Den amerikanske skådespelaren Paul Dano provar en ny roll - som regissör. Danos debutfilm ”Wildlife” premiärvisades i Sundance i början av året, och får nu äran att inviga sektionen Semaine de la Critique i Cannes. Filmen är ett familjedrama om en tonårspojke som ser sina föräldrar glida ifrån varandra. I veckan intog Paul Dano scenen på American Pavillion för att berätta om arbetet med ”Wildlife” och hur han trivs bakom kameran. Det här är höjdpunkterna ur frågestunden.
Du är en riktig filmnörd, en sann cineast. Det känns bara naturligt att du skulle regissera en dag. Man förstår att den här boken skulle falla dig i smaken, men berätta: vad handlar ”Wildlife” om?
- Filmen handlar om familj, om barn som ser sina föräldrar och deras äktenskap förändras, om människor som visar sina brister och som måste växa upp. Den här familjen har just flyttat till Montana, de letar ett bättre liv i en ny stad, men jag vet inte om de hittar det.
Du har läst boken av Richard Ford flera gånger, varför valde du just den till din filmdebut?
- Jag har länge velat göra film. Jag älskar film och önskar att jag hade kunnat skriva eller hitta något ännu tidigare. Jag är glad att det blev den här. Jag läste en annan bok av Richard Ford, jag har läst hans noveller och jag älskar hans berättande. Ett avskalat, amerikanskt språk. Jag undrade om han hade skrivit mer i samma stil. Så hittade jag ”Löpeld” och jag blev förälskad från första meningen.
- Boken har en underbar inledning. Vore jag författare, skulle jag vilja skriva så. Efter några sidor finns ett stycke om ett barn som ser på sin mor, och hon ser ut som en snäll och lycklig person men han vet inombords att hon verkligen kämpar. Ford beskriver det mer elegant än så, men det kändes vitalt för mig. Att vi inte vet vad som pågår bakom alla söta ansikten där ute. Hela boken var vacker. Jag uppskattade att han skrev om en hjärtskärande situation, men genom en lins av medkänsla och ärlighet. Han dömer inte sina karaktärer.
Du är en riktig filmnörd, en sann cineast. Det känns bara naturligt att du skulle regissera en dag. Man förstår att den här boken skulle falla dig i smaken, men berätta: vad handlar ”Wildlife” om?
- Filmen handlar om familj, om barn som ser sina föräldrar och deras äktenskap förändras, om människor som visar sina brister och som måste växa upp. Den här familjen har just flyttat till Montana, de letar ett bättre liv i en ny stad, men jag vet inte om de hittar det.
Du har läst boken av Richard Ford flera gånger, varför valde du just den till din filmdebut?
- Jag har länge velat göra film. Jag älskar film och önskar att jag hade kunnat skriva eller hitta något ännu tidigare. Jag är glad att det blev den här. Jag läste en annan bok av Richard Ford, jag har läst hans noveller och jag älskar hans berättande. Ett avskalat, amerikanskt språk. Jag undrade om han hade skrivit mer i samma stil. Så hittade jag ”Löpeld” och jag blev förälskad från första meningen.
- Boken har en underbar inledning. Vore jag författare, skulle jag vilja skriva så. Efter några sidor finns ett stycke om ett barn som ser på sin mor, och hon ser ut som en snäll och lycklig person men han vet inombords att hon verkligen kämpar. Ford beskriver det mer elegant än så, men det kändes vitalt för mig. Att vi inte vet vad som pågår bakom alla söta ansikten där ute. Hela boken var vacker. Jag uppskattade att han skrev om en hjärtskärande situation, men genom en lins av medkänsla och ärlighet. Han dömer inte sina karaktärer.
Carey Mulligan, Ed Oxenbould och Jake Gyllenhaal i "Wildlife".
- Det fanns en mening i boken om hur pojken, Joe, fick jobb. Det var allt. Jag tänkte att jag kan utveckla det. Jag kom på hur den sista bilden i filmen skulle se ut, och hittade där ett mod. Modet som hjälpte mig att skriva till Richard Ford och få option på boken.
