Ingmar Bergman föddes år 1918 och dog år 2007. Däremellan hann han spela in över 50 långfilmer, och blev Sveriges mest hyllade filmskapare genom tiderna. Hyllad, omskriven, Oscarsbelönad - men är Bergman fortfarande lika relevant idag? Jag träffade filmskaparen Jane Magnusson, som just premiärvisat ”Bergman - Ett år, ett liv” på filmfestivalen i Cannes. Det är hennes tredje dokumentär med fokus på mannen som skulle ha fyllt 100 år i sommar.
Varför en till film om Bergman?
- "Bergmans video" var en tv-serie i sex avsnitt som handlade om Bergmans videorum, som han hade på Fårö. Vi ringde några av filmskaparna och frågade om de ville komma och prata om de filmerna. Utifrån det gjorde vi även filmen "Trespassing Bergman", för alla som kom till Fårö ville bara prata om Bergman och inte om sina egna filmer. Det vi klippte bort från tv-serien blev en film om Bergman som konstnär.
- Under arbetets gång så slog det mig att "Det sjunde inseglet" och "Smultronstället" kom samma år. Det är inte klokt, det är ju två av hans viktigaste filmer, tycker jag.
Jane fortsatte med research och upptäckte mer: scenuppsättningar, tv-drama och radioteater präglade ett redan fullspäckat 1957.
- Jag överraskades av att det inte bara var två filmer det där året, utan så jäkla mycket mer. Plötsligt hör jag i en intervju med Bibi Andersson att de spelade in ”Nära livet” sommaren efter ”Smultronstället”. What? Det är inte möjligt, han kan inte ha spelat in två långfilmer rygg i rygg! Jag försökte hitta om någon annan säger det här. Jag fick ringa upp Gösta Ekman som var regiassistent, och jo jo, så var det. Jag trodde den spelades in 1958, men det är rätt logiskt att det skulle ha varit 1957. Det var en riktig chock.
- Den här handlar mer om personen Bergman, medan de tidigare handlade mer om konstnären Bergman. Det var därför jag ville göra den här filmen, berättar Jane Magnusson.
Varför en till film om Bergman?
- "Bergmans video" var en tv-serie i sex avsnitt som handlade om Bergmans videorum, som han hade på Fårö. Vi ringde några av filmskaparna och frågade om de ville komma och prata om de filmerna. Utifrån det gjorde vi även filmen "Trespassing Bergman", för alla som kom till Fårö ville bara prata om Bergman och inte om sina egna filmer. Det vi klippte bort från tv-serien blev en film om Bergman som konstnär.
- Under arbetets gång så slog det mig att "Det sjunde inseglet" och "Smultronstället" kom samma år. Det är inte klokt, det är ju två av hans viktigaste filmer, tycker jag.
Jane fortsatte med research och upptäckte mer: scenuppsättningar, tv-drama och radioteater präglade ett redan fullspäckat 1957.
- Jag överraskades av att det inte bara var två filmer det där året, utan så jäkla mycket mer. Plötsligt hör jag i en intervju med Bibi Andersson att de spelade in ”Nära livet” sommaren efter ”Smultronstället”. What? Det är inte möjligt, han kan inte ha spelat in två långfilmer rygg i rygg! Jag försökte hitta om någon annan säger det här. Jag fick ringa upp Gösta Ekman som var regiassistent, och jo jo, så var det. Jag trodde den spelades in 1958, men det är rätt logiskt att det skulle ha varit 1957. Det var en riktig chock.
- Den här handlar mer om personen Bergman, medan de tidigare handlade mer om konstnären Bergman. Det var därför jag ville göra den här filmen, berättar Jane Magnusson.
MovieZine möter Jane Magnusson i Cannes. Foto: Erik Dalström
När upptäckte du själv Ingmar Bergman?
