Tre vuxna syskon sammanstrålar i sitt barndomshem någonstans norrut då föräldrarna har en viktig sak att diskutera. Ett av barnen ska ta över skogsbruket och se till att familjeföretaget stannar inom familjen. Det är verkliga händelser som inspirerade Andreas Öhman ("Bitchkram", "Odödliga") till hans femte långfilm, och i samma veva öppnar han porten mot en barndom som präglades starkt av en ofattbar tragedi.
"En dag kommer allt det här bli ditt" är titeln - för övrigt lånad från Disneyklassikern "Lejonkungen", avslöjar han i en intervju med MovieZine.
Inför premiären pratade vi också om de minnen som bearbetas i filmen, om Hollywood-planerna samt nya filmprojektet ihop med Veronica Maggio.
Det är nu åtta år sen ”Odödliga” gick på bio. Varför har din nya film dröjt så länge?
- Jag kände nog att jag måste hitta tillbaka till manusgrunden. ”Odödliga” byggde mycket på improvisation, även ”Remake” innan den. Så jag pluggade mycket manus. Jag kände att jag saknade lite kunskap där. Jag ville inte heller stressa fram en ny film, eller bara gå på känsla. Jag ville ta det lugnt och låta filmen ta sin tid. Speciellt då det är en så personlig historia. Men nu har jag gjort det svåraste man kan göra.
Det blev, som du säger, en mycket personlig film. Hur mycket av det här har hänt på riktigt? Om vi börjar med arvet och de tre syskonen…
- Det började ganska precis som i filmen, i det som sägs och hur det läggs fram. Det var så att mina föräldrar bjöd hem mig och mina syskon. De ville att en av oss skulle ta över. Men ingen ville, av anledningar som också kommer fram i filmen. Sen måste man såklart dramatisera. Jag har spetsat till mina syskon som karaktärer, för att skapa olikheter inom syskonskaran. De såg filmen på galapremiären häromdagen, och jag var orolig för om de skulle tycka att jag hade trampat på några tår. Men de tyckte mycket om den.
Hur länge har du känt att den här historien måste berättas som film?
- Det här hände 2016. Jag bodde då i LA, och när jag kom tillbaks dit och berättade om det här för en producent på Fox sa hon: ”Du måste ju göra en film om det här!” Det här är ju en diskussion som pågår över hela världen. Vad har man för skyldighet gentemot sina föräldrar? Jag tror många kan relatera till det. Man har både en skuld till sina föräldrar samtidigt som man vill leva sitt eget liv.
Karin Franz Körlöf spelar serietecknaren Lisa, som ställs inför möjligheten att flytta hem igen. Kan Filip Berg övertala henne?
Jag märker iallafall att du inte flyttade hem och driver något skogsbruk…
- Haha, nej. Vi får väl se hur det går med den här filmen, när biosiffrorna kommer in, skrattar Andreas. Det är inte en omöjlighet. Men film är fortfarande det jag älskar. Det måste vara en kombination. Vi får se.
Under filmens gång kommer det fram en del tragiska händelser från barndomen. Jag förstår att det också bygger på saker som du själv har upplevt. Hur mycket vill du berätta om det?
- I filmen finns det en anledning till att det finns ett visst motstånd till att flytta hem. Något hemskt har hänt i deras barndom vilket har gjort att det är jobbigt att komma hem. Det är den tragiska olyckan som skedde när de var barn. Det blir en slags undre berättelse, hur de bearbetar det. Att inte lägga locket på utan att kunna prata om jobbiga saker. Och i filmen bytte jag plats på mig och min storasyster. Karaktären Lisa i filmen är baserad på min syster, men såklart använder jag mig själv och skriver ur mitt perspektiv.
Kan det vara lite av en terapi att göra en sån här film? Eller finns risken att man snarare river upp gamla sår?
- Det har nog inte varit terapi… Men att man använder sig av sig själv är bra. Man förstår hur människor reagerar. Att det inte alltid är svart eller vitt. Det är bra att berätta ur egna erfarenheter. Sen är det klart att det har varit jättebra för mig att skriva det här och tänka mig in i mina syskons perspektiv, och mina föräldrars perspektiv, när jag skriver dem som karaktärer. Det har varit väldigt nyttigt och kanske vidgat mitt perspektiv. Men till slut ska man ändå göra den bästa filmen, som ska vara både rolig och ha jobbigare undertoner.
I ett inlägg på Instagram minns Andreas storasystern Lisa som skulle ha fyllt 40 år i år.
Visa detta inlägg på Instagram
Hur känns det då att släppa en så personlig film ut i världen?
- Jag är lite tom nu efter världspremiären i Göteborg och galapremiären i Stockholm. På ett sätt så var det exakt den här filmen jag ville göra. Jag gjorde det bästa jag kunde, och det verkar som att den tilltalar en del. Men det är klart det blir jobbigare när det handlar om en själv. Det kommer alltid finnas människor som gillar och ogillar det man gör. Men det viktigaste är att man vågar göra filmen fullt ut. Jag fegade inte ur, utan pushade både på humorn och allvaret.
