"Holy Spider" nära knäcka regissören: "Ett fucking mirakel att vi lyckades göra den här filmen"

Guldbaggevinnande fantasydramat "Gräns" öppnade upp många dörrar för regissören Ali Abbasi. Streamingtjänster och finansiärer stod på kö för att höra vad han skulle ta sig an för projekt härnäst. Han valde att förverkliga en idé som han burit på i halva sitt liv - sedan iransk media började uppmärksamma den så kallade Spindelmördaren som tog livet av flera kvinnor i staden Mashhad i början av 2000-talet.

 

Saeed Hanaei var byggarbetare med fru och tre barn. Ingen kunde ana att han om nätterna plockade upp prostituerade för att strypa dem till döds. I filmen "Holy Spider" följer vi dels hans brutala gärningar men också den kvinnliga journalist som går undercover för att försöka fånga in mördaren när polisen tittar bort. Zar Amir-Ebrahimi vann pris för Bästa skådespelerska i Cannes förra året. Både hon och Mehdi Bajestani gör ruggigt bra insatser i den mörka och starka thrillern.

 

 

Trots att den bygger på en sann historia hävdar regissören att det inte är en true crime-historia. Istället liknar han den vid film noir. I vår intervju under Stockholms filmfestival fick jag också höra varför "Holy Spider" blev en betydligt mer påfrestande inspelning än vad Ali Abbasi hade räknat med.

 

 

- Jag och min kompis, som jag skrev manus tillsammans med, pratade om det ett par år efter att det hände. Vi pratade om att kanske göra en roman av det? Vi handskrev en berättelse om själva händelsen. Det blev 200 sidor text om vad han gjorde och hur han gjorde det.

 

- Under tiden vi snackade om det började jag gå på filmskola och blev intresserad av att göra film. Och någon gång väcktes frågan: vi kanske borde göra om historien till ett manus istället? Vårt första utkast blev klart 2008, så för femton år sen.

 

- Det som hände under den långa processen var att vi gick från att vara fokuserade på honom och hans motiv, till - hur kommer det sig att han inte blev upptäckt? Och att vissa tyckte han gjorde en bra sak för samhället? För han var själv inte så jävla spännande som person, insåg vi. Hans liv var inte så anmärkningsvärt, förutom att ha dödat några oskyldiga människor. Det var också där som journalist-karaktären blev viktig.

 

 

 

 

- Det beror på, vad är måttet för ”en sann historia”? I början av ”Zero Dark Thirty” står det ”This actually happened”. Det är inte ens ”Based on a true story”. Ändå upptäcker man hur huvudkaraktären är fiktion, den coola tjejen som pressade CIA fanns inte ens.

 

- Jag försöker vara tydlig när jag pratar om filmen med att "det här är inte en true crime-film". Det här är film noir. Den använder sig av ett språk som man associerar med verkligheten. Men jag hade aldrig tänkt att återberätta historien. Vi använder oss mycket av verkligheten men är inte bundna av den.

 

- Bland annat för att jag kände att min research hade sina begränsningar. Jag kunde inte få tag i hans case. Det var farligt för mig att snacka med vissa människor. Det kunde väcka ett oönskat intresse kring mig och projektet. Så jag bestämde mig för att göra en film om en person som är inspirerad av Saeed Hanaei, den verkliga killen. Samma sak med Rahimi, journalisten. Det fanns en journalist som följde fallet och var med på rättegången. Men i själva verket var hon inte undercover. Det är inte den karaktären vi försöker skildra, utan den funktionen.

 

 

- Det utmanande är att göra en film som inte har ett officiellt hem. Det här är en film som fått stöd från europeiska fonder och filminstitut, men kulturellt? Det här är inte en danskspråkig film. Den handlar inte om Danmark. Den handlar inte om Sverige. Men det finns inte heller någon fond för filmer som handlar om Iran, eller persiskspråkiga filmer. Det är svårt att finansiera såna filmer.

 

 

- Jag hade sån tur som hade gjort en film som gått bra. Jag kunde göra nästan göra vad som helst. Och till och med då… Du vet, vi skulle ha gjort den här filmen med Netflix från början. De sa: ”Vi älskar dig, vi vill göra allt. Säg vad du vill.” Jag sa att det här var vad jag ville göra. Det visade sig att de hade slagit in algoritmen och såg att det var kanske värt en miljon dollar. Det var den budget vi skulle få.

