Alma Pöysti och Alexej Manvelov har huvudrollerna som Louise och Artan i Fares Fares uppmärksammade regidebut “En dag och en halv”. Filmen är ett intensivt kidnappningsdrama inspirerad av verkliga händelser om en man som kidnappar sin ex-fru för att få reda på vart hon gömt deras barn.
MovieZine träffade de båda huvudrollsinnehavarna för att ställa några frågor inför Netflix-premiären.
Fares Fares skämtade under pressträffen om att han valde dig för rollen som Artan för att han tyckte att du var lite paranoid och det skulle passa jättebra. Vad har du att säga om det?
Alexej: Ja, det var när vi spelade in “Chernobyl” i Vilnius. Jag har ett läge där jag kan börja raljera. Ju mer jag lär känna någon, desto mer filterlös kan jag bli. Vi hängde ganska mycket tillsammans på den inspelningen, jag och Fares, både på set och när vi var lediga.
- Det var fotbolls-VM och valår, och det hände saker i Almedalen med extremhögern och lite allt möjligt som drog igång diskussioner. Då gick jag loss och Fares tyckte nog att den här killen kan vara väldigt neurotisk. Det var nog där han såg att jag har förmågan att kanalisera allt det där (skratt). Det är nästan en extremversion av det.
Hur var det att arbeta med Fares som regissör?
Alexej: Jag märkte redan på "Chernobyl" att Fares var väldigt kunnig och bestämd i vad han ville göra. När det uppstod diskussioner mellan honom och Johan så blev jag nervös, lite som när ens föräldrar bråkar typ “snälla ni, kan ni inte bara komma överens” (skratt). Men det ger en trygghet att någon har en tydlig vision och vet hur dom ska ta sig dit.
Det här var ju en väldigt tung roll på många sätt. Hur orkade du, Alma?
Alma: Man har väl sina knep. Hon går ju igenom jättesvåra saker, den här kvinnan, och det var fint att få bära henne och hennes historia. Det är paradoxalt för det är tungt, och så sitter man samtidigt i en bil med Alexej och Fares som är världens finaste människor och kollegor. Jag kände mig väldigt väl omhändertagen.
- Rollen hade inte lika kul som Alma hade, om man säger så. Det var väldigt tydligt under de här månaderna som vi spelade in. Mitt hemliga supervapen är att jag kan sova varsomhelst och närsomhelst (skratt) så jag använde mig av det för att ladda om, och kunna gå ner i källaren igen där Louise var i mörkret. Jag behövde ta pauser emellan och ladda om helt enkelt.
Hur länge filmade ni?
Alma: Ett par månader. Och då satt rollfiguren mestadels i en bil med ett vapen mot tinningen. Jag fick tänka till om hur jag tar hand om Alma, så att man faktiskt orkar och att det blir en tydlig skillnad, för den här rollen vill man inte ta med sig hem. Hon är där i bilen medan jag är fri däremellan.
Hur var det att jobba tillsammans i bilen, i den här lilla instängda miljön?
Alma: Ja, ibland var vi ju ett stort gäng inne i den här lilla bilen. Andra scener är gjorda i en studio där man kunde spela in med en halv bil. En trollkonstnär ska kanske inte avslöja sina trick, men det är klart att här finns trick för hur det rent fysiskt är möjligt att göra. Men mycket var ute på vägarna.
Alexej: Sen tycker jag att Marianne [Bakke] som är D.O.P. [filmfotograf] gjorde ett fantastiskt jobb med bilderna, att få dem levande, så det inte känns som att man ser samma sak hela tiden. Kameran jobbar jättemycket inne i det lilla utrymmet så det är inte bara vi tre, utan det är ljud och ljus och allting. Så det är mycket mer trångt än vad man tror i slutändan (skratt) men det skapar ju också en atmosfär.
Filmen handlar mycket om papparollen. Hur förberedde du den, Alexej?
Alexej: Det var den enda grejen som jag inte kunder relatera till. Jag intervjuade många, många föräldrar, särskilt nyblivna föräldrar då jag har en massa kompisar som fått barn, och alla sa typ samma sak: “Det är en frivillig självutplåning”. Och det är “spot on” vad som händer med Artan i den situationen - han är beredd att dö för sitt barn i princip.
Vad har du för tankar om rollen med just det här att gå över gränsen, att ta ett steg som inte går att komma tillbaka från?
Alexej: Jag tror att alla känner så ibland, men att vi har impulskontroll. Vi kan bete oss som vuxna människor och kontrollera oss själva i en situation, men att vi också har det här behovet av att gråta ut, att vara ledsna och fula, att få vara som vi fick som barn där våra föräldrar älskar oss oavsett. Det är den kärleken man söker i vuxenlivet. Man behöver få lov att få vara så ibland, men man har också ett ansvar att inte låta det rinna ut över andra. Det är väl där Artan misslyckas.
