Cannes 2018: I huvudet på provokatören Gaspar Noé

Att se en film av Gaspar Noé kan vara en rätt vild tripp. Det gäller att gå in med öppet sinne och vänta sig de oväntade. Det gäller inte minst "Climax", en psykologisk thriller fylld till  bredden med dans, droger och desperation.

Kort efter premiärvisningen på Cannes Film Festival mailade jag pr-firman för att be om en intervju med regissören. Jag krävde att få veta vad som rör sig i hans knäppa skalle. Två dagar senare sitter jag på Unifrances soliga terrass ihop med tre andra journalister. Noé avslutar sin cigarett och slår sig ner hos oss.

Samtalet börjar kring independent-studion A24, som just köpt filmens amerikanska rättigheter. Noé berättar hur han genom åren vägrat samarbeta med Harvey Weinstein.

- Jag skulle aldrig låta Miramax röra vid någon av mina filmer. Jag hade hört för många historier om hur han våldtog flickor. Jag vill inte ha den tjockisen nära mina skådespelerskor. Jag hoppas han åker i fängelse snart.

 

Nya filmen "Climax" skildrar en fest som spårar ut i en surrealistisk mardröm. En grupp med unga dansare blir drogade och får uppleva en minst sagt dramatisk natt. Gaspar Noé talar tyst men engagerat om filmen. Hans luriga leende påminner om ett barn som gjort bus, och väntar på att det ska upptäckas.

 

 

Din film är oväntat rolig, jämfört med de tidigare som var rätt mörka.

- Lars von Triers film är också hysteriskt rolig. Jag skrattade igenom hela filmen. Det handlar om mognad. Man har roligare med åldern, säger han med ett leende.

Hur kommer det sig?

- Jag vet inte. Man blir mer cynisk.

Känner du att du hade mer att bevisa när du var yngre?

- Jag har bara blivit mer avslappnad nu. Todd Solondz imponerar på mig enormt. Varje gång jag ser en av hans filmer älskar jag det från första till sista bildrutan. Men också Ulrich Seidl och hans "Paradis"-filmer. Jag har sett dem sex gånger. Jag börjar skratta från första sekunden.

Ser du likadant på livet självt, att det sorgliga kan bli kul?

- Jag gillar att se hur patetiska människor är, mig själv inkluderat. Men en del filmskapare lyckas skildra det väldigt bra - människornas dumhet.

Finns det något du inte skulle våga visa i en film?

- Om det händer i världen, varför skulle det inte skildras på film? En del situationer är irriterande, eller radikala. Jag vet vilka slags ämnen jag inte lockas av. Jag skulle aldrig göra film om en präst. En förtryckt man som talar om Gud... Wow. Nej tack.

Dina filmer har en fantastisk visuell stil, jag älskar hur kameran rör sig. Hur mycket är planerat och hur mycket är improviserat på plats?

- Jag hade en viss idé på förhand, men hela filmen är gjord på instinkt. Jag fungerar bättre när jag jobbar med min icke-verbala hjärna. En del föredrar storyboards. De planerar vad de ska filma. De skriver ner varje ord, och hittar folk som ska upprepa det som skrivits. Det verkar naturligt, men känns oftast onaturligt. Det tråkar ut mig, när någon pratar och vi ser en närbild på munnen - varför? Varför klipper man till nästa karaktär som börjar prata? Hur tv-serier och filmer spelas in är för mig den billigaste användningen av filmspråket.

Men du gör det inte lätt för dig, med så långa tagningar...

- Det är som livet. Du är ständigt i rörelse. Det finns inga klipp. Vill du visa något äkta gör du bäst i att filma det på ett naturligt sätt, för så uppfattar vi livet. Nu sitter jag och pratar med dig, om fem minuter kanske jag står upp, jag kan gå på toaletten och komma tillbaka. Det finns inga klipp. Så funkar livet. De enda klipp är när du somnar. Kanske framför en film. Man vaknar upp till eftertexterna och har missat hela filmen, för att man festade för hårt i Cannes kvällen innan.

Blir du frestad av att se hur långt du kan gå med de långa tagningarna?

