Anna Kendrick: "Därför är vi besatta av filmer om seriemördare"

 

Den obehagliga sanna historien har inspirerat bioaktuella thrillern "Woman of the Hour". I huvudrollen syns Anna Kendrick, som även regisserar filmen. Det är första gången som Kendrick även står bakom kameran. "Förmodligen var det ett misstag", säger hon om de mest krävande scenerna när vi möts över Zoom inför Sverigepremiären av "en nervig och tankeväckande" true crime-thriller.

 

 

- Jag vet inte om jag faktiskt haft den drömmen? Det är svårt att beskriva. Jag har liksom alltid tänkt att regissörer är galna, de måste vara galna för att lägga två års tid på ett projekt, som de blir helt besatta av.

 

- Men det var nog en hemlig dröm antar jag. Jag ville inte erkänna der för mig själv, för det är något sårbart över det. Men sen hände den här filmen och allt gick så fort att jag inte hann övertänka det. Det fanns ingen tid att få panik och backa ut.

 

- Jag har ibland sagt att jag vill regissera, jag har fått frågan om jag inte vill regissera ett tv-avsnitt av en serie jag varit med i eller så. Det verkar som de perfekta förutsättningarna - man känner teamet och man har en bra budget. Men tänk om man ändå sabbar det? Då finns det ju ingen annan jag kan skylla på än mig själv.

 

 

- Det var nästan något tilltalande med det faktum att det här hände så snabbt. Och resurserna var extremt begränsade. Det var mycket adrenalin. Jag tänkte att "ja, jag kör", och om jag misslyckas så kommer det bli ett spektakulärt misslyckande.

 

 

- Jag tycker att det är en väldigt fascinerande true crime-historia, men det fanns också något väldigt vackert och emotionellt i manuset som verkligen berörde mig. Jag älskade tanken på att utforska alla de olika kvinnorna som han möter på. Vi har velat ge dem alla olika personligheter. För det spelar ingen roll hur du är, om du är den rara tjejen eller den tuffa tjejen, det gör ingen skillnad om du möter på en person som han, som är så inställd på att skada dig. Då finns det inget man kan göra. Det känns som motsatsen till "victim blaming", och det såg jag verkligen som något intressant.

 

 

- Det var "The Dating Game"-scenerna. Du vet, vi hade ett väldigt tajt inspelningsschema. Så vi fick spela in hela tv-programmet som en teaterpjäs på 20 minuter varje gång vi gjorde en ny kameravinkel. Även om det visas uppklippt under filmens gång så var det enda sättet för oss att spela in det - allt i ett svep.

 

- Så jag försökte hitta skådespelare med teaterbakgrund som kunde spela på det sättet. Men det innebar också att jag regisserade i blindo. För jag kunde inte stå bakom kameran och se hur någon agerade. Jag kände mig ganska trygg med att jag visste vad jag gjorde, och jag litade på min motspelare, men när 17 personer spelar upp en scen på 25 sidor och jag inte har en aning om vad som händer, då blir det riktigt läskigt. Och det var antagligen ett misstag. För jag kunde bara få be om att se runt 30 sekunder av vad vi hade spelat in, och avgöra att "det ser bra ut, jag hoppas vi fått till allt".

 

 

 

- Jag skulle gärna göra om det. Det svåra är att hitta rätt manus. Jag tycker jag träffade jackpot med den här historien och med alla skådespelarna vi fick med.

 

 

- Det är lustigt. Den första personen jag ringde när jag fick veta att jag skulle regissera var Paul Feig. Och han är mest känd för komedier som "Bridesmaids", och det här är en film om en seiriemördare, men jag gillar verkligen hur samarbetsvillig han är.

 

- Och jag ville anlita folk med olika slags personligheter, så jag ville få med mig medarbetare med olika energier. Jag tycker det är viktigt att alla hittar någon som de kan stå nära. Om min energi och vibe inte matchar med en viss skådespelare, så hittar de förhoppningsvis någon annan som de kan bli bästa vänner med, och det är okej.

 

 

 

- Oj, det mest utmanande är nog när man är på en inspelning där det verkar som att ingen bryr sig. Även om folk fejkar så hjälper det verkligen. För det är svårt att spela in en emotionell scen när ingen bryr sig om vad som händer.

 

- Det bästa är att jobba med andra skådespelare. Du vet, skådespelare som liksom skrämmer dig lite grann? Det är rätt häftigt att spela mot dem i en scen och vara lite nervös. Det är lite som en första dejt. Jag gjorde nyss en stor scen mot Elena Sofia Ricci i min senaste film, och jag var nervös i veckor. "Herregud, jag hoppas hon tycker jag är bra!"

 

 

- Det här är så roligt! Speciellt eftersom den karaktären var så stel, det är verkligen kul, haha!

 

 

 

- Mja, det är nästan som en djurisk instinkt att man försöker se på smahällets farligaste personer och reda ut vilka de är, och hur blev så. Så att vi själva kan känna oss tryggare. Det är intressant, jag har såklart också ställt mig sådana frågor. Och man inser mer och mer att det inte finns några svar. Det finns ingen enkel lösning.

 

- Även om man så skulle göra en fullkomlig psykologisk profil av en seriemördare så skulle det inte hjälpa oss. Det hjälper inte mot all sorg och all smärta. Så mitt mål med filmen var att inte fokusera på det, men att fokusera mer på kvinnorna i filmen.

 

 

- Ja, den har vi nyss spelat in. Det var filmen jag nämnde nyss med Elena. Vi filmade i Italien mitt i sommaren, och jag tror att den släpps nästa år. Det blir riktigt, riktigt galet. Den är mycket galnare än första, faktiskt.