Från norska troll till amerikansk bårhusskräck

André Øvredal regidebuterade med ”Trolljägarna” som blev en oväntat stor succé och tog honom hela vägen till Hollywood. Nu kommer han med sin första engelskspråkiga film, rysaren ”The Autopsy of Jane Doe” med Brian Cox och Emile Hirsch i huvudrollerna. Filmen visades under festivalen Monsters of Film i Stockholm där vi passade på att prata med honom om Hollywood, skräckfilm, blockbuster-drömmar och kommande filmen ”Mortal”.

- ”Trolljägaren” blev väldigt populär på många sätt, ute i världen men även i Hollywood. Det blev min väg in och jag fick träffa allt slags folk. Jag fick en agent, manager, advokat... Jag jobbade på flera filmer mellan 2012-13 som jag trodde skulle bli ganska stora men det var inget som blev något. Så fick jag manuset till ”Jane Doe” sommaren 2013, men det tog lång tid att få den gjord på grund av skådespelartillgänglighet. Vi hade först Martin Sheen i Brian Cox roll och vi jobbade ett år med honom för att anpassa oss efter hans tidsplan. Så slutade det med att vi förlorade honom. Lyckligtvis fick vi Cox väldigt snabbt och han älskade manuset. Sedan fick vi Emile Hirsch och så filmade vi våren 2015. Sedan klippning, specialeffekter och allt sådant. Vi var färdiga med filmen i maj i år. Så har vi väntat på festivaler nu i höst.

- Men för mig var det viktigt att göra en film som var direkta motsatsen till ”Trolljägaren”. Som fokuserade på skådespelarna och intimitet, och var en väldigt enkel historia att berätta. Att kameran tillsammans med skådespelarna var det viktiga. Jag ville markera filmen som regissör på ett annat sätt än ”Trolljägaren”. För med den så var man tvungen att ta två steg tillbaka medan i ”Jane Doe” tog man två steg fram, som om man känner regissören. I ”Trolljägaren” skulle man inte märka att det fanns en regissör. Det var väldigt viktigt för mig.

- Och ”Jane Doe” var ett fantastiskt spännande manus som var riktigt läskigt att läsa. Det var smart och spännande på ett Sherlock Holmes-aktigt sätt med all utredning som sker och sedan övergår i övernaturliga händelser. Det var väldigt välskrivna karaktärer, en fin relation mellan far och son. Allt var väldigt genomtänkt och bearbetat så jag var väldigt glad över möjligheten att få göra filmen. Jag fick manuset via min agent i Los Angeles och vi pitchade mitt sätt att göra filmen på till producenterna. De gillade det, de hade intervjuat ett tjugotal olika regissörer innan mig, och jag blev ju väldigt glad över att vinna jobbet. Det var kul att de chansade på en regissör som tidigare gjort en film som var helt annorlunda.

- Den största skillnaden är ju skådespelarna och dialogen, och att kontrollera hur historien berättas. Till skillnad från ”Trolljägaren” så har ju kameran en större betydelse här. Varje vinkel har ju en mening. För att skapa spänning, för att berätta historien, för att skapa relation mellan karaktärerna, allt görs med kameran. Det motsatta till ”Trolljägaren” där allt skulle se ut som det var kaos. Här var det viktigt att få allt att flyta på så pass bra i en sådan liten, kontrollerad miljö och att det hela tiden skulle vara intressant visuellt. Så utformningen var väldigt spännande.

- Sedan var det mycket jobb med kontinuitet och det praktiska när det kommer till filmskapandet. Vi hade ju både dockor och skådespelerskan Ollen Kelly som Jane, samt massa proteser som måste filmas i rätt ordning. Så filmar man en scen som är sent i filmen och det står en kopp i bakgrunden så måste man komma ihåg att den fanns där, och så vidare. Det var en utmaning rent produktionsmässigt. Och så designade vi ju hela inspelningsstudion, mycket baserat på vilka och hur många kameravinklar man ska ha. Så man måste välja vad för intressanta grejer som ska vara i rummet, hur högt i tak och också så man lätt kan identifiera rummet. Det mycket planlösning och planering, och det var väldigt spännande. Vi designade ju allt för själva historien istället för att bara ta det som fanns. Vi designade filmen för upplevelsen och inte bara upplevelsen för filmen.

