I Shyamalans våld: Vi möter skådisarna i ”Knock at the Cabin”

I helgen är det biopremiär för M. Night Shyamalans nya film, ”Knock at the Cabin”. Det mardrömslika scenariot börjar när fyra främlingar dyker upp vid en sommarstuga och börjar jiddra om jordens undergång. Familjen innanför - pappa Andrew, pappa Eric och deras adoptivdotter Wen - lyckas inte försvara sig från inkräktarna som snart tar sig in i huset. Och familjen ställs inför ett fruktansvärt val.

 

Mer än så vill du nog inte veta. Men värt att känna till är att Jonathan Groff och Ben Aldridge spelar föräldrarna som står i fokus. Precis som i boken ”Cabin at the End of the World” av Paul Tremblay följer Shyamalans filmatisering ett samkönat par, ett medvetet val som inte var helt oviktigt för handlingen.

 

I en intervju med MovieZine berättar de två skådespelarna om vad det betydde för dem att få spela gay i en bred thriller, om hur de tänker kring apokalypsen - och såklart om Shyamalans bästa filmtwist.

Shyamalan är känd för att ge sina skådespelare en lista med filmer att se som referens. Rekommenderade han er att se några speciella filmer inför ”Knock at the Cabin”?

 

Ben Aldridge: Nej, det gjorde han inte. Jag tror att vi alla läste boken av Paul Tremblay, men det var inte som någon hemläxa. Jag såg om några av hans filmer på skoj, som ”Signs”, ”The Village” och ”Sjätte sinnet”.

 

Jonathan Groff: Vi fick två veckors repetition innan vi började filma. Det är väldigt ovanligt. Men han var väldigt noga med varje replik. Ned till minsta kommatecken. Han ville det skulle bli perfekt, ord för ord. Och han hade planerat varenda tagning i förväg. Han var noga både med manus och blocking. Men inget research-material. Vi fick läsa boken om vi ville. Men filmen avviker från boken, den är hans egna version av den här historien.

 

 

 

Ben Aldridge: Nervöst! Han är så erfaren, som stuntman och wrestler, och ska snart strypa mig… Men han var väldigt professionell och mån om att ingen fick komma till skada. Så han är super-omtänksam i såna scener.

 

 

Ben Aldridge: När jag var yngre var jag rätt besatt av apokalypsen. Det kan ha berott på att jag såg ”Deep Impact” och ”Armageddon”, jag älskar de filmerna. De väckte ett intresse, eller rädsla, för apokalypsen. Jag växte också upp i ett religiöst samhälle. Som tioåring läste jag på en hel del. Och var övertygad om det skulle ske snart.

 

- Men jag tror att alla kan relatera till såna tankar. Vi har just levt genom en pandemi. Klimatkrisen är överhängande och närvarande. Vad Night och Paul Tremblay gör är spela på vår kollektiva rädsla som samhälle. Jag tror också att filmen och boken ber tittarna om att ifrågasätta sitt egna sociala samvete och sitt ansvar gentemot världen. Vad skulle du göra i en sån situation? Vad betyder mänskligheten för dig? Det är ett av budskapen man kan ta med sig från filmen. Det ställer en intressant fråga om vår samtid.

 

 

 

Ben Aldridge: Intressant fråga… Jag tror att jag känner en annan relation till en queer karaktär. Där finns ett extra lager som ligger mig närmare, rent emotionellt. Jag blir kanske mer sårbar? Men min approach är densamma. Jag försöker göra mitt bästa, oavsett roll.

 

 

Jonathan Groff: Jag kom ut ur garderoben för femton år sedan. Jag gjorde det för att jag blev riktigt förälskad för första gången. Jag spelade mycket teater på den tiden. Men jag tänkte att lever hellre öppet, än jagar film- och tv-roller. För så kändes det då, att jag genom att komma ut släckte mina ambitioner och riskerade karriären.

 

- Så att idag få spela ett gift gaypar i en Hollywoodfilm av M. Night Shyamalan, det är både en överraskning och ett sant nöje för mig. Ett tecken på att vi har kommit framåt. Vi har en lång väg kvar att gå och våra rättigheter är ständigt hotade, men det här är värt att fira.

 

 

Ben Aldridge: Min karaktär Andrew tror länge att de två har valts ut som ett mål. Han har sina tvivel, det är för mycket som inte stämmer. Han lever med en ständig rädsla efter en homofobisk attack. Jag tror många kan relatera till det. Jag också, jag har varit med om något liknande som tog lite av mitt självförtroende. Han vill skydda sin familj, han är rädd att två pappor ska möta på fördomar.

 

- Det är en sorglig verklighet. Nu rapporteras det om allt fler hatbrott. Ja, det är relevant och något som många tyvärr kan känna igen sig i.

 

 

 

Jonathan Groff: Det känns så basic att svara ”Sjätte sinnet”… Men ibland är det mest uppenbara också det som är sant.

 

Ben Aldridge: För mig är det ”The Village”. Jag älskar den filmen. Jag ser sällan om filmer, för jag känner sådan skuld - det finns så många filmer jag inte har sett. Men jag älskar världen han har skapat i den filmen. Ett samhälle med folk som har flytt verkligheten. Man förstår att något är på gång, men vet inte vad. Och sen kommer avslöjandet! En så komplex twist.

 

 

Jonathan Groff: Det är något riktigt knäppt med Adrienne. Man kan inte sätta fingret på det. Men hon verkar oberäknelig och galen. Och när hon sedan beskriver sin son gör det henne plötsligt mänsklig. Då förstår man var hennes skakande rädsla och hennes obekväma humor kommer ifrån. Men fram till den monologen var hon den som skrämde mig mest.

 

 

 

Jonathan Groff: Det var verkligen obarmhärtigt. Jag hade aldrig gjort en skräckfilm förut. Och att agera med sådan stress och såna känslor? Det pågick i flera veckor. Vi spelade in det mesta i rätt ordning. Och man kände till slut ”ugh, nu ska vi in i stugan igen och ge allt”. Det var riktigt intensivt. Och man band fast oss på riktigt. Jag behövde lära mig andas lugnt för att inte få panik.

 

- Men den riktiga gåvan var de sju skådespelarna där i stugan, vi tog verkligen hand om varann. Alla gav lika mycket och spelade lika intensivt. Och det blev inspirerande. Vi sporrade varandra och gav varandra energi. Och jag tror det går igenom bioduken.