Även "La La Land"-regissören Damien Chazelles nya film tar en titt på drömfabriken Hollywood genom en nostalgisk lins. Men den här gången är det en mindre smickrande bild än vad den melankoliska musikalen gav oss.
I "Babylon" får vi utforska filmindustrin så som den såg ut för 100 år sedan. Drömmar om ära och berömmelse blandas med kokain och tragedi i en både fartfyllt underhållande och sorgsen mix. Chazelle spar inte på krutet i sin tre timmar långa odyssé genom ett Hollywood som står inför en stor omställning. Ljudfilmen är på väg att slå igenom, stumfilmen på väg ut, och vi möter flera skådespelare och filmarbetare som försöker hitta sin plats i den nya världen.
I en intervju med MovieZines chefredaktör berättar regissören om sin fascination med Hollywoods historia, och hur filmbranschen förändras än idag.
Du skulle ha varit i Stockholm för galapremiären häromveckan. Vad hände?
- Jag vet, jag såg fram emot det. Men mitt schema ändrades. Trist, jag är ledsen att jag inte fick besöka Sverige. Men förhoppningvis nästa gång.
Drömmar, droger och dekadens i 1920-talets Hollywood.
Okej, du är förlåten. Berätta, minns du hur och när du blev förälskad i film?
- Jag vet inte exakt när... Men jag minns inte att jag någonsin har velat göra något annat. Innan jag ens kan minnas brukade jag se om olika filmer, det har pappa berättat. "Askungen" var bland de första filmerna jag såg. Och jag bestämde tidigt för att det var det jag ville göra. Även om jag inte riktigt förstod hur och vad det innebar att göra film.. Eftersom min första kärlek var animerade filmer så tänkte jag kanske bli animatör? Jobba åt Walt Disney?
- När jag blev lite äldre och såg allt mer spelfilmer, och tog reda på vad en regissör var, så var det det jag ville göra. Mitt intresse utvecklades från tidig barndom men det har alltid varit film, film, film för mig.
Margot Robbie spelar storögda stjärnskottet Nellie LaRoy.
Hur blev du intresserad av den här specifika tidseran i film - perioden med övergången till "talkies"?
- När jag först flyttade till LA runt 2008 eller så, var jag väldigt intresserad i Hollywoods historia i stort och läste på mycket om det. Och vad var historien bakom hur LA blev den märkliga staden den blev? Den här sprakande samlingen av begåvningar? Det är så annorlunda från alla andra städer. Jag läste och grävde i de tidiga åren.
- Under 1920-talet kan man se evolutionen av en ökenstad med cowboys till den packade, trafikfyllda storstaden som LA är idag. Gamla kvarter revs för att göra plats för den glänsande framtidsstaden de ville se. Och till vilket pris?
- Den eran intresserade mig. Och tragedin som ligger under allt. Där kom också övergången från stumfilm till ljud, man skapade produktionskoden (Hays-koden med strikta regler om vad som fick visas på vita duken, reds.anm.)... Jag ville se vad som gick förlorat och vad man vann när LA blev till.
Brad Pitt med lovordade nykomlingen Diego Calva.
Jag gillar hur dina tre huvudkaraktärer representerar tre väldigt olika synsätt på och resor i Hollywood. Hur mycket bygger de på verkliga personer?
- Alla i filmen är sammansatta av olika verkliga personer som jag fått mixa ihop lite grann. I Margot Robbies karaktär ser vi en mix av Clara Bow och Joan Crawford, Alma Rubens, Jeanne Eagels. De var nyckelinspirationerna. Hon är en glamorös it-girl men fastnar i drogträsket.
- Brad Pitts karaktär är mycket baserat på John Gilbert med lite Douglas Fairbanks - en producent, stjärna och mogul i ett. Vi tittade också på Gary Coopers stumfilmer, och på Valentino som sexsymbol. Och Manny, Diego Calvas karaktär representerade många av de spanjorer som jobbade bakom kulisserna på den tiden.
- Samma sak med alla karaktärer i bakgrunden, alla är en blandning av något här och var. Vi tittade på gamla fotografier för att ge kostym och hår & makeup en bild av hur skådespelarna skulle se ut. Vi har inspirerats av dåtidens look och frisyrer men ville också luta oss mot det mer överraskande och mindre klyschiga.
Inte utan min parhäst: Chazelle vägrar göra film utan svenske fotografen Linus Sandgren.
Vi får inte glömma de svenska stjärnan du jobbar med: Linus Sandgren står återigen för fotot. Hur beskriver du er relation?
- Först och främst måste jag säga att han är ett absolut geni. En av de bästa filmfotografer som jobbar idag. Jag känner mig överlycklig att vi stötte på varann.
- När vi först träffades skulle jag börja på "La La Land". Han hade inte gjort så mycket i USA än. "American Hustle" hade just kommit ut. Jag såg den, och några stillbilder från "Joy"... Då hade jag inte sett några av hans svenska filmer. Men när vi lärde känna varann insåg jag att han gillar att jobba old school, samtidigt som han har en ungdomlig energi och en evig experimentlusta.
- Varje gång jag föreslog en tagning eller en visuell idé som verkade galen, som jag förväntade mig han skulle nobba, så svarade han med att han ville göra det - och han visste hur man skulle göra det ännu galnare! Vi sporrar varann på det viset. Och jag kan inte tänka mig att göra film utan Linus nu.
Spoilervarning för en mycket otippad cameo i "Babylon"...
Jag är nyfiken på dina tankar kring slutet, där du på ett oväntat sätt väver in bland annat "Avatar", "Terminator 2" och "2001: A Space Odyssey". Var kom den idén ifrån?
- Vi ville avsluta på ett sätt som passade ihop med resten av filmen. Något lika galet och chockerande, så att filmen kunde avslutas med ett "Bang!" så som den började. Så jag och min klippare experimenterade loss. Och det kändes också emotionellt rätt. Karaktären Manny får ett ögonblick av uppenbarelse där han sitter själv i biosalongen, han inser vad han har varit en del av, och vad framtiden kan bli. Det väcker starka känslor av glädje och sorg, njutning och smärta och allt däremellan. Precis det vi letade efter.
Det verkar svårt att lansera tretimmarsfilmer på bio just nu, om de inte handlar blå utomjordingar. Vi har sett många rubriker om hur "Babylon" floppat i USA. Hur tänker du kring det? Finns det något du hade velat göra annorlunda?
- Nej, nej. Vi visste alltid att den här filmen skulle bli en riktig chansning. Man kan aldrig vara säker på succé. Jag är bara så tacksam att Paramount altid var stöttande och villiga att ta den risken. De lät oss göra precis vad vi ville. Jag är fortfarande lite chockad faktiskt över att vi aldrig behövde kompromissa. Inte i en enda tagning.
- Jag är så tacksam för Paramount och hela teamet. Alla gick hela vägen, fast det inte var någon garanti - inte ens några särskilt bra odds för en kommersiell framgång i USA.
Hur ser du själv på filmens framtid? Med tanke på det osäkra läget i Hollywood just nu...
- Vad man lär sig av Hollywoods historia är att det alltid kommer upp- och nedgångar. Allt går i cykler. Så fortsätter det. Jag antar att jag är troende, jag tror på industrin och på konstformen. Hollywoods historia är en konstant evolution. Det har aldrig stått still särskilt länge. Vilket kanske är bra?
- Ja, jag tror vi som konstnärer måste vara varsamma för förändringarna och inte förlora uppsikt över vad som är viktigt. Men filmen är bestående. Film och bio överleva längre än vad skeptikerna tror.
"Babylon" har svensk biopremiär idag.