- Mellan min först film (studentfilmen ”Future Kill”) och ”Trolljägaren” var det cirka tio år och däremellan gjorde jag reklamfilm. Att få göra sin första film tar lång tid, eller kan ta men det tog tio år för mig. Men det var jättekul att göra reklam. Men mellan ”Trolljägaren” och ”Jane Doe” så handlade det om att jag inte fick göra de filmer jag ville. Jag höll på med en jättekul film som hette ”Carpe Diem” med Chris Columbus, som jag jobbade med i två år. Han skrev manus och jag skulle regissera, Warner Bros skulle göra den men i slutändan blev det inget. Det var tre andra projekt som inte heller blev något. Sen har jag en annan film, ”Mortal” på G som vi ska filma nu till våren, vi går i produktion i april. Den har jag ju jobbat med väldigt länge redan innan ”Jane Doe” men fick vänta på grund av den filmen.

- Det gäller ju att hitta ett manus som griper tag i en. Det är viktigt för mig och så kände jag när jag läste manuset till ”Jane Doe”. Allt spännande som händer är enligt manuset. Det är manuset som funkar. De duktiga skådespelarna är bra för att de arbetar med bra dialog och intelligenta karaktärer. De (Ian Goldberg och Richard Naing) som skrivit manuset förstår vad som är spännande och läskigt. Det blir så lätt då. Vi har samma smak när det kommer till sånt. Men jag kände aldrig att ”varför kunde inte jag ha skrivit denna?”. Om det var något som var oklart så har man ju författarna där så då är det bara att snacka lite.

- Ja, man har ju favoriter men de är de man inspirerades av som ung. De man växt upp med och skrämt slag på en själv. Filmer som ”Omen”, ”Exorcisten”, ”Hajen”, ”Alien”, ”Poltergeist”. Sedan finns ju moderna filmer som höjt ribban som ”Barnhemmet”, ”Låt den rätte komma in”, ”The Conjuring”… ”Paranormal Activity” var riktigt läskig! Fast jag har bara sett den första (skratt). Men den var otäck, precis som ”Blair Witch Project”.

- Mina favoritfilmer är ”Seven”, ”Närkontakt av tredje graden”, ”Die Hard”, ”Jakten på den försvunna skatten” och ”Star Wars”. Det är ju de som gjort att man vill göra film.

- Jag skulle gärna göra en storskalig film i Hollywood. Det finns ju möjligheter till det. Jag har ju växt upp med blockbusters och det är sådana filmer jag tycker är intressanta. Jag är inte så intresserad av konstfilm utan mer av klara, tydliga historier. Jag är ett extremt fan av Stanley Kubrick, han är ju något av en Gud. Men också en stor konstnär som kunde berätta bra, smarta historier.

- Den lades ner. Hade de fått till den så hade jag tyckt det varit toppen. Men jag förstod aldrig riktigt vad en amerikansk version av ”Trolljägaren” skulle vara. Jag fattade inte det. De erbjöd mig att regissera men jag tackade nej. Jag blev avrekommenderad från att regissera den och jag höll med, jag hade inte lust. Men de fick ju en fantastisk regissör ombord, Neil Marshall. Jag har inte pratat med honom men baserat på hans tidigare filmer så hade det nog blivit en mer våldsam och läskig film. 

- Jag tror inte ni gör något fel. Jag har inte koll på filmpolitiken här och vilka slags filmer som får stöd. Men i Norge var det ”Vildmark” och ”Kallt byte” som blev stora succéer och var väldigt enkla, tydliga genrefilmer. Och när de blev så framgångsrika så var det ett bevis att sådant funkar för publiken, och då fick sådana filmer mer stöd. Men sedan gjordes även filmer som blev utan stöd, exempelvis ”Död snö” som inte fick stöd från Filminstitutet. Och det är ju också fantastiskt. Medan ”Trolljägaren” fick ju stöd.

- De flesta norska skräckfilmer utspelas ute i naturen. Men det är ju inte bara skogar utan massa vatten och annat. Men vi hittade ett recept till succé, de två filmerna ”Vildmark” och ”Kallt byte” som blev jättesucéer. Och därifrån rullade det på. Så det gäller bara att göra en stor, framgångsrik svensk skräckis och så kommer resten av sig själv.

- Det är en norsk film som utspelas i nutid, ett actionäventyr i samma landskap som ”Trolljägaren” rent visuellt men den handlar inte om troll. Däremot är den övernaturlig. Det är en historia jag verkligen vill berätta och som ligger mig nära.