Hur tog du dig an skrivandet med din bättre hälft, Zoe Kazan?
- När jag först skrev till Richard Ford svarade han bland annat: ”min bok är min bok, och din film är din film. Gör din grej”. Det var viktigt för mig att få den tillåtelsen. Det var vad jag ville ha. Det första jag behövde göra är att utforska, varför vill jag göra det här? Jag ville gärna få fram vem jag är i detta. Inte bara förvandla en bok till manus. Boken är skriven ur ett perspektiv där det redan har hänt, vi behövde ändra det till presens, och översätta vissa saker till antingen en bild eller handling, vilket blev en intressant utmaning.
Vilka scener skapade problem för er?
- Jag skrev första utkastet och gav det till Zoe, som rev sönder det. Sen bråkade vi. Hon sa, ”låt mig försöka”. Underbart, sa jag. ”Du är så smart, gör det.” Sen började vi samarbeta med manuset. Vi pratade i några timmar och skickade det fram och tillbaka. Ofta kändes det riktigt kul. Och vi hade gott om tid. Vi köpte rättigheterna med egna pengar, så det fanns ingen deadline. Stephen King brukar säga: ”Lägg ditt första utkast i byrålådan i 6-8 veckor och kom tillbaka till det sen.” Vi tvingades att göra så på grund av våra jobb. Tiden lät oss komma över vissa hinder?
Utveckla gärna hur skrivprocessen med Zoe såg ut. Vilka styrkor och svagheter har ni?
- Jag läste boken många gånger. Zoe hjälpte mig bland annat att gå ifrån boken och bara följa karaktärerna. Följa dramat, och släppa vad som är där. Jag skrev först bild för bild, men hon kunde göra det till riktiga scener snarare än tagningar. Man är annars som i ett vakuum. Att ha en samarbetspartner… Jag hade inte klarat det utan henne. Men vi satt aldrig i samma rum och skrev på datorn, det vore galet.
- När jag först skrev till Richard Ford svarade han bland annat: ”min bok är min bok, och din film är din film. Gör din grej”. Det var viktigt för mig att få den tillåtelsen. Det var vad jag ville ha. Det första jag behövde göra är att utforska, varför vill jag göra det här? Jag ville gärna få fram vem jag är i detta. Inte bara förvandla en bok till manus. Boken är skriven ur ett perspektiv där det redan har hänt, vi behövde ändra det till presens, och översätta vissa saker till antingen en bild eller handling, vilket blev en intressant utmaning.
Vilka scener skapade problem för er?
- Jag skrev första utkastet och gav det till Zoe, som rev sönder det. Sen bråkade vi. Hon sa, ”låt mig försöka”. Underbart, sa jag. ”Du är så smart, gör det.” Sen började vi samarbeta med manuset. Vi pratade i några timmar och skickade det fram och tillbaka. Ofta kändes det riktigt kul. Och vi hade gott om tid. Vi köpte rättigheterna med egna pengar, så det fanns ingen deadline. Stephen King brukar säga: ”Lägg ditt första utkast i byrålådan i 6-8 veckor och kom tillbaka till det sen.” Vi tvingades att göra så på grund av våra jobb. Tiden lät oss komma över vissa hinder?
Utveckla gärna hur skrivprocessen med Zoe såg ut. Vilka styrkor och svagheter har ni?
- Jag läste boken många gånger. Zoe hjälpte mig bland annat att gå ifrån boken och bara följa karaktärerna. Följa dramat, och släppa vad som är där. Jag skrev först bild för bild, men hon kunde göra det till riktiga scener snarare än tagningar. Man är annars som i ett vakuum. Att ha en samarbetspartner… Jag hade inte klarat det utan henne. Men vi satt aldrig i samma rum och skrev på datorn, det vore galet.
Paul Dano och Zoe Kazan med två av filmens unga skådespelare.
När du bestämde dig för att bli regissör, tänkte du någonsin på att också agera i filmen?
