Ben Wheatley och den komplexa inspelningen av ”Free Fire”

Brittiske Ben Wheatley är en filmglad regissör som inte låter sig placeras i ett fack. Sedan genombrottet med ”Kill List”, som flörtade med ockult seriemördarthriller, har han lekt med med både semesterkomedi i ”Sightseers” och retro-sci-fi i ”High-Rise”.

 

Med bioaktuella ”Free Fire” testar han lyckan inom gangsterfilm, som alltid med både mycket våld och humor. Brie Larson, Cillian Murphy och Sharlto Copley har några av huvudrollerna.

Det känns som en komplex inspelning. Många karaktärer, mycket action, allt på ett begränsat utrymme. Hur fick du det att funka?

- Det krävdes en hel del storyboards och repetitioner, för att komma fram till hur det skulle se ut. Vi byggde modeller. Lagerlokalen som vi skulle använda var helt tom, så vi fyllde den med lådor och annat för att skapa sidlinjer.

Jag hörde att du byggde upp hela lagerlokalen i Minecraft?

- Ja, jag använde Minecraft för att få en väldigt enkel 3D-skiss, det gjorde det lättare för mig att inreda lokalen så som jag ville ha den. Det blev en liten virtuell version av vår inspelningsplats. Riktigt hjälpsamt. Det är ju inte så annorlunda mot den previsualisering som dyrare filmer använder sig av. Men i Minecraft kunde jag ju göra det själv, utan att behöva förklara för en massa folk hur jag vill ha det.

Hur komplicerad blev inspelningen, jämfört med dina tidigare filmer?

- Varje film är komplex på sitt sätt. ”High-Rise” blev komplicerad på grund av att många olika platser användes, den här blev komplicerad på grund av en enda plats. Men att filma på en plats gör det svårare att klippa, för om du har gjort ett misstag så är det svårt att dölja i klippningen. Man måste vara mycket försiktig. Allt måste planeras väl i förväg. Alla beslut måste tas i god tid innan.

 

 

Och det gäller att publiken hänger med i var alla karaktärer befinner sig. Berätta hur du gick tillväga i klipprummet.

- Vi klippte direkt. Det är ovanligt för en film. Vi tog materialet direkt från kameran och redigerade på plats. På så sätt kunde jag se exakt var alla fanns, och se till att varje persons synvinkel blev rätt. Ibland använde vi upp till fem, sex kameror, så det blev nästan som att klippa krigsbilder.

Varför valde du 1970-talets Boston som miljö?

- Historien krävde det. Jag ville inte göra en vanlig kriminalare. Karaktärerna måste kännas verkliga, de måste ha sina egna historier, utan att kännas lånade från andra gangsterfilmer. Den här historien, om vapensmuggling från USA till Irland, verkade intressant för mig. Det finns mycket historiskt att hämta där.

Såg du på andra filmer som inspiration?

- Inte direkt. Men John Carpenters filmer inspirerar mig alltid. Jag ville göra något lika avskalat som han gjorde i till exempel ”Attack mot polisstation 13”.

 

 

Du gör ju nästan en film om året. Hur har du utvecklats som filmskapare fram till ”Free Fire”?

- Jag brukar inte tänka så. Jag testar mig fram helt enkelt. Jag har haft tur som fått göra så många filmer på så kort tid, men alla har låg budget, så de blir lätta att finansiera. Jag dras till de teman som intresserar mig. Om jag gillar ett manus och känner att jag vill se den här filmen, så blir jag intresserad av att göra den.

Vad är det då för manus och historier som intresserar dig?

- Det är en mix. Jag gillar till exempel spänning oavsett genre - kriminalfilm, sci-fi eller skräck. Sedan vill jag blanda det med mer realistiska karaktärer, och få fram en hybrid mellan realism och genrefilm.

Skulle du säga att dina filmer har någonting gemensamt?

- Ja, de flesta av mina karaktärer bär skor.