Du har inte jobbat med Fares förut, Alma. Hur var det?
Alma: Åh, det var så fint! Jag har ju sett Fares filmer sedan jag var tonåring, så det var nästan lite overkligt att få den kontakten. Jag har sett “Chernobyl” fem gånger, jag skojar inte. Den är helt otrolig! Så jag har spionerat på honom ganska intensivt de senaste åren (skratt).
- En metod jag har är att gå in i regissörernas världar och huvuden så mycket som möjligt för att förstå vilka de är. Vi hade ett jättefint möte där vi spelade några scener. Han är ju en helt otroligt erfaret och kunnigt proffs ut i fingerspetsarna. Han kan allt som har att göra med hur man kan film. Det var så härligt att se, man glömde bort att det var hans första regi för han var så säker på vad han gjorde och hade en så tydlig vision.
- Han bemötte alla respektfullt och med stort hjärta. Det var en helt underbar stämning på inspelningen, han tog hand om oss, inte bara skådespelarna utan hela teamet. Det förtroende han gav oss, och den friheten, var verkligen en stor gåva. Jag har lärt mig mycket om skådespelararbetet av både Fares och Alexej, och det är väldigt fint att mötas i detta. Vi är så olika men alla har en stark insats, och bryr oss om vad vi gör.
Hur är det att se sig själv i de här extrema känslonivåerna?
Alma: Jag blev jätteberörd av hur Alexej lyckats med konststycket att men faktiskt hejar på Artan, trots allt. Han är en förövare, helt desperat, helt omöjlig på många sätt, och samtidigt bultar hjärtat för honom som åskådare - man hoppas att det ska gå bra för honom på något sätt. Det är svårt att göra det han gör.
- Det är ett välskrivet manus också, ingenting är svartvitt. Karaktärerna förändras, och blicken från åskådarna på de här människorna förändras också, ju mer vi får veta om dem. Sanningen blir helt plötsligt en annan. Den förändras såsom livet är; paradoxalt och omöjligt och svårt ibland. Väldigt mänskligt, faktiskt. Inte fångad i sin egen genre.
Märker ni av USA-strejken någonting?
Alma: Ja. Projekten förskjuts, och det finns en stor medvetenhet kring de här frågorna. Åtminstone i Finland pratar vi om samma saker, om skådespelares villkor och rättigheter och allt möjligt. Frågan är aktuell överallt. Jag tror det påverkar produktioner i hela världen.
Alexej: Jag skulle börja jobba i oktober med en grej som jag får vänta lite med tills det har lagt sig. Jag tror att nya tider kräver förändring. Vad som sker nu är man börjar anpassa sig efter den nya verkligheten, och det är en lite smärtsam process. Men jag är övertygad om att i slutändan så kommer vi alla vara överens för det är världen finaste branch. Att jobba med film är ett drömjobb, för alla. Så det kommer lösa sig.
Vilken film fick er att älska film?
Alexej: Jag har älskar film så långt tillbaka jag kan minnas, men det jag föll för, som fick mig att känna att det här vill jag göra, var Hollywoodfilm. När jag såg amerikansk film för första gången kände jag att det här är helt galet. Det kan kännas lite klyschigt kanske, eller osofistikerat, men jag blev så tagen av den här trestrukturen, av dramaturgin, och hur de jobbar med crescendon och allt sådant som kan kännas väldigt oeuropeiskt, men jag älskar det.
- Jag såg väldigt mycket Bollywood som liten, rysk film, europeisk film, men det var när jag såg Hollywood - en hel knippe med filmer som gamla “King Kong”, “Borta med Vinden”, också filmer som “Rambo”, “Scarface”, och då föll jag pladask. Då visste jag att jag ville göra det här.
Alma: En film jag såg när jag var ganska ung som gjorde ett jättestort avtryck i mig, och som jag sett en massa gånger är “Stekta gröna tomater”. Jag vet inte varför den av alla filmer har gått in såpass i hela mitt system. Den är så berörande, det är så mycket som händer i den och ett sådant otroligt skådespeleri.
- Jag är ju mera en teaterunge, det var där intresset för att vara skådespelare vaknade och jag såg hur man kunde transformeras och vad som var möjligt med fantasin. Men det är en utav de filmerna som tände en gnista. Den är så modig och samtidigt så hudlös och bar, och de är så fina med varandra allihopa.
Vad kommer vi se er i efter den här filmen?
Alma: Jag har rätt så mycket just nu. Aki Kaurusmäkis film “Höstlöv som faller” kommer till Sverige i oktober. Igår avslutade jag ett stort projekt med Pirjo Honkasalo som är ett finsk-estniskt samarbete, och så är jag med i en film som utspelar sig i Tornedalen. Det är Jon Blåhed som regisserar och filmen heter “Rörelser”.
Alexej: Det kommer dröja innan jag kan börja på något nytt [på grund av strejken].
"En dag och en halv" finns nu att streama på Netflix.