- Särskilt första gången finns det så mycket att lära. Man måste lägga all sin uppmärksamhet på regin. Det var spännande för mig att jobba med kameran och vad som finns i bilden. Och att jobba med skådespelarna på ett särskilt sätt. Jag ville aldrig behöva tänka på att även skådespela. Det kan förändras framöver, beroende på situationen och på materialet. Men det var riktigt kul att vara där framför skärmen och med skådisarna. Jag tror också… jag vet inte vad det säger om mig, men tanken på att sitta i klipprummet i 6 månader och se och höra sig själv varje dag - jag vet inte hur folk klarar av det.
Du har jobbat med så många filmskapare med olika stilar. Är det något särskilt som du insåg att du hade plockat med dig till din egna inspelning?
- Ja, det största jag tog med mig var förståelsen för att folk jobbar på olika sätt. Även skådespelare är väldigt olika. För mig är känslan på inspelningsplatsen viktig, temperaturen om man så vill. Jag uppskattar när filmskaparen skapar en viss vibe. Att se harmonin inom teamet, det känns bra för mig som skådespelare och det ville jag också ha med mig som regissör. Att veta att det finns olika sätt att jobba gör mig friare. Det var kul att tänka på hur jag vill att min inspelning ska kännas, och hur just jag vill jobba med skådespelarna. Jag vill ha utrymme för tillit - det ska vara möjligt att göra fel och att stötta varandra. Det gör scenerna djupare än vad vi kunde gjort annars.
- De bästa regissörerna är inte rädda för att säga stopp om något inte känns rätt. ”Stanna för ett ögonblick, vi kan göra det bättre.” Det kan handla om manuset, prestationen, eller var kameran står. Det är galet ont om tid, men man får inte bli stressad av det. Skådespelare uppskattar alltid att se att regissören vill filmens bästa. Att de inte tänker fucka upp, att de har koll. Ibland har vi behövt säga stopp, och det känns riktigt bra.
Har du några praktiska exempel på hur du jobbar med så olika skådespelare?
- Lyckligtvis hade jag riktigt bra skådisar. De litade på mig mer än jag hade väntat mig. Det kändes verkligen som att vi gick till jobbet tillsammans. Det fanns några kul scener med Carey (Mulligan) och Jake (Gyllenhaal) där de släppte loss. Vi behövde ge dem tid till att göra det. Viktigast är att se vem personen är och hur deras arbetssätt är. Att regissera innebär att ta fram det bästa ur alla kring mig, inklusive teamet. Det är kul att vara deras främsta cheerleader och guida dem i rätt riktning. När man skapar är det viktigt att våga ta risker. Jag ville låta dem ta risker och låta dem veta att jag fanns där för dem.
- Särskilt första gången finns det så mycket att lära. Man måste lägga all sin uppmärksamhet på regin. Det var spännande för mig att jobba med kameran och vad som finns i bilden. Och att jobba med skådespelarna på ett särskilt sätt. Jag ville aldrig behöva tänka på att även skådespela. Det kan förändras framöver, beroende på situationen och på materialet. Men det var riktigt kul att vara där framför skärmen och med skådisarna. Jag tror också… jag vet inte vad det säger om mig, men tanken på att sitta i klipprummet i 6 månader och se och höra sig själv varje dag - jag vet inte hur folk klarar av det.
Du har jobbat med så många filmskapare med olika stilar. Är det något särskilt som du insåg att du hade plockat med dig till din egna inspelning?
- Ja, det största jag tog med mig var förståelsen för att folk jobbar på olika sätt. Även skådespelare är väldigt olika. För mig är känslan på inspelningsplatsen viktig, temperaturen om man så vill. Jag uppskattar när filmskaparen skapar en viss vibe. Att se harmonin inom teamet, det känns bra för mig som skådespelare och det ville jag också ha med mig som regissör. Att veta att det finns olika sätt att jobba gör mig friare. Det var kul att tänka på hur jag vill att min inspelning ska kännas, och hur just jag vill jobba med skådespelarna. Jag vill ha utrymme för tillit - det ska vara möjligt att göra fel och att stötta varandra. Det gör scenerna djupare än vad vi kunde gjort annars.
- De bästa regissörerna är inte rädda för att säga stopp om något inte känns rätt. ”Stanna för ett ögonblick, vi kan göra det bättre.” Det kan handla om manuset, prestationen, eller var kameran står. Det är galet ont om tid, men man får inte bli stressad av det. Skådespelare uppskattar alltid att se att regissören vill filmens bästa. Att de inte tänker fucka upp, att de har koll. Ibland har vi behövt säga stopp, och det känns riktigt bra.
Har du några praktiska exempel på hur du jobbar med så olika skådespelare?
- Lyckligtvis hade jag riktigt bra skådisar. De litade på mig mer än jag hade väntat mig. Det kändes verkligen som att vi gick till jobbet tillsammans. Det fanns några kul scener med Carey (Mulligan) och Jake (Gyllenhaal) där de släppte loss. Vi behövde ge dem tid till att göra det. Viktigast är att se vem personen är och hur deras arbetssätt är. Att regissera innebär att ta fram det bästa ur alla kring mig, inklusive teamet. Det är kul att vara deras främsta cheerleader och guida dem i rätt riktning. När man skapar är det viktigt att våga ta risker. Jag ville låta dem ta risker och låta dem veta att jag fanns där för dem.
Du har många formbundna, nästan konstnärliga tagningar. Man kunde gissa att det var stilen du skulle vara bekväm i. Hur jobbade du med det tekniska?
- Det var riktigt kul, och vi hade en underbar fotograf i Diego Garcia. Han är från Mexiko. Av alla jag träffade pratade han sämst engelska, men han pratade bäst om film - vilket är mitt språk. Det häftiga med en periodfilm är att man får kontrollera allt. Man måste det, annars ser det inte rätt ut. Man kan bli galen på sig själv att man skrev om år 1960, för det blir så tufft när det kommer till budget och miljöscouting. Men det låter en skapa allt som syns i bildrutan, varenda färg.
- Jag ville vara ärlig. Hade vi gjort galet dramatiska ögonblick hade det varit att berätta för mycket för publiken. Jag ville visa att något så komplext som livet sällan är svart eller vitt, det är rätt grått. Därför tilltalade boken mig. Det är en djupt amerikansk berättelse men något inspirerad av asiatisk film, med mer klassiska element. Man vill se till att det inte blir för melodramatiskt. Det var kul att räkna ut vilka linser och så vidare som skulle användas. Det är otroligt vilken skillnad det gör när man gör film. Vi sa nej till vidlinserna, det kändes för mycket som film. Man kan bli nervös av sånt på plats men efteråt är det riktig kul.
Var du intresserad av det tekniska sen innan? Nördar du loss med fotografen på dina inspelningen?
- Det hinner man inte. Som skådespelare går man in som en häst med skygglappar, man gör sin grej. Men om jag inte är med i en scen, eller hittar likasinnade vänner, absolut. Jag läser mycket om film, lyssnar på kommentarspår och ser bakomfilmer. Jag är rätt nördig av mig. Det tekniska är spännande. Och det är galet hur mycket man lär sig.
Vad insåg du att du inte visste förrän du var tvungen att göra det?
- Det finns så många svar på den frågan. Men att skriva är riktigt svårt. Vi hade tur med castingen, speciellt när vi hittade vår grabb. Det var läskigt för hela filmen hänger på en 14-åring. Men vi hittade Ed Oxenbould, som är en riktig skådis. Han är toppen. Förproduktionen var lärorik. Man måste ta en miljon beslut, varje dag. När det handlar om det tekniska eller om pengar blir det en utmaning. Det tuffaste var att lära sig att kompromissa. Eller snarare: man måste lära sig när man ska vara envis, och när man kan ge med sig.
- Det var riktigt kul, och vi hade en underbar fotograf i Diego Garcia. Han är från Mexiko. Av alla jag träffade pratade han sämst engelska, men han pratade bäst om film - vilket är mitt språk. Det häftiga med en periodfilm är att man får kontrollera allt. Man måste det, annars ser det inte rätt ut. Man kan bli galen på sig själv att man skrev om år 1960, för det blir så tufft när det kommer till budget och miljöscouting. Men det låter en skapa allt som syns i bildrutan, varenda färg.
- Jag ville vara ärlig. Hade vi gjort galet dramatiska ögonblick hade det varit att berätta för mycket för publiken. Jag ville visa att något så komplext som livet sällan är svart eller vitt, det är rätt grått. Därför tilltalade boken mig. Det är en djupt amerikansk berättelse men något inspirerad av asiatisk film, med mer klassiska element. Man vill se till att det inte blir för melodramatiskt. Det var kul att räkna ut vilka linser och så vidare som skulle användas. Det är otroligt vilken skillnad det gör när man gör film. Vi sa nej till vidlinserna, det kändes för mycket som film. Man kan bli nervös av sånt på plats men efteråt är det riktig kul.
Var du intresserad av det tekniska sen innan? Nördar du loss med fotografen på dina inspelningen?
- Det hinner man inte. Som skådespelare går man in som en häst med skygglappar, man gör sin grej. Men om jag inte är med i en scen, eller hittar likasinnade vänner, absolut. Jag läser mycket om film, lyssnar på kommentarspår och ser bakomfilmer. Jag är rätt nördig av mig. Det tekniska är spännande. Och det är galet hur mycket man lär sig.
Vad insåg du att du inte visste förrän du var tvungen att göra det?
- Det finns så många svar på den frågan. Men att skriva är riktigt svårt. Vi hade tur med castingen, speciellt när vi hittade vår grabb. Det var läskigt för hela filmen hänger på en 14-åring. Men vi hittade Ed Oxenbould, som är en riktig skådis. Han är toppen. Förproduktionen var lärorik. Man måste ta en miljon beslut, varje dag. När det handlar om det tekniska eller om pengar blir det en utmaning. Det tuffaste var att lära sig att kompromissa. Eller snarare: man måste lära sig när man ska vara envis, och när man kan ge med sig.
På Cannes Film Festival 2018.
Det är tufft att slå igenom. Men du är redan en framgångsrik skådespelare. När du försöker övertyga finansiärer för din regidebut, hur var den upplevelsen för dig?
- Först och främst är jag i en tursam position som skådespelare. Det blir kanske lättare att skicka in ett manus till en agent, så funkar det. Jag tyckte det var tufft att sälja in sin film. Som skådespelare är all business är vägen när man ska börja filma. Att tänka på allt från casting och budget till att sälja film i Cannes var rätt otäckt. Som att knuffa en sten uppför en kulle. Att göra film är galet. Man måste vara villig, galet villig att göra det. Det krävs en hel by. En förstagångsregissör måste ha ambitioner, men också bra folk runt sig. Producenter, castingagenter, vem som helst behövs för att hjälpa dig sakta nå målet. Om vi inte satte ner foten hade filmen aldrig blivit gjord. Vi tog den bit för bit tills den blev verklighet.
- Först och främst är jag i en tursam position som skådespelare. Det blir kanske lättare att skicka in ett manus till en agent, så funkar det. Jag tyckte det var tufft att sälja in sin film. Som skådespelare är all business är vägen när man ska börja filma. Att tänka på allt från casting och budget till att sälja film i Cannes var rätt otäckt. Som att knuffa en sten uppför en kulle. Att göra film är galet. Man måste vara villig, galet villig att göra det. Det krävs en hel by. En förstagångsregissör måste ha ambitioner, men också bra folk runt sig. Producenter, castingagenter, vem som helst behövs för att hjälpa dig sakta nå målet. Om vi inte satte ner foten hade filmen aldrig blivit gjord. Vi tog den bit för bit tills den blev verklighet.
När förstod du att du var klar, att det var dags att lämna filmen?
