”Flickan med nålen” är löst baserad på den verkliga, danska seriemördaren Dagmar Overbye. Trine Dyrholm spelar Overbye medan Vic Carmen Sonne har huvudrollen som protagonisten Caroline.
För regi står svenska Magnus von Horn och den hyllade filmen mottog nyligen en Golden Globe-nominering för Bästa utländska film, ett steg närmare en Oscarsnominering.
Vi träffade huvudrollsinnehavarna vid European Film Awards i Schweiz för att höra mer om filmen.
Hade du hört om historien innan du läste manuset?
Trine Dyrholm: Jag hade redan läst en bok om henne för många år sedan, och sedan läste jag den igen när jag skulle göra filmen. Jag kände till den delen av historien. Och såklart, manusförfattarna Line (Langebek) och Magnus, använde drama för att berätta en mycket större historia på ett sätt.
Du tackade ursprungligen nej till rollen?
Trine Dyrholm: Jag och Magnus hade ett väldigt bra möte och jag tyckte redan då att det var ett riktigt intressant projekt, men jag kände att han inte bestämde sig varför han ville att karaktären Dagmar skulle vara med i filmen. Jag sa till honom att om jag ska spela henne kan jag inte hjälpa dig att göra det bättre. Om du inte har bestämmer dig lite mer. Så jag kom med några kommentarer, och sedan sa jag ”det är upp till dig om du vill erbjuda den till någon annan”. Så det handlade om Caroline som träffar Dagmar, som var ”den onda”, lite för endimensionell för min smak. Jag utmanade honom lite i det. Så det var därför jag sa nej i början. Jag tror han höll med själv, för han jobbade på manuset tillsammans med den andra författaren. Det tog lång tid innan vi började filma. Sedan frågade han mig igen, och då fanns det ett manus och man kunde liksom känna karaktären.
Vic Carmen Sonne: Det var väldigt intressant, eftersom jag faktiskt fick ett mejl från Magnus, kanske lite mer än ett halvår innan jag faktiskt fick rollen, ett ganska standardmail som beskrev lite om projektet. Men det var bara något i sättet att han pratade om sin idé som inte var så standard. Och det var som en äkta, uppriktig ton, och det låter kanske lite tråkigt, men det var något som tilltalade mig på sättet som han bara formulerade meningarna. Och för att vara ärlig, jag kommer inte ihåg vad det var som han sa, men det fanns någon här som är glad över att berätta en historia, eller om ett projekt.
Hur finner man empati med en karaktär som Dagmar?
Trine Dyrholm: Här läste jag en karaktär som verkligen gör hemska saker och är tuff. Då letar jag efter var hennes svaga punkt är och var jag kan utforska lite skörhet. Var kan jag bjuda in publiken i hennes inre kaos? Jag tror att en kvinna som Dagmar också är en konsekvens av samhället. Jag tror att hon tror att hon hjälper de unga kvinnorna och skickade ut dem genom dörren, tröstade dem med en bra berättelse om vad som kommer att hända med deras barn. Du kom och ditt barn kommer att ha en ljus framtid. Så hon gjorde liksom något gott. Hon skapar en god berättelse till dessa kvinnor som inte hade något val av var de skulle med dessa barn. Hon är ju också mentalt störd på något sätt. Djävulen tar liksom över ibland. Jag tror att vissa dagar har hon ögonblick när hon vet att det här är helt fel och hennes moraliska kompass reagerar. Och ibland tror hon att det är det enda sättet att överleva. Jag tycker att hon är så komplex.
Vic Carmen Sonne: Kvinnor under den perioden hade det väldigt dåligt och de försökte hjälpa varandra på väldigt olika sätt. Det är därför filmen är så viktig för mig. Jag kände att det kunde vara en berättelse om min mormor, men från andra sidan Europa. Jag kommer från invandrarbakgrund på båda sidor av min familj, och vet inte riktigt mina riktiga efternamn. För att de ändrar namn vid gränserna av olika anledningar.
Kunde ni relatera historien till modern tid på något sätt?
Vic Carmen Sonne: Jag tror att den verkliga skräcken är verkligheten som den här filmen skildrar och hur de här ämnesfrågorna är idag. I alla förtryckta, undertryckta situationer kommer människor att söka efter sätt att ta hand om sig själva, och när du måste göra det i skymundan kan det gå fel. Och det gillar jag. Det fanns aldrig någon avsikt från någon att försöka moralisera eller glorifiera det Dagmar gjort överhuvudtaget. Jag upplever inte att det är så upplevs så heller.
