Teambuilding på blodigt allvar - fast med glimten i ögat och becksvart humor. När Patrik Eklund adapterar Mats Strandbergs skräckroman ”Konferensen” hoppas han att vi ska känna för karaktärerna innan det blir ”köttfest”. Och han hoppas att Netflix-tittarna ska haka på och tycka det är uppfriskande med ny svensk slasher:
- Vi försöker ändå göra något nytt med genren. Man behöver inte vara en inbiten skräckfantast för att kunna engagera sig i filmen. Visst, det är en krydda på det hela, men där finns även det mänskliga att ta tillvara på. Dessutom är den sjukt jäkla underhållande!
Inför premiären på det perfekta datumet fredagen den 13:e fick jag träffa regissören för att dyka in i denna brutalt underhållande film, där en hämndlysten mördare går loss på en drös stackare i en avlägsen konferensanläggning.
När jag läste boken av Mats Strandberg såg jag kanske inte exakt en komedi framför mig... Vad har du nu hittat på?
- Man ska väl ta det lite försiktigt med att kalla den för "komedi". Det komiska finns ju i karaktärerna. När man har de här kommunalarbetarna från exploateringsenheten. Det här torra snacket som de har. Det är snarare där humorn gör sin entré, det är oundvikligt. Det är inte "Göta kanal", skrattar han.
Hur kom du i kontakt med boken och det här filmprojektet?
- Jag såg boken på hyllan, läste baksidan och sa: "Det här borde man göra film på". För Mats upplägg var helt unikt. Att ta konferensmiljön och sätta det i en slashermiljö tyckte jag var... "Fan! Det skulle man ha kommit på själv". Så jag köpte boken. Jag var halvvägs igenom den när vi spelade in tv-serien "Spelskandalen" Då ringde SF och började berätta om en bok... Jag sa: "Jag vet exakt vilken det är! Jag har den i knät." Jag var intresserad omedelbart.
Berätta mer om "Konferensen" för de som inte vet något - vad kan man vänta sig?
- Vi har en underbar ensemble med fina skådespelare. Många stora namn som representerar den här enheten från kommunen som ska på konferens. De ska prata om en bit mark de har kommit över där de vill bygga köpcentrum för att skaka liv i den här lite döende landsbygden. Så upptäcks det konflikter i gruppen i och med detta.
Och sen slänger ni in en maskerad mördare...
- Sen lägger man till det, ja. Vilket är väldigt kul att se! När man sett en grupp som inte ens kan prata eller samarbeta som det är, att då skicka in en tredje part som ett hot och se hur krishanteringen yttrar sig... Det tycker jag är väldigt kul.
Hur noga har ni följt boken?
- Den är väldigt lik boken, skulle jag säga. Det man har tagit tillvara på är de filmiska kvalitéerna. Annat får kanske hamna lite i skymundan, i och med att detta utspelar sig under 24 timmar. Vi lär känna karaktärerna på plats. I boken finns lyxen att man kan ge dem och deras relationer lite mer backstory.
Det blir en del rätt brutala dödsfall. Har du fått tona ned något i filmen?
- Nej, om man jämför med boken så har vi växlat upp. Jag hade som ambition att det måste ha en eskalerande effekt. En timme in i filmen släpper vi tyglarna helt, och då är det en så kallad köttfest! (Skratt) I och med att vi har de två olika världarna så måste man mjuka upp dem lite grann, så det känns naturligt. Vi växlade upp till den nivån att de sa "lugn... hit men inte längre".
Vilka sa det? SF Studios eller Netflix?
- Jag ska inte uttala mig om sånt. Det var en överordnad, skrattar Patrik.
Det är oktober. Halloween är runt hörnet. Ni får premiär fredagen den 13:e på Netflix. Här finns möjlighet för en global succé för skräcknördar letar alltid efter något nytt. Hur känns det att komma ut till 200 miljoner hushåll?
- För mig känns det jättekul att få den möjligheten. Sen får man se hur det går. Oktober är ju skräckmånad, det gäller att ta sig igenom det bruset. Men det vore häftigt om den fick hitta sin publik på en större skala.
Vi har inte sett så mycket skräck och slasher på svenska. Fanns det några specifika titlar, utländska filmer, som du har tittat på som inspiration?
- Under förproduktionen såg jag medvetet ingen skräck överhuvudtaget. Jag ville inte låta mig påverkas. Om man ska hitta något unikt och man vill göra något nytt med genren, så får man vara lite kreativ själv. Så jag hade skräck-stopp. Sen när vi väl filmade så plöjde vi i teamet "Fredagen den 13:e" varje kväll. Vi gick igenom alla filmerna. Och då var det skrämmande att se hur mycket de redan hade gjort, såklart... Jason Voorhees, han har redan köttat loss redan.
Hur starkt är ditt egna skräckintresse?
- Som för många i min generation var det en ingång in i filmen. Skräckfilm var det mest kittlande när man var ung - det är klart vi ska se "Motorsågsmassakern"...! Nån kompis hade någon sönderspelad kopia. Och man blev rädd på riktigt på den tiden. Se när man började göra egna hemmafilmer med farsans videokamera, då var det skräckfilm. Man har det i ryggmärgen nånstans. Jag tror väldigt få regissörer skulle säga nej till en skräckfilm. För det är så jävla kul.
Nu är det 15 år sen "Låt den rätte komma in" släpptes. En stor succé och snackis - sen blev det inte så mycket mer. Varför har man inte filmat fler bra svenska skräckromaner förrän nu, tror du?
- Det som var unikt med "Låt den rätte komma in" var igenkänningen. Skräck och slasher har länge följt samma form om man tittar på det amerikanska utbudet: ett gäng ungdomar och så köttar vi. Det som skilde "Låt den rätte komma in" och även "Konferensen" var att man fick ta sig tid att investera i karaktärerna.
- Varför det inte har gjorts mer? Det är en svårpaketerad genre. Den kanske inte är så tilltalande i Sverige, vi har varit lite mer försiktiga i utbudet. Det är inte riktigt ett säkert kort att pitcha en svensk slasher.
Nu händer det kanske mer på skräckfronten. Bara i höst har vi fått "Canceled" och "Karusell". Ser du en vändning?
- Jag hoppas verkligen det kommer mer och att det håller i sig. Det kanske inte har funnits intresse, varken hos publik eller producenter? Men nu ser man att det finns ett intresse. Jag tror också man måste göra det på rätt sätt. Nu har vi en chans, vi får inte bränna den. Vi måste leverera något som känns relevant och är värt att titta på.
Patrik Eklund tipsar om 5 favoritrysare:
1. "Hellraiser" (1987) - Den tyckte jag var riktigt cool och spännande. Sen spårar filmsviten ur totalt, men ettan och tvåan tyckte jag var godkända. De är så bra på att bygga mytologin.
2. "Nightbreed" (1990) - Också från Clive Barker. De två filmerna var väldigt häftiga att se när jag var liten. På den tiden var det här väldigt bra maskeffekter. Demonerna var läskiga.
3. "Eraserhead" (1977) - Jag måste kasta in någon David Lynch-film också, för den psykologiska effekten han har på en. Även om den inte klassas som skräck. Man har aldrig sett något liknande! Helt och hållet ett eget universum som bara beter sig som en mardröm.
4. "Hereditary" (2018) - Den diggar jag för att det kändes som att man gjorde nånting nytt. Den kändes fräsch och höll intresset uppe. Fantastiskt soundtrack också.
5. "Vargtimmen" (1968) - Den tyckte jag var olustig. Jag såg den på nytt när vi skulle tolka Bergman i en kortfilmssatsning på SFI. Och den är obehaglig!
