Säga vad man vill om Hollywood: den här trenden med att anförtro påkostade storfilmer åt lovande indieregissörer är ett av deras bättre påfund. Medan vi väntar på att se hur Colin Trevorrow återupplivar "Jurassic World" och Josh Tranks nya visioner för "The Fantastic Four", står Gareth Edwards "Godzilla" alldeles runt hörnet. Rebooten av det klassiska filmmonstret har blivit sommarens mest efterlängtade film.
Allt började 1954 med japanska "Godzilla - monstret från havet" som fått hela 27 (!) uppföljare. Men glöm Roland Emmerichs amerikanska nyinspelning från 1998. När MovieZine träffar Gareth Edwards i London lovar han att hans "Godzilla" är en seriös nytolkning, som både hyllar originalen och gör monstret relevant för den moderna, kräsna bobesökaren. Och varför skulle vi lita på regissören bakom lågbudgetpärlan "Monsters"?
Godzilla, ett japanskt monster skapat för mer än femtio år sedan. Hur ska det tilltala dagens publik världen över?
- Det finns många anledningar. När vi först satte oss ner för att försöka se vad vi ska göra av detta monster, insåg vi att det finns ett oändligt antal historier man kan berätta. Vi är inte begränsade, ja, så länge det finns ett stort monster med i dem. Det är en del av den mänskliga naturen: i tusentals år, om inte miljontals, har vi levt under ett ständigt hot att djuren kan attackera oss i vår grotta eller i vår hydda. Det har blivit en del av vår DNA, att vi vid något tillfälle i våra liv kan få försvara oss mot naturen som gör intrång i våra hem. I den moderna världen finns det inte längre, vi har storstäder och skyskrapor. Så jag tror att djuren i våra mardrömmar också blir större. Hur galet det än låter med ett stort monster som kommer och krossar en hel stad, känns det också på ett sätt realistiskt, eftersom våra rädslor har utvecklats i miljontals år.
Är det det mänskliga elementet som skiljer din film från de tidigare, särskilt från Roland Emmerichs "Godzilla"?
- Jo, men det är lustigt, för går man tillbaka till de äldre japanska filmerna så har de också mycket mänskliga element. De hade inte råd att visa två timmars oavbrutet blodbad på den tiden. Jag växte upp i en tid innan dataeffekterna kom, med Spielbergs filmer, "Star Wars" och allt Robert Zemeckis gjorde. Det var mina hjältar. Vi ville gå tillbaka till den sortens filmskapande som man känner igen från 70- och 80-talet. Det är inte bara ett spektakel. Man kan lätt råka ut för vad jag kallar CGI-utmattning: när många såna scener kommer på rad så betyder de till slut ingenting. De scener jag älskade när jag växte upp hade karaktärer i fokus som man verkligen brydde sig om, som i "Närkontakt av tredje graden" - när något övernaturligt väl drabbar dem, känns det ännu mer kraftfullt. Det var viktigt för mig att basera allt kring en grupp människor som man tycker om.
Är Aaron Taylor-Johnsons namn Brody en hyllning till "Hajen"?
- Ja, det är det. Vi har en karaktär som heter Ford Brody. När vi skrev manuset tänkte vi: "Vem är den här killen?" Vi kunde skämta och beskriva honom som en ung Harrison Ford, vi sökte efter den charmen. Av en slump började vi kalla honom Ford, och Brody är en referens till "Hajen". I den filmen har sheriffen ett dilemma, huruvida han ska stänga ner stränderna eller inte. Han har politisk press på sig för att inte stänga dem, men hans känslor säger åt honom att göra det. Han slits mellan de två.
De lär behöva mycket större båtar i din film... Hur lång tid tog det att planera alla actionscener med monstret?
- Man försöker att hitta på saker som kan bli riktigt imponerande eller ge kalla kårar. Det häftiga med en sån här film är att vanligtvis får man en idé och tänker att det finns inte en chans att det går att göra, det blir för dyrt. Men här får vi göra i stort sett vad vi vill. Pengar var inget problem. Vi fick fria tyglar, så det var stort att få komma på så många häftiga sekvenser.
- Det vanliga är att man börjar med previz, dataanimationer som ska visa ungefär hur filmen kommer att se ut. Jag trodde att det skulle beröva filmen på dess själ, bara tanken på att göra dataanimationer ett halvår innan skådespelarna ens var plats? Det kändes udda. Men jag insåg att det är som gerilla-filmskapande. Man kan sitta med en animatör och bara en handfull människor och det är riktigt kul! Man brainstormar fram idéer och gör de där små kortfilmerna i datorn. Det kan bli svårt att övertyga filmstudios med bara ord, men kan man visa dem sekvenser så får man ett ja direkt. De ser precis hur filmen kommer att se ut ett år senare. Det köper mig en kreativ frihet som är otrolig. Vad jag trodde skulle bli en begränsande process hav mig massor med frihet som jag inte väntade mig.
Du slog igenom med independentfilmen "Monsters". Blev du förvånad när de ringde och ville ha dig till "Godzilla"? Var du nervös inför att ta dig an en stor studiofilm?
- O ja. När vi gjorde "Monsters" var vi bara fem personer i en skåpbil. Vi brukade skämtsamt fråga varann: "Vad måste hända dig efter den här filmen för att det ska ha varit värt allt besvär?" Skådespelarna ville såklart fortsätta få nya roller, och jag ville fortsätta jobba, om det så var att regissera TV-drama. Jag trodde aldrig, aldrig någonsin att det skulle leda till något så massivt som "Godzilla".
- Visst fanns det massor av press. Men oavsett hur mycket press som budgeten sätter på dig, eller studion, eller fansen, så är det ingenting mot pressen jag sätter på mig själv. Vi är bara här en gång, eller hur? Livet har ingen tid för repetitioner. Man får bara en chans. Jag har alltid velat göra film, och det här är min chans att göra en film som alla får chansen att se. Jag ska göra den så storslagen och häftig som den kan bli. Det spelar ingen roll om man har 10 pund eller miljoner dollar, jag vill ge dig de bästa tänkbara två timmarna när ljuset släcks och du sitter där med din popcorn. Den pressen tror jag är densamma oavsett budget.
Tvekade du någonsin inför att göra ännu en monsterfilm?
- Jag var orolig vid våra första samtal, för jag ville inte göra en medioker popcornfilm som man har glömt en timme senare. När vi först träffade Legendary och Warner Brothers frågade de mig om vilken slags film jag ville göra. Jag sa att jag vill ