Asta Kamma August är redo för sitt genombrott

- När jag var liten var det ganska självklart att jag skulle bli skådespelerska som min mamma, berättar Asta Kamma August.

 

- Nånstans i tonåren kände jag sen att jag ville göra min egen grej. Jag letade febrilt, men hittade ingenting som jag kunde, skrattar hon. Så det blev så här. Men de har aldrig pushat att jag eller Alba skulle bli skådespelare. De har inte heller motarbetat det. ”Om ni tycker det är kul så kan ni prova.”

 

Regissören Bille August och skådespelerskan Pernilla Augusts döttrar har båda sökt sig till samma yrke, med stor framgång. Och även om vi hittills kanske sett mer av Alba i svenska filmer och serier, så är det nu dags att lära känna Asta - högaktuell på bio i kärleksdramat ”Bränn alla mina brev” efter en roman av Alex Schulman.

 

MovieZine har träffat en skådespelerska som står inför sitt stora genombrott.

 

 

 

- Jag blev kontaktad av castaren som frågade om jag ville ha ett möte med Björn Runge. Vanligtvis brukar man ha många provfilmningar först, men Björn ville börja med att träffas. Vi möttes i Göteborg och hade ett bra samtal om boken och manus. Det första han frågade mig var: ”Varför tror du att Karin stannar hos Sven?” Och så pratade vi om det, och den frågeställningen har följt med under hela processen. Det är frågan vi har vänt och vridit på, och försökt göra så dynamisk som möjligt.

 

 

- Filmen handlar först och främst om karaktären Alex, som är en version av Alex Schulman. Han försöker förstå sin egen vrede genom att forska i sin familjehistoria. Han går tillbaka och inser att det finns ett trauma mellan hans mormor och morfar, Sven och Karin Stolpe, som var två författare på 1930-talet. Han får reda på att Karin har haft en affär. Och han förstår att relationen mellan de två kanske inte har varit så lycklig utan ganska så destruktiv och skamfilad.

 

 

- Det har nog aldrig varit ett medvetet val. Jag har nog dragits till teatern mer. Jag gick scenskolan i Danmark och hade en så stor lust att fortsätta med teatern. Det är svårt att kombinera film och teater samtidigt. Jag har nog aldrig valt bort något, men snarare valt teatern.

 

 

 

- Vi får se! Det blir det nog. Men jag vill försöka kombinera. När man gör film börjar man sakna teatern. Men jag kan också känna när jag gör teater att jag saknar det lite mer snabba.

 

 

- En sak jag känner att jag har lärt mig är att släppa kontrollen. Jag blev så involverad i Karins liv och hennes historia under förarbetet, jag tog sånt ansvar för henne, och insåg halvvägs att jag måste lita blint på regissörens vision. Björn var väldigt bra på att ge mig den tilliten men också be om den tilliten. Det är ens uppgift som skådespelare, på film framför allt - att bara släppa all kontroll. Man kan bara prova sig fram och sen läggs alla de klipp man har gjort i en klippares och en regissörs händer.

 

 

 

- Jag försöker när jag spelar in att inte tänka så mycket på hur jag ska känna i en viss situation. Utan snarare vad man vill i den situationen. Och låta känslorna ske automatiskt. Snarare prata om dynamiken, Karin och Sven har en väldigt speciell dynamik i sin relation. Han ser sig själv som ett offer och hon tar hand om honom väldigt ofta. Att gå in i den viljan och vara till lags och försöka släcka bränder hos en person som är väldigt sjuk.

 

 

- Det gick väldigt fort att vi hittade varandra. Vi hittade in i det här konstiga… Det är något nästan stelt och awkward i deras trio, i och med att det är så mycket spänning. Det tyckte vi alla tre var väldigt kul. Det är en stämning där mycket står på spel. Man kan höra en nål falla. Det jobbade vi mycket med alla tre.

 

 

 

- Det gör vi verkligen. Kanske framför allt om någon av oss har gått in i em mur och fastnat. Då brukar vi vända oss till varann och vara bra stöd och hjälp. Men mest pratar vi om annat. Eftersom det där figurerar så mycket i vår familj är vi nog ganska trötta på det.

 

 

- Nej, jag älskar film! Och att se på film. Det är snarare processen i teatern jag tycker om. Man har en kontakt med publiken som man inte har på film på samma sätt. Det är också ett mer kollektivt arbete. Man jobbar i en grupp i sju veckor för att hitta fram till ett resultat. Processen är mer tillfredsställande. Men jag älskar film och serier.

 

 

- En serie som heter ”This Is Going To Hurt” på HBO. Ben Whishaw spelar förlossningsläkare. Fy fan vad bra den var! Den kan jag verkligen tipsa om. Det var längesen jag såg något som jag blev så berörd av. Den filmen som berörde mig mest i år var ”The Lost Daughter” som Maggie Gyllenhaal regisserade. Men jag har ingen favoritgenre. Jag vill helst överraskas när jag går på bio.