 

- Utöver det finns politiska utmaningar. Vi har att göra med en hostile state, Iran, som inte vill att filmen ska göras. De använder sina medel och verktyg för att hindra oss. Och hela världen stängde ner för corona… Jag hoppas inte det är lika svårt nästa gång att göra en film! Det var inte roligt. Jag tycker det var jobbigt. Och jag sitter här nu och är glad, det är ett fucking mirakel att vi lyckades göra den här filmen. Men om det ska bli så varje gång att man går igenom eld och vatten, och nästan förlorar allt och nästan knäcker ryggen… hur många gånger kan jag göra det? Så… spännande men kanske lite för spännande?

 

 

- Ja, du har en väldigt bra poäng. Speciellt efter jag gjorde ”Gräns”. Jag fick jättemånga erbjudanden från olika håll. ”Ska du inte göra Rapunzel? Eller nån monsterfilm? Eller nån historisk whatever”. Plötsligt öppnas hela chokladfabriken. Ta för dig!

 

- Jag började utveckla en massa grejer och blev lite förvirrad av allt det här. Det var faktiskt rätt bra för mig att göra den här filmen. Jag insåg att det är så här det är att göra film. Det är skitjobbigt, och ibland vill man bara döda sig själv. Och jag vet inte hur många gånger jag ångrat att jag skulle göra den här filmen. Det är såhär det är. Du måste verkligen, verkligen vilja det - annars är det inte värt.

 

 

 

- Den hade bara fastnat i minnet. Jag hade haft den med mig under alla år. Och du vet, folk frågar mig. Varför gör du den här efter ”Gräns”? Det är inte så det funkar. Det är inte så att jag har planerat att göra ”Shelley”, sen ”Gräns” och sen får jag göra min iranska film. Alla de där har jag utvecklat nästan samtidigt.

 

- Det som kanske är annorlunda med ”Holy Spider”… nu hoppas jag inte behöver utveckla saker femton år igen. Men det har faktiskt blivit bättre av att få ligga och sylta under så lång tid. För det har hela tiden tillkommit lager på lager. Filmen har blivit mer komplex. Och tajmingen är helt sjuk. Den har landat mitt i smeten.

 

 

- Det var faktiskt väldigt skönt. I ”Holy Spider” var jag inblandad i alla detaljer, jag fick till och med ordna med skådisarnas flygbiljetter. Jag blev besatt till sist. Med ”The Last of Us” var det helt omvänt. Där är jag someone’s bitch. Man kommer dit. Där är manuset. Du kan inte ändra på det. Och du ska bara lösa det, på x antal dagar. Och du har en armé av folk.

 

- Jag tänkte, ”varför har vi så många kameror? Varför har vi så många av allt?” Varje gång jag har gjort film har det varit ”varför har vi så lite av allt?”.

 

 

 

- Är jag passionerad över att vara regissör i amerikansk tv? Nej, verkligen inte. Men det var väldigt kul att prova på. Och ibland också en jättejobbig upplevelse när man inte har kontroll över saker och ting. När jag klipper en film på två timmar tar det 30-40 veckor. När jag gjorde min Director’s Cut på mitt avsnitt på en timme fick jag 7 dagar på mig.

 

 

- Ja, jag gillade spelet. Jag gillade också ”Chernobyl” som Craig Mazin hade gjort. Och jag tänkte "okej, om jag ska göra den typen av jobb, prova att vara episodregissör, då är det det här jag vill jobba med". Plus att de avsnitt som jag har gjort har relativt mycket action, och grejer jag inte brukar göra mycket av. Skjutningar och så. Det såg jag fram emot!

 

 

- Kanske är det för att jag är en straight man som jag är mer fascinerad av kvinnor, jag vet inte. Det är roligare att uppleva en version av mig i en annan kropp. Det jobbigaste jag kunde göra är en film om en exil-iranier, 40 bast, med lite ångest. Det är det som man helst vill undvika.

 

- Men jag tycker det är roligare att göra filmerna och låta dig hitta den röda tråden, skrattar Ali.

 

 

- Det har jag alltid gjort. Men speciellt nu efter ”Holy Spider”, som psykiskt var en rätt tung film att jobba med, så har jag tänkt att jag behöver ju inte hela tiden vara i det mörkaste registret av mänskligheten. Jag kanske skulle göra en romantisk komedi nästa gång?