- Jag tror det var efter vår premiär på Sundance. På premiärnatten då vi skulle fira. Jag skrev ett långt mail till Zoe och till vår klippare, med synpunkter som vi ju inte längre kunde göra något åt. Men det var mer av en vana. Jag behövde tvingas till att stanna, helt enkelt. Att lägga ned pennan var svårt. Jag saknar det ibland. Men man säger ju att ”en dikt är aldrig avslutad, den är bara övergiven”. Jag tror det stämmer. Förhoppningsvis kan man säga ”jag gjorde filmen jag ville göra” och må bra över det.
Vad är mest spännande för dig som kreatör? En blank sida, att stå på inspelningen, eller finslipa i klipprummet?
- Varje steg på vägen har sin kamp och sina nöjen. Till viss del är det på inspelningen som det känns att filmen är igång. Det är också fantastiskt att se saker och ting hamna på plats mot slutet av förproduktionen - huset, färgerna och tapeterna… Det känns bra! Den delen - dagdrömmen - gillade jag. Och att sitta i rätt miljö och se dagdrömmen bli verklighet är speciellt. Bland det trevligaste är att vara stolt över alla man jobbar med, man blir en kreativ familj och det är så härligt att se folk göra ett fantastiskt jobb. Jag är så stolt över alla.
- Jag tror det var efter vår premiär på Sundance. På premiärnatten då vi skulle fira. Jag skrev ett långt mail till Zoe och till vår klippare, med synpunkter som vi ju inte längre kunde göra något åt. Men det var mer av en vana. Jag behövde tvingas till att stanna, helt enkelt. Att lägga ned pennan var svårt. Jag saknar det ibland. Men man säger ju att ”en dikt är aldrig avslutad, den är bara övergiven”. Jag tror det stämmer. Förhoppningsvis kan man säga ”jag gjorde filmen jag ville göra” och må bra över det.
Vad är mest spännande för dig som kreatör? En blank sida, att stå på inspelningen, eller finslipa i klipprummet?
- Varje steg på vägen har sin kamp och sina nöjen. Till viss del är det på inspelningen som det känns att filmen är igång. Det är också fantastiskt att se saker och ting hamna på plats mot slutet av förproduktionen - huset, färgerna och tapeterna… Det känns bra! Den delen - dagdrömmen - gillade jag. Och att sitta i rätt miljö och se dagdrömmen bli verklighet är speciellt. Bland det trevligaste är att vara stolt över alla man jobbar med, man blir en kreativ familj och det är så härligt att se folk göra ett fantastiskt jobb. Jag är så stolt över alla.
Med Daniel Day Lewis i Paul Thomas Andersons hyllade "There Will Be Blood".
Vad har du fått lära dig av Paul Thomas Anderson, som skådespelare och som regissör?
- Som skådespelare, och det är helt och hållet mitt egna intryck, har jag lärt mig att Pauls arbete börjar med skrivandet. Alla tänker på hans foto och musik, men han är en grym manusförfattare. För mig börjar det där. Och han är en regissör som älskar sina skådespelare. Jag kände att jag var i goda händer, och jag älskade hans tidigare filmer. Han låter en jobba, och knuffar en i rätt riktning. Han är också en underbar klippare. Det är viktigt att lita på regissören och klipparen, och veta att de kommer välja ett äkta ögonblick.
- Som skådespelare, och det är helt och hållet mitt egna intryck, har jag lärt mig att Pauls arbete börjar med skrivandet. Alla tänker på hans foto och musik, men han är en grym manusförfattare. För mig börjar det där. Och han är en regissör som älskar sina skådespelare. Jag kände att jag var i goda händer, och jag älskade hans tidigare filmer. Han låter en jobba, och knuffar en i rätt riktning. Han är också en underbar klippare. Det är viktigt att lita på regissören och klipparen, och veta att de kommer välja ett äkta ögonblick.
- Att vara regissör handlar för mig mycket om att skapa rätt stämning på inspelningen. Hans team är alla glada över att vara med och jobba på hans filmen. Även under tuffa och långa dagar ute i öknen. Det var inte lätt, men alla var glada över att vara där. Kan man fixa rätt temperatur på inspelningen, så tror jag att det fångas upp av kameran på ett sätt.