Hur jobbade ni med regissören Magnus för att ta fram denna komplexa karaktär?
Trine Dyrholm: För mig är det alltid viktigt att förstå regissörens vision av karaktären, för då kan jag hjälpa honom att förverkliga den. Så jag tror att han hade en väldigt stark vision. Han kunde kanske inte alltid sätta ord på det, men jag kände den. Och så visade han mig tre referenser. Han visade mig ”Oliver Twist”. Det var lite överraskande, för Fagin är lite av en show-off. Det var väldigt inspirerande att Dagmar också kunde vara så. Att jag har en godisaffär, och så går vi och badar och gör roliga grejer, har en tårta och fyller år. Hon kan också ha en lätthet i sig. Det var väldigt inspirerande för mig. Han visade mig bara ett litet klipp och sedan bearbetade jag det, och sedan visade han mig ”Exorcisten”. Det var också väldigt användbart. Ibland händer något utom din kontroll och hon blir överväldigad av det. Hon är som ”fan, något är på gång”. Sedan visade han mig ”The Lighthouse” av Robert Eggers. Men det är kanske mer en visuell referens. För att det var svartvitt och de pratar i ett litet rum, men alla dessa saker var väldigt inspirerande.
Vic Carmen Sonne: Vi pratade lite om Charlie Chaplin, men egentligen inte som en referens, mer som att det var det som Carolina såg på bio när hon gick med Dagmar. Så jag såg en del av det. Men jag tror att jag ofta har en ganska medveten och omedveten process i min förberedelse, och under tiden tror jag att vi liksom blandade det ganska bra i vår kommunikation, och jag skulle älska att göra det för någon roll, men jag tittade inte på dessa filmer från den tiden och medvetet hittade saker som jag använde eftersom det är en balans.
Vad var det för utmaningar med att göra filmen?
Trine Dyrholm: Jag måste säga att det var riktigt svårt att vara i den här tekniska miljön. Många tekniska och långa tagningar. Jag hade en känsla av att eftersom det är svartvitt, måste du också verkligen stanna vid din markering, annars blir du helt mörk. Det är alltid väldigt tekniskt när man filmar och jag gillar det. Jag gillar sådana saker som man måste vara väldigt medveten om och sedan släppa taget. Så jag kallar det alltid det medvetna omedvetna. Jag tänker inte på det. Jag försöker att inte se mig själv utifrån. Jag försöker bara i detta lilla ögonblick, se med Dagmars ögon och föreställa mig vad hon känner. Men det är bara som i dessa små stunder att när någon säger ”varsågod tagning”, då vet du vad du måste göra, men du kan också lura din hjärna och säga ”jag vet inte vad som händer nu”, för då vet du inte exakt hur du kommer att agera. Men om du har bestämt dig för att hon är arg, då är det för medvetet. Man vet skillnaden.
Men lämnar du karaktären på inspelningen eller tar du med henne hem?
Trine Dyrholm: Jag lämnar alltid karaktären och behöver fokusera mycket för det är det viktigaste. Men jag kan också ibland vara väldigt fokuserad och sedan prata med någon samtidigt. Så jag har lärt mig att gå in och ut väldigt snabbt. Ibland är material mer utmanande än andra. Den här karaktären var definitivt inte lätt för mig att göra. Ingenting är lätt för mig att göra, och om det är om det är lätt, så lägger jag bara in något. Men för att det inte behöver vara lätt. Men det var en komplicerad karaktär, och jag ville verkligen lägga in så mycket jag kunde. Men jag tar inte in någonting, på ett privat sätt, för jag ser det som med karaktärens ögon. Jag ser på världen med karaktärens ögon, så det har ingenting med mig att göra. Jag lånar ut min kropp, min fantasi och min intuition till materialet och karaktären.
Ni har fin kemi i filmen. Hur var det att jobba tillsammans?