- Javisst. Det blir enklare för alla att filma vad som händer med naturligt ljus på en inspelningsplats. Snarare än att gå från en närbild till nästa. Ibland vill motspelaren inte vara där så skådespelaren får prata med ett kylskåp, och låtsas att det är hans flickvän. Hur kan man agera bra mot ett kryss på kylskåpet?

Din stil hänger med genom alla dina filmer. Vilken var den största risken eller utmaningen du tog på inspelningen av "Climax"?

- Inga utmaningar. Inga risker. Det värsta som kunde hända är att filmen blev tråkig eller ointressant. Om första tagningen är dålig gör man en andra. Om andra tagningen är dålig gör man en tredje. Är det fortfarande dåligt så fixar man det på femte försöket. Jag fick filma allting 15-16 gånger. Även om man lovar en åtta timmars inspelningsdag, blev vi ibland inte klara förrän efter tolv timmar. Om scenen inte funkar eller inte ser bra ut, syns det omedelbart i monitorn.

 

Sofia Boutella har en av huvudrollerna i "Climax".

 

- Jag tittade på alla scener tillsammans med dansarna. Där kunde jag visa dem vad som var bra och vad som var fel. Ibland skötte jag själv kameran, och det kunde hända att jag fuckade upp filmen. Något händer här borta men min kamera var någon annanstans. Jag måste se till att panorera i rätt ögonblick för att fånga vad som sker. Till och med kamerans rörelser var koreograferade efter så många tagningar. Men vi hade inte repeterat in något. Vi brände av tagningar från början, för att testa mina idéer och deras idéer och se vad som hände. Det var en väldigt härlig inspelning.

Hur länge filmade ni?

- Femton dagar. Jag gick till mitt första "vogue-ballroom"  i december 2017. Och i januari sa jag att filmen måste spelas in genast, för jag var plötsligt bankrupt. Jag skulle behöva sälja mitt hus eller regissera parfym-reklam, och det är det värsta jag vet. Det vore som att jobba för sin fiende, att promota det mest onödigt dyra på den här planeten. Jag är parfymfobisk.

- Jag tackade ja till en kampanj men lyckligtvis fick någon annan jobbet i sista stund. Jag kände en lättnad. Då fick jag möjligheten att göra en dans-dokumentär. Jag övertygade min gamla medproducent att satsa egna pengar på en tre veckor lång inspelning. Det var så det gick till.

Fåe man fråga hur du blev bankrutt?

- Som regissör spelar man in en film, sen ska den marknadsföras i ett halvår eller ett år. Sen kan du börja på nästa film men den kan bli försenad. Ibland går det två-tre år utan en film. Och när jag har pengar lägger jag allt på impulsköp. Ibland har man tur och får ett nytt jobb efter ett halvår. Och ibland går det ett år som jag spenderar på att se dvd-film och köpa filmaffischer. Plötsligt måste man betala skatt och jag inser - "helvete, jag har inte lagt undan något."

Så du lever ditt liv så som vi uppfattar dina filmer. På ren instinkt?

- Jag blir uttråkad av att förprogrammera saker.

Den här filmen var först kallad "Psyche"...

- Det var den ursprungliga titeln, ja.

Men nu kan man läsa på din Instagram att "Psyche" släpps nästa vinter. Är det ett annat projekt?

- När alla presidenter på den här planeten leker med missvisande information, varför skulle inte vi göra det? (Skratt) Det är en rolig lek. Jag gillade titeln men den pekar mot en av karaktärerna i filmen. En av tjejerna heter Psyche, och varför skulle filmen vara döpt efter en biroll?

Du sa att du besökte ballrooms. Och filmen handlar såklart också om en tripp, en psykedelisk upplevelse. Vad kom först, dansfilmen eller tripp-idén?

- Jag hade en annan idé som involverade shamaner. Men jag tänkte att det vore häftigt att blanda det med en idé, en story om dansare som jag också har burit på. Dans fascinerar mig. På det viset smälte tre, fyra idéer samman.

- Många band som släpper sin femte skiva gör sin bästa skiva hittills. Det kan vara Metallica eller, jag vet inte... Britney Spears. Men den här filmen gjordes så snabbt. Jag skulle säga att det är Gaspar Noés värsta.