- Jag läste på universitetet i USA. Som universitets-intellektuell i USA är det coolt att gilla Bergman. Det är inte som i Sverige där man inte ska gilla Bergman. Där var det mycket lättare att se och fascineras av hans filmer än här. När jag flyttade hem till Sverige tänkte jag inte så mycket mer på Bergman, tills jag började träna ett manligt konstsimslag år 2003. Vi uppkallade våra formationer efter Bergman-filmer: ”Simma Scener ur ett äktenskap!” (skratt)
Jane försökte kontakta Ingmar Bergman, som levde på Fårö och ryktades ha en stor pool. Förhoppningen var att besöka honom på 85-årsdagen och uppträda för honom. Bergman ville absolut inte ha 14 manliga simmare i sin pool, minns Magnusson med ett skratt.
- Men så började vi prata. Han var ju gammal också kanske lite ensam, han tyckte om att prata i telefon. Vi pratade rätt länge. Jag hade skickat med en videokassett på de här simmarna. Och jag frågade: "kan du inte kolla på den här kassetten, du kanske ångrar dig?" Han svarade: "Bergman ångrar sig aldrig”. Klick!
Hann du någonsin träffa honom?
- Det var mitt första och enda samtal med honom. Jag har sett honom i SVT:s foajé någon gång.
Hur ser du på Bergman, som person och som filmskapare?
- Jag tycker Bergman är den mest intressanta svensken genom tiderna. En fantastisk filmskapare. En komplicerad person, men väldigt öppen med sina dåliga sidor.
Det märks också i din film. Upptäckte du något i din research, något du inte visste om innan?
- Förutom vilket tokigt år han hade 1957? Det var intressant att hitta intervjun med storebrodern, Dag Bergman. En obskyr figur. Det finns inte särskilt mycket information om honom. När vi fick tag i intervjun med honom var det enastående. Han vänder ju på den historiebeskrivning som Ingmar Bergman har byggt upp kring sin barndom och som man framför allt ser i ”Fanny och Alexander”.
- Men man vet inte om man kan riktigt lita på Dag Bergman. Man märker i den intervjun att han var en väldigt elak människa som tyckte om att plåga sin lillebror, när de var små. Man kan tänka sig att han tycker om att fortsätta plåga sin lillebror nu när han blivit stor och berömd. Den här intervjun gjordes på 80-talet. Är han en tillförlitlig källa? Man förstår iallafall att uppväxten var förfärlig, och man tycker synd om både Dag och Ingmar Bergman.
- Jag läste på universitetet i USA. Som universitets-intellektuell i USA är det coolt att gilla Bergman. Det är inte som i Sverige där man inte ska gilla Bergman. Där var det mycket lättare att se och fascineras av hans filmer än här. När jag flyttade hem till Sverige tänkte jag inte så mycket mer på Bergman, tills jag började träna ett manligt konstsimslag år 2003. Vi uppkallade våra formationer efter Bergman-filmer: ”Simma Scener ur ett äktenskap!” (skratt)
Jane försökte kontakta Ingmar Bergman, som levde på Fårö och ryktades ha en stor pool. Förhoppningen var att besöka honom på 85-årsdagen och uppträda för honom. Bergman ville absolut inte ha 14 manliga simmare i sin pool, minns Magnusson med ett skratt.
- Men så började vi prata. Han var ju gammal också kanske lite ensam, han tyckte om att prata i telefon. Vi pratade rätt länge. Jag hade skickat med en videokassett på de här simmarna. Och jag frågade: "kan du inte kolla på den här kassetten, du kanske ångrar dig?" Han svarade: "Bergman ångrar sig aldrig”. Klick!
Hann du någonsin träffa honom?
- Det var mitt första och enda samtal med honom. Jag har sett honom i SVT:s foajé någon gång.
Hur ser du på Bergman, som person och som filmskapare?
- Jag tycker Bergman är den mest intressanta svensken genom tiderna. En fantastisk filmskapare. En komplicerad person, men väldigt öppen med sina dåliga sidor.
Det märks också i din film. Upptäckte du något i din research, något du inte visste om innan?
- Förutom vilket tokigt år han hade 1957? Det var intressant att hitta intervjun med storebrodern, Dag Bergman. En obskyr figur. Det finns inte särskilt mycket information om honom. När vi fick tag i intervjun med honom var det enastående. Han vänder ju på den historiebeskrivning som Ingmar Bergman har byggt upp kring sin barndom och som man framför allt ser i ”Fanny och Alexander”.
