Skådespelerskan Bahar Pars är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm och har synts på film och tv i snart 20 års tid. De flesta lär förknippa henne med rollen som Parvaneh, den optimistiska grannen som vänder upp och ned på Rolf Lassgårds liv i "En man som heter Ove". Rollen gav henne en Guldbaggenominering och imponerade på självaste Tom Hanks.
Nu är hon åter filmaktuell som Nadja i slasherkomedin "Konferensen", Netflix senaste tittarsuccé. För MovieZine berättar hon om hur det länge har ansetts "ofint" för svenska skådespelare att medverka i skräckfilm, samt om planerna att regissera egna långfilmer.
Läs hela intervjun nedan.
Boken "Konferensen" av Mats Strandberg är svår att slita sig från. Vad kan tittarna vänta sig av filmen?
- Han är så jävla bra! På det här vardagliga… Den vanliga människan. Kommunalarbetaren. Lite äldre. I love it! Det var det som var så unikt med projektet. För det har blivit så konstigt i Sverige, att skräck bara ska vara för ungdomar. Hell no! Det är vi som är äldre som behöver adrenalin! Jag tycker om att vi ska bryta den trenden.
Vem spelar du?
- Jag spelar Nadja. Hon är lite annorlunda än i boken. Men hon är den duktiga tjejen som kommer utifrån och ska göra rätt för sig under den här konferensen. Det tycker jag är väldigt roligt. Jag tycker väldigt mycket om henne. Hon har ingen agenda. Hon vill bara prestera. Sen kan jag inte riktigt avslöja vad hon gör i filmen. Men det är en väldigt bra roll som krävde sjukt mycket fokus av mig. Och jag har ingen aning om jag har överspelat! För jag hann inte tänka, det var bara att köra, skrattar hon.
Var spelade ni in ”Konferensen”?
- Vi spelade in på Barnens ö. Men alltså, jag älskar svenska miljöer! Det är ju upplagt för skräck. Jag har alltid tyckt att allt utanför Stockholm är läskigt. Varför gör inte folk mer skräck i Norden? Så jag är väldigt glad att det görs mer genrefilm nu. Och med riktigt skådespeleri. Nu har vi några influencers som gör skräck - inget fel på dem. Men ska det bara vara för ungdomar? Nej! Låt det vara en genre som är kvalitativ, med riktigt skådespeleri, bra ensemble, en bra historia... Så att man kan sitta och njuta och bli rädd.
Hade du varit med i något liknande innan?
- Jag var med i "Zon 261". Jag sprang från zombies. Den blev ju inte så bra... Men det spelar ingen roll för mig. Jag var ganska färsk när jag gjorde den, och redan då kände jag "fan vad kul det är!" Det här adrenalinpåslaget... det gillade jag. Och att man inte kan tänka efter. Jag har friidrottat i många år innan skådespeleri. Och det är lite som idrott: du förbereder dig, sen kör du. Du kan inte veta vad som händer. Så jag vill göra mer skräck, det verkar skitkul.
Men varför görs det inte mer skräck i Sverige, tror du? Nu är det 15 år sedan "Låt den rätte komma in" filmades. Snart är du med i "Hanteringen av odöda", en annan John Ajvide Lindqvist-adaption, dock från Norge...
- Jag är absolut ingen expert på det här... Men jag tror det har att göra med finkultur vs fulkultur. Jag är ju från finkultur, fast mitt hjärta är från fulkultur! Jag vill käka McDonalds och popcorn... Men Sverige är medelklassängsligt. Skräck har inte varit "fint nog". Om det tar dig 5-6 år att göra långfilm så kanske du inte vill satsa på en skräck som inte ens får gå på festivaler. Jag förstår det. Så det har helt enkelt inte funnits marknad för det.
- Det har till och med varit fult att skådespela. När jag var med i "Zon 261" sa folk "va, varför är du med i den?" En zombiefilm? Det gjorde inte en riktig skådespelare som har jobbat på Dramaten. Men det har börjat förändra sig. Många fler auteurer har börjat uppskatta den typen av material. Så var det inte förr. Vi hade inte streaming, vi hade bara SFI. Jag älskar att det börjar förändras, det börjar ta sig in i finrummen. Och att det får bli kvalitativt.
Hur känns det nu när "Konferensen" släpps ut i världen, mitt under skräckmånaden?
- Jag är så glad! Jag minns när jag var yngre och gjorde samma sak med mina kompisar. Vi kollade på "Jag vet vad du gjorde förra sommaren" och "Fredagen den 13:e"... Jag minns hur jävla rädd man var. Jag är så glad att jag får ge min 13-åriga dotter samma upplevelse. Det kanske låter sjukt, men jag hoppas det! Jag hoppas det kan bli en banbrytande grej för hela svenska folket. Igenkänning, bra karaktärer och kvalitativ skräck.
En av dina mest kända roller hittills är i "En man som heter Ove". Hur känns det att den filmen har fått ett så långt liv?
- Ja, det är fortfarande den filmen jag får mest uppmärksamhet för. Frågan är om jag någonsin kommer göra något större än "Ove"...? Men det gör mig ingenting.
- För mig var arbetet med filmen ganska utmanande. Jag jobbade jättehårt med att Parvaneh inte skulle bli en stereotyp. Och jag hade jättefin lyssning från Hannes Holm och från Rolf (Lassgård). Fast man var ju ganska färsk, så man var inte lika kaxig... Att komma med spetskompetens om representation, det var ganska nytt i filmbranschen. Det var ingenting man pratade om. Så jag fick stå på mig många gånger. Men det var ett jättefint arbete, och Hannes och Rolf hjälpte mig jättemycket och respekterade det.
Och du fick träffa Tom Hanks vid premiären av remaken, "A Man Called Otto"! Hur var det?
- Jag har fått träffa Tom Hanks! Han är skittrevlig. En riktig amerikan, riktigt trevlig. Vad vi pratade om? Han pratade om mig faktiskt. Han gav mig beröm. Han sa att den här scenen med mig och Rolf i början, när han säger "kan du inte läsa svenska" och jag säger "är du blind, det är inte jag som kör" - han älskade den. Det var den scenen som tog hans hjärta. Och jag och Rolf improviserade ju.
- Jag tycker att både Rolf och jag hade en elakhet. Vi båda kunde vara lite elaka. Det gillade jag jättemycket. Jag kanske saknade det lite grann i den amerikanska... Att man kan få vara elak och arg på samma gång, snäll och god på samma gång. En människa är ju komplex.
Som du nämner pratas det allt mer om representation i filmvärlden. Hur ser läget ut i Sverige idag, enligt dig?
- Kefft! Det är fucked up i Sverige. Det är jättedåligt. Det är klart att diskussionen har funnits, folk är inte främmande för det. Självklart är det mer representation på film och tv än när jag började. Då slog vi våra huvuden blodiga för att få in det här perspektivet.
- Men jag tycker fortfarande att det är ett problem att bara se... Fan, jag vill se komplexa invandrar-karaktärer! Vi kan inte bara ha den duktiga invandrartjejen, och sen alla småkillar som gör krim. Jag är så trött på alla mödrar som är oroliga för sina barn. Ja, det där är en liten del av hur samhället ser ut. Men kan vi bara få se lite diversitet? Kan vi också få vara med i kärleksgrejer på tv?
- Så jag tycker fortfarande att Sverige har långt, långt kvar vad gäller representation. För att inte prata om grannländerna... Där är Sverige fortfarande bäst. Vi har jättestor potential att nå hela världen. Det blir bättre och bättre.
Vad är hindret? Vad skulle du vilja se för förändring?
- Jag skulle vilja se mer komplexa roller. Jag tycker ändå att jag själv fått göra mycket. Men jag skulle vilja se mer komplexa invandrarroller. Och familjer som lever på ett annat sätt. Att man var med och spelade på samma liga som sina majoriterssvenskar. Därför är det jättestort för mig att Evin Ahmad kan göra en roll utanför Sverige. Och inte en enda gång pratar vi om hennes bakgrund i den serien, "Erin Carter".
- Titta på serier som "Vuxna människor" eller "Bonusfamiljen"... Menar ni på riktigt att vi inte lever så? Att vi inte finns representerade i det systemet? Jag lever också i skilsmässa. Jag har också varannan vecka-barn.
Du regisserar en del själv. Hur har det gått?
- Jag har gjort en trilogi kortfilmer om strukturell rasism. De är jätteroliga. De är jättekomplexa. Jag har försökt att inte bara visa "rasism är dåligt" utan vill skildra komplexa situationer man kan hamna i. Kortfilmerna har flugit över hela världen. De har köpts upp av fransk tv. De har blivit ganska erkända internationellt. Här hemma - nja...
- Nästa steg för mig är att skriva långfilmer. Jag jobbade ju med idén på "Året jag slutade prestera och började onanera". Nu håller jag på med en annan idé som jag skriver åt mig och Helena Bergström. Det blir en komedi. Sen håller jag på med en film om min pappa. Jag ligger inte på latsidan, jag jobbar på. Nästa steg är absolut att ta mig till den nivån med de stora grabbarna.
Är du nästa Ruben Östlund?
- Absolut! Jag älskar ju Ruben. Jag tycker han är skitduktig, jättesmart och jättebra. Men jag har ett försprång. Jag är kvinna. Och jag har två-tre kulturer att förhålla mig till. Så jag tänker att - det är min kvalitet. Varför inte? Jag älskar också Bergman. Jag älskar allt som är bra. Och jag tänker att nu har jag varit med i så jävla många år, så det är bara att fortsätta jobba på bra, komplexa, kvalitativa, helt sjuka, originella saker.