Kan du prata lite om dina egna erfarenheter med droger?

- De har varit bra erfarenheter. En del otroliga och en del mardrömslika. Har du nånsin dödat någon i en dröm? Det har hänt mig några gånger, när jag varit arg på någon. Du vaknar när du just slagit in någons ansikte med en hammare. "Jag har dödar någon! Och jag behöver inte ta konsekvenserna." Då blir man glad. Det är samma sak med droger. Man kanske går igenom ett helvete, men så fort trippen är över börjar man skratta åt det. Inget var på riktigt. Jag märker det också med folk som ser mina filmer. När de kommer ut kan de andas ut och säga "det var bara en film" och så börjar de skratta.

Vad skulle du ge för råd till någon som vill göra sin första film?

- Var manisk. För att göra film måste du övertyga folk... Besatthet hjälper. Var klar och tydlig med vad du vill göra. Och du måste veta exakt vad du gillar i andras verk. Du måste känna till vilka dina hjältar är, och försöka låna från dem.

Vilka är dina hjältar?

- De vanliga. Buñuel, Fassbinder, Kubrick...

 

Gaspar Noé och hans amatörskådisar dansade på röda mattan i Cannes.

 

Hur funkar det när du börjar på en ny film? Känner du att den måste vara mer provokativ än den förra?

- Jag är orolig, för min nya film är betydligt mindre provokativ. Alla mina fiender från förr, kritikerna som har sågat mig, alla säger de "Äntligen har han gjort en bra film!" En fransk tidning, som jag avskyr, skrev: "Det här är Gaspars absolut bästa film". Jag hatar personen som skrev det. Det är inte goda nyheter, det är dåliga nyheter.

Att någon gillar filmen, betyder inte att den är mindre provokativ.

- Jag gör bara mitt jobb, jag vill bara ge mitt perspektiv på upplevelsen som är livet. Som Pasolini, Fassbinder, eller Haneke. De gör bara film, de dödar inte folk för en dokumentärs skull. Det är deras presentation av livet. Bibeln är också full av otäcka saker. En vidrig, provokativ bok.

Men du bryr dig väl inte om vad kritiker tycker? Vem är din tilltänkta publik, eller gör du film för dig själv?

- För mig själv, för mina vänner... Men jag hade faktiskt inte väntat mig så pass goda recensioner. Eller att så många, inte bara kritiker, kommer fram och säger hur mycket de gillade filmen. Det enkla elementet som gör den här filmen populärare än mina tidigare, är de människor jag har filmat. Hur de dansar - det är så heroiskt och mänskligt. Publiken känner sig troligen mer dragen till de här unga människorna, för de är så fascinerande. Mina tidigare filmer har rätt tråkiga karaktärer.

Du nämnde shamanism, är det något du vill utforska i en kommande film?

- Jag pratade om den shamanska upplevelsen av att dricka sig full i ett hus med goda vänner. Folk är trippy, och det är den kollektiva upplevelsen av att försätta sig själv i ett annat medvetandetillstånd.

- De värsta minnen jag har av kollektiva upplevelser är inte relaterade till droger. De är relaterade till för mycket alkohol. Folk blir väldigt elaka och säger saker som de inte tänkt igenom, för att skada någon annan. Reptilhjärnan tar över. Folk dricker för mycket och nästa dag har de glömt allt dumt de gjorde. Jag säger inte att alkohol är dåligt. Dricker du ett glas vin, så höjs din IQ. Efter några glas börjar det falla. Drick två flaskor vin, och det som var Jesus blod blir Satans blod.

Den franska flaggan är så framträdande och glittrig i "Climax". Vad var din tanke?

- I den där skolan fanns tydligen pojkscouter med starka kopplingar till extremhögern, med en traditionell syn på gamla Frankrike. Jag tänkte att mina karaktärer finns i en miljö som presenterade det gamla Frankrike, medan hälften av dansarna är svarta eller åtminstone mixade, eller homosexuella... De är på en plats tyngd av sin historia, men det berör dem inte. De är inte hemma, men det är ändå deras hem.