- Men man vet inte om man kan riktigt lita på Dag Bergman. Man märker i den intervjun att han var en väldigt elak människa som tyckte om att plåga sin lillebror, när de var små. Man kan tänka sig att han tycker om att fortsätta plåga sin lillebror nu när han blivit stor och berömd. Den här intervjun gjordes på 80-talet. Är han en tillförlitlig källa? Man förstår iallafall att uppväxten var förfärlig, och man tycker synd om både Dag och Ingmar Bergman.
Det går inte att gilla Bergman i Sverige, sa du.
- Jag upplever det så. Jag tror inte att universiteten i Sverige har Bergman-klubbar. Vad jag förstått så undervisar man knappt om Bergman på filmskolor i Sverige. Jag är inte uppvuxen i Sverige särskilt mycket, det var mer ett möte med svensk kultur än bara ett möte med Bergman. Han är större utomlands, hemma är vi nog lite trötta på honom.
Gjorde du dokumentären för den svenska publiken eller för en internationell publik?
- För svensk publik, men nu har den fått en engelsk voiceover bara för Cannes-visningen.
Det blir biopremiär i sommar, och sen…?
- Det blir en tv-serie också. Fyra timslånga tv-avsnitt som kommer gå i jul.
Vad är det som klippts bort?
- Det får du se i jul!
Du är även filmkritiker, Hur får du ihop det med filmskapande?
- Det är en relativt ny sits för mig. Jag var filmkritiker långt innan jag började göra film. Det viktiga är att man inte skriver om konkurrenter eller vänner. Och jag skriver aldrig om svensk film.
Hjälper det dig att själva göra film, när du vet hur kritiker tänker?
- Om något så tycker jag det är svårare att skriva kritik nu, när man vet hur jäkla svårt det är att göra film. När någon har jobbat på en film i tre år, och man har ettusen tecken och en kvart på sig att skriva recension. Det tycker jag är det svåra. Och hur kritiker tänker kan man ju aldrig förstå. Ibland är det så sorgligt, man förstår till och med en jättefånig amerikansk romcom, som är asdålig, men man vet ändå att en jäkla massa människor har jobbat och slitit med den.
- Jag upplever det så. Jag tror inte att universiteten i Sverige har Bergman-klubbar. Vad jag förstått så undervisar man knappt om Bergman på filmskolor i Sverige. Jag är inte uppvuxen i Sverige särskilt mycket, det var mer ett möte med svensk kultur än bara ett möte med Bergman. Han är större utomlands, hemma är vi nog lite trötta på honom.
Gjorde du dokumentären för den svenska publiken eller för en internationell publik?
- För svensk publik, men nu har den fått en engelsk voiceover bara för Cannes-visningen.
Det blir biopremiär i sommar, och sen…?
- Det blir en tv-serie också. Fyra timslånga tv-avsnitt som kommer gå i jul.
Vad är det som klippts bort?
- Det får du se i jul!
Du är även filmkritiker, Hur får du ihop det med filmskapande?
- Det är en relativt ny sits för mig. Jag var filmkritiker långt innan jag började göra film. Det viktiga är att man inte skriver om konkurrenter eller vänner. Och jag skriver aldrig om svensk film.
Hjälper det dig att själva göra film, när du vet hur kritiker tänker?
- Om något så tycker jag det är svårare att skriva kritik nu, när man vet hur jäkla svårt det är att göra film. När någon har jobbat på en film i tre år, och man har ettusen tecken och en kvart på sig att skriva recension. Det tycker jag är det svåra. Och hur kritiker tänker kan man ju aldrig förstå. Ibland är det så sorgligt, man förstår till och med en jättefånig amerikansk romcom, som är asdålig, men man vet ändå att en jäkla massa människor har jobbat och slitit med den.
Vad betyder Bergman för dagens unga biobesökare? Är han fortfarande relevant?
- Det är väl helt naturligt om det inte pratas om Bergman lika mycket. Filmkonsten förnyas, unga människor idag har annat att göra än att titta på Bergman-film. Men det är en del av världens kulturhistoria, inte bara Sveriges. Han var med om att förändra filmvärlden. Sen kanske vi ska vara glada att unga människor inte diskuterar Bergman? De ska sitta och diskutera andra saker. Däremot är det viktigt att påminna om att den här stora konstnären fanns, och gjorde de här fantastiska filmerna.
- Nu behöver man inte se alla 55 filmer. Men precis som det kan vara värt att läsa lite Shakespeare, eller veta hur en Picasso-målning ser ut, så är det bra att veta vad Ingmar Bergman gjorde för filmer. Inte allihopa, men ett gäng.
Om du skulle tipsa om fem Ingmar Bergman-filmer, för någon som aldrig har sett en enda - vilka väljer du?
- Som ung människa kan man ju börja med ”Sommaren med Monika”, som handlar om ung kärlek och den är härlig. Då får man en idé om hur det var att vara ung på den tiden. Sen är ”Persona” fortfarande någon slags konstig punkfilm. Den är helt, helt magisk. ”Höstsonaten” är väldigt bra. Den är så annorlunda gjord, folk tittar in i kameran och pratar. Den är rätt flippad. ”Nattvardsgästerna” är inte en jätterolig film, men den har vissa scener som är helt fantastiska. Samma med ”Jungfrukällan” - där Max von Sydow brottar ner en björk. ”Vargtimmen” är också rolig i sin förfärlighet. Och ”Smultronstället”, naturligtvis. Och ”Det sjunde inseglet”. Ja, du hör ju…
Det blev fler än fem. Vad är det för teman som återkommer i hans filmer?
- De är väldigt självbiografiska. Det är väl ingen nyhet för en Bergman-forskare, men för mig var det en ny upptäckt: här skriver han i ”Laterna Magica” att han gjorde slut på det och det sättet, vilket man kan se i ”Scener ur ett äktenskap”… Och så känns det väldigt ofta i Bergmans filmer.
- På 90-talet, när han blir gammal och det börjar göras filmer om hans barndom och hans föräldrar - nu är det inte han som regisserar alla men han skriver manus till dem - det är något nästan maniskt i hans vilja att berätta vem han var. Med alla skavanker och alla fina sidor. Det kan jag tycka är rätt spännande och beundransvärt. Vi är alla både bra och dåliga människor, men vi skyltar aldrig med det dåliga. Bergman ville väl lämna ett dokument om hur det var att vara den här människan.
- Det är väl helt naturligt om det inte pratas om Bergman lika mycket. Filmkonsten förnyas, unga människor idag har annat att göra än att titta på Bergman-film. Men det är en del av världens kulturhistoria, inte bara Sveriges. Han var med om att förändra filmvärlden. Sen kanske vi ska vara glada att unga människor inte diskuterar Bergman? De ska sitta och diskutera andra saker. Däremot är det viktigt att påminna om att den här stora konstnären fanns, och gjorde de här fantastiska filmerna.
- Nu behöver man inte se alla 55 filmer. Men precis som det kan vara värt att läsa lite Shakespeare, eller veta hur en Picasso-målning ser ut, så är det bra att veta vad Ingmar Bergman gjorde för filmer. Inte allihopa, men ett gäng.
Om du skulle tipsa om fem Ingmar Bergman-filmer, för någon som aldrig har sett en enda - vilka väljer du?
- Som ung människa kan man ju börja med ”Sommaren med Monika”, som handlar om ung kärlek och den är härlig. Då får man en idé om hur det var att vara ung på den tiden. Sen är ”Persona” fortfarande någon slags konstig punkfilm. Den är helt, helt magisk. ”Höstsonaten” är väldigt bra. Den är så annorlunda gjord, folk tittar in i kameran och pratar. Den är rätt flippad. ”Nattvardsgästerna” är inte en jätterolig film, men den har vissa scener som är helt fantastiska. Samma med ”Jungfrukällan” - där Max von Sydow brottar ner en björk. ”Vargtimmen” är också rolig i sin förfärlighet. Och ”Smultronstället”, naturligtvis. Och ”Det sjunde inseglet”. Ja, du hör ju…
Det blev fler än fem. Vad är det för teman som återkommer i hans filmer?
- De är väldigt självbiografiska. Det är väl ingen nyhet för en Bergman-forskare, men för mig var det en ny upptäckt: här skriver han i ”Laterna Magica” att han gjorde slut på det och det sättet, vilket man kan se i ”Scener ur ett äktenskap”… Och så känns det väldigt ofta i Bergmans filmer.
- På 90-talet, när han blir gammal och det börjar göras filmer om hans barndom och hans föräldrar - nu är det inte han som regisserar alla men han skriver manus till dem - det är något nästan maniskt i hans vilja att berätta vem han var. Med alla skavanker och alla fina sidor. Det kan jag tycka är rätt spännande och beundransvärt. Vi är alla både bra och dåliga människor, men vi skyltar aldrig med det dåliga. Bergman ville väl lämna ett dokument om hur det var att vara den här människan.
Finns det några vanliga feluppfattningar om Bergman?
- Det finns det säkert. Jag är ingen Bergman-professor. Det får du fråga professorerna om, och de kommer säkert säga att jag har fel på alla punkter (skratt).
Det pratas mycket om MeToo sen förra hösten, vilket uppmärksammas även här i Cannes. Bergmans namn förekommer ibland i debatten, var han en del av det problemet?
- Bergman existerade ju inte samtidigt som MeToo. Men han blev ofta ihop med de kvinnor som var i beroendeställning till honom. Hans beteende år 1957, om man hade lagt det till idag, så hade man inte sett på det med blida ögon. Samtidigt vet man inte om han hade betett sig likadant idag, med tanke på att kvinnorna har fått mera makt och positionerna har flyttats fram. Ingen har anmält honom eller klagat.
- Många som jobbat med Bergman blir arga när man tar upp diskussionen. ”Det var aldrig så, Ingmar tafsade aldrig på någon.” Folk säger att han skapade så fantastiska kvinnoroller, och de här skådespelarna fick så fantastiska framgångar. Men de hoppas man att de ska kunna få även om de inte ligger med regissören. Så, jag vet inte. Han gör de bästa kvinnorollerna som gjorts, på en tid då det inte fanns några kvinnoroller. Men det är ju något som vi bör prata om, särskilt under den här vågen av MeToo. Att man inte får prata om hur Bergman betedde sig… det tycker jag är märkligt.
Vad tror du folk kommer prata om när filmen släpps på bio?
- Min förhoppning är att folk ska vilja rusa ut och se Bergman-filmer.
Kanske är det en feluppfattning många har, att filmerna är svåra och pretentiösa?
- Jag tycker inte de är det. Han är en stor underhållare, Bergman. Det är också därför han har den här stora världspubliken, som älskar att se filmerna. Det finns undantag. ”Nattvardsgästerna” är långsam, och den handlar om en präst som har förlorat sin gudstro. Men den är ju fantastisk ändå!
- Det finns det säkert. Jag är ingen Bergman-professor. Det får du fråga professorerna om, och de kommer säkert säga att jag har fel på alla punkter (skratt).
Det pratas mycket om MeToo sen förra hösten, vilket uppmärksammas även här i Cannes. Bergmans namn förekommer ibland i debatten, var han en del av det problemet?
- Bergman existerade ju inte samtidigt som MeToo. Men han blev ofta ihop med de kvinnor som var i beroendeställning till honom. Hans beteende år 1957, om man hade lagt det till idag, så hade man inte sett på det med blida ögon. Samtidigt vet man inte om han hade betett sig likadant idag, med tanke på att kvinnorna har fått mera makt och positionerna har flyttats fram. Ingen har anmält honom eller klagat.