Trine Dyrholm: Vic är en fantastisk skådespelerska. Vi träffade varandra, av en slump på mitt lokala kafé. Jag kom precis från min dator, bokstavligen samma dag, där jag såg en studentfilm och hon spelade huvudrollen. Jag tänkte, ”vem är hon? Hon är riktigt bra.” Så går jag till mitt café och hon är där. Jag sade ”åh, jag är ledsen, jag stirrar på dig." Och hon sade ”ja, men jag stirrar på dig också.” Sedan skickade hon ett mail om jag ville prata ett par veckor senare, och vi började ha en väldigt intressant konversation om karaktärer, hur man bygger upp dem, om kreativitet, inspiration och alla dessa saker... Vi gjorde vi en som heter ”Psykosia” och jag gjorde en liten roll i den. Men det här är som första gången vi jobbar mer tillsammans, flera dagar. Hon är en kär vän och väldigt smart och rolig. Hon har varit väldigt medskapande och involverad i manuset med Magnus. Det hjälper såklart när man har en bra kemi och och även för att det är så mycket spegling på gång. På ett sätt så tycker jag att Dagmar speglar sin egen ungdom och allt sånt i Caroline.
Vic Carmen Sonne: Jag har känt Trine sedan jag tror ungefär när jag slutade teaterskolan. Hon är riktig en ikon. Hon har bara gjort så mycket bra jobb i så många år, och jag har sett henne och mer eller mindre alla hennes filmer. Det var verkligen intressant att träffas i detta sammanhang och dessa roller, och försöka hitta vårt sätt att skapa plats för nuet.
Har hon inspirerat dig under din karriär?
Vic Carmen Sonne: Hon är en av de bästa skådespelarna i det land jag växte upp i, och det är stort att få jobba och prata med henne. Om du sa till mig tidigare att jag ens skulle sitta här, skulle jag vara för rädd för att ens våga drömma om det. Det skulle vara en sådan möjlighet. Jag skulle tänka "nej, det kommer inte att hända." Det är inte för att jag är extremt ödmjuk. Det är bara för att jag inte hade den typen av självförtroende, och därför är det ett privilegium att helt plötsligt vara i samma situation som Trine.
Vad betyder filmens Oscarschanser för er?
Trine Dyrholm: Det betyder mycket med den här filmen för jag är väldigt stolt över den. Det menar jag alltid, om du är stolt över ett projekt och det sedan blir visuellt, som att många människor ser den och relaterar till den, det är det bästa. Det är det viktigaste för vår lilla film. Det var så svårt att samla in pengar till en sådan film. Och producenterna har varit så dedikerade till det här projektet, och vi har alla varit väldigt dedikerade. Nu gynnar det att den här lilla filmen blir större. Jag tror verkligen på europeisk film. Och det här är en fantastisk, bra blandning eftersom det är en dansk berättelse på danska, men det är en svensk regissör i Polen med ett polskt team, även några danskar, men mestadels spelade vi in den i Polen och sedan några dagar i Sverige. Så det är verkligen en bra europeisk blandning.
Hur känner ni inför den danska filmindustrin i övrigt?
Vic Carmen Sonne: Filmbranschen är också ganska liten, du har ju främst indiefilm, och det är grejen. Jag hade sån tur att göra skräckfilmen "Azrael". Det är dessa otroliga människor som är dedikerade till skräckgenren, och det är en hel gemenskap där med crossovers, människor som känner varandra, över länder och så. Men jag tror att det också är dags att tänka om filmsamhället, och jag kommer att ta chansen nu. Som Thomas Vinterberg, Nicolas Winding Refn och Lars von Trier är vita, lite äldre män. Kanske inte direkt tonåringar. Och jag respekterar dem. De är väldigt olika människor, men de har det här gemensamt att de gjorde revolutionerande saker för dansk film... De är som en grund, men vi kan inte heller fortsätta säga att vi har monopolen eftersom vissa män gjorde något fenomenalt tillsammans för 30 år sedan. Jag menar, och detta med full respekt. Men jag tror att samhällen är starka, och det är dags att släppa in fler människor med olika hudfärger, könsidentifikationer, åldersgrupper. Ge också unga pengar för att regissera sina filmer. Varför är det alltid de unga som måste göra en film för ingenting? Och om man tittar på statistiken i Danmark så är det väldigt få kvinnor som faktiskt får göra film, och jag tycker att de borde vara med i filmsamhället.
"Flickan med nålen" har svensk biopremiär 21 februari. Se trailern nedan:
