt mänsklig och trots bristerna är han också sympatisk och relaterbar. Det är sådana karaktärer jag vill kunna spela, karaktärer som representerar hur komplexa vi är som människor. Vi kan åstadkomma stora saker för världen samtidigt som vi kan vara obehagliga ibland.
Har du klarat av att se dig själv som László än?
- Jag har sett filmen i Venedig med en publik och en gång innan det privat. Jag skulle vilja se den igen i 70-millimeter med en publik när jag har tid. Men jag tycker det är viktigt att se ditt eget arbete och vara vaksam över det som funkar och det som kan bli bättre.
- Det som betyder så mycket om den här filmen är att berättandet och allas individuella bidrag lyfter varandra. Från produktionsdesignen av Judy Becker, till musiken av Daniel Blumberg och alla underbara skådespelare. Varje del bygger till något mäktigt och jag älskar att se det. Det var en underbar upplevelse att göra filmen och jag älskar alla jag jobbade med. Att se det på bioduken trollar ofta fram många känslor och minnen av resan.
"Brutalisten" går nu på bio.