- Många som jobbat med Bergman blir arga när man tar upp diskussionen. ”Det var aldrig så, Ingmar tafsade aldrig på någon.” Folk säger att han skapade så fantastiska kvinnoroller, och de här skådespelarna fick så fantastiska framgångar. Men de hoppas man att de ska kunna få även om de inte ligger med regissören. Så, jag vet inte. Han gör de bästa kvinnorollerna som gjorts, på en tid då det inte fanns några kvinnoroller. Men det är ju något som vi bör prata om, särskilt under den här vågen av MeToo. Att man inte får prata om hur Bergman betedde sig… det tycker jag är märkligt.
Vad tror du folk kommer prata om när filmen släpps på bio?
- Min förhoppning är att folk ska vilja rusa ut och se Bergman-filmer.
Kanske är det en feluppfattning många har, att filmerna är svåra och pretentiösa?
- Jag tycker inte de är det. Han är en stor underhållare, Bergman. Det är också därför han har den här stora världspubliken, som älskar att se filmerna. Det finns undantag. ”Nattvardsgästerna” är långsam, och den handlar om en präst som har förlorat sin gudstro. Men den är ju fantastisk ändå!
Du nämner en film i din dokumentär som Bergman inte ville prata om. Berätta mer, vad gick fel?
- Den heter ”Sånt händer inte här”. Det går att hitta den på nätet… Jag vet inte vad som hände. Han tyckte inte om att prata om den. Den är förfärligt dålig. Det är en spionhistoria… Jag förstår att han inte ville visa den. Det blev fel.
Det är kul att se hur många som inspirerats av honom. Jag har träffat flera stora amerikanska regissörer som Darren Aronofsky och Woody Allen, som pratar om Bergman som inspiration.
- Det är stort! Wes Cravens ”The Last House on the Left” är i princip en remake av ”Jungfrukällan”.
Kommer vi någonsin se en ny svensk filmskapare av samma kaliber?
- Det kan man bara hoppas på. Men det var ett helt annat system på den tiden. Han gjorde tolv filmer innan ”Sommarnattens leende”, som blev hans genombrott. De är väldigt ojämna. Det är få människor som får misslyckas så många gånger, och ändå fortsätta göra film. I Sverige får man kanske göra två floppar. Men han gick ingen filmskola heller. Det blev hans filmskola, att göra de här filmerna.
Kommer du göra fler dokumentärer om honom?
- Inte om Bergman, nej. Nu gör jag en film om en australienska fotomodell som heter Madeline Stuart, som är världens enda professionella fotomodell med Downs syndrom. Hon är helt fantastisk! Jag har följt henne i tre år. Och så gör jag en film om Hasse & Tage, som unga människor också har glömt bort. Jag får bli läxtanten.
- Den heter ”Sånt händer inte här”. Det går att hitta den på nätet… Jag vet inte vad som hände. Han tyckte inte om att prata om den. Den är förfärligt dålig. Det är en spionhistoria… Jag förstår att han inte ville visa den. Det blev fel.
Det är kul att se hur många som inspirerats av honom. Jag har träffat flera stora amerikanska regissörer som Darren Aronofsky och Woody Allen, som pratar om Bergman som inspiration.
- Det är stort! Wes Cravens ”The Last House on the Left” är i princip en remake av ”Jungfrukällan”.
Kommer vi någonsin se en ny svensk filmskapare av samma kaliber?
- Det kan man bara hoppas på. Men det var ett helt annat system på den tiden. Han gjorde tolv filmer innan ”Sommarnattens leende”, som blev hans genombrott. De är väldigt ojämna. Det är få människor som får misslyckas så många gånger, och ändå fortsätta göra film. I Sverige får man kanske göra två floppar. Men han gick ingen filmskola heller. Det blev hans filmskola, att göra de här filmerna.
Kommer du göra fler dokumentärer om honom?
- Inte om Bergman, nej. Nu gör jag en film om en australienska fotomodell som heter Madeline Stuart, som är världens enda professionella fotomodell med Downs syndrom. Hon är helt fantastisk! Jag har följt henne i tre år. Och så gör jag en film om Hasse & Tage, som unga människor också har glömt bort. Jag får bli läxtanten.
”Bergman - Ett år, ett liv” får biopremiär på Ingmar Bergmans 100-årsdag den 14 juli.