Det är skoj med de små animerade figurerna som poppar fram… Var kommer det ifrån? Har du en lika livlig fantasi som Lisa?
- Jag ville gestalta hennes fantasi, men också visa att… Efter vad som hände när de var unga så har hon förlorat lite av barndomen. Men hon får fortfarande utlopp för sin barnslighet. Det blir både en koppling till det och till att hon är serietecknare. Hon använder sig av det hon upplever för att göra serier av.
Och du fick in Bill Skarsgård i en cameroll!
- Exakt, han gör lite olika röster. Jag ville ta in lite människor som jag jobbat med förr, både Sanna Sundqvist och Per Andersson och Bill. För mig var det väldigt kul att de här animationsrösterna fick vara människor jag jobbat med. De gjorde det mer som en tjänst än att det skulle vara deras livs roll. Bill kom in precis innan han skulle åka iväg och spela in ”The Crow”. Det gick ganska snabbt. Och det var väldigt kul. Han är ett kaffepaket.
Du har bott i LA i några år. Finns det planer på att göra film i Hollywood? Det har bland annat pratats om en remake på ”I rymden finns inga känslor”…
- Jag vet, jag måste sluta prata om projekt innan de blir av (skratt) Den har ju varit aktuell i flera olika omgångar. I Sverige har vi ändå en lyx - så länge vi får göra film och folk går på bio, så finns det något härligt och fint med att göra film i Sverige. Man har Director’s cut. I USA är man mer i producenternas händer. Det funkar annorlunda där. Jag var där och kände på lite olika projekt. Det är mycket positivt som sägs, men också lite tomma ord. Händer det så händer det.
- Man kanske ska göra som Ruben har gjort, att man gör en film i Europa men hittar sätt att använda amerikanska skådisar? Det vore kul att göra film på engelska. Men man ska vara tacksam att man får göra film överhuvudtaget.
Vilka är drömskådisarna som du vill jobba med?
- Jag älskar ju Brad Pitt. Han skulle vara kul att jobba med. I somras plöjde jag hela ”Seinfeld”, och blev åter kär i Julia Louis-Dreyfus. Hon skulle vara underbar att jobba med. Men det finns jättemånga.
När jag intervjuade Ali Abbasi för inte så längesen, sa han att publiken ofta associerar svensk film med ”skit”. Vad är din åsikt om det, hur gör man svensk film sexigt?
- Det ligger lite i att man måste göra film som är sexigare, roligare och tar ut svängarna. Mer genrer, blanda genrer. Men jag tycker det har blivit lite sexigare på senare tid. Vi har många talanger på väg upp som är jätteintressanta, framför allt kvinnliga regissörer. Det känns som att något är på gång. Vi har också en lyx i att kunna ha stöd från olika regioner, och att folk tror på att man kan berätta egna historier. Att inte allt är kommersiellt baserat.
- Men hur ska man kunna främja biokulturen? För några år sen fanns en filmkrönika, både på SVT och TV4. Lite av filmbevakningen har försvunnit. Det tycket man ju är tråkigt. För det hjälper också att höja statusen. Därför är det jättebra att det finns såna som ni på MovieZine, som pushar på att tillgängliggöra och prata om film.
- Det behövs att alla hjälps åt. Och att filmbolagen vågar tro på saker som inte är safe. Det är en jättesvår fråga. Men jag tycker inte det är så illa som han säger.
Peter Haber och Suzanne Reuter spelar föräldrarna i "En dag kommer allt det här bli ditt". Foto SF Studios
Vad gör du härnäst?
- Nu håller jag på att skriva en film ihop med Veronica Maggio. Vi har kommit långt i manusprocessen och ska gå ut och söka finansiering. Det känns jättekul. Veronica ska spela huvudrollen, så det känns jättebra. Det blir något helt annat. ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind” möter ”Blue Valentine”. En romantisk thriller.
Hur är Veronica Maggio som skådis?
- Det här blir hennes första roll. Hon har fått en massa erbjudanden. Men hon har en egen smak, en egen stil, och vår smak funkar väldigt bra ihop. Hon har varit skitduktig på att skriva. Och har en väldig talang för att spela. Där blir det också viktigt med ett motspel som kanske är en mer skolad skådis. Men hon är svinbra.
Till slut, har du lika svårt att bestämma dig för en titel som Lisa med sitt seriealbum i filmen?
- Ibland har det varit väldigt svårt, och man tvekar: ”är det här den bästa?” Men just den här titeln, ”En dag kommer allt det här bli ditt” har varit med hela vägen. Det kommer ju från ”Lejonkungen”! Det är en parafrasering av vad Mufasa säger till Simba när de står där vid berget och tittar ut över ägorna.
"En dag kommer allt det här bli ditt" går upp på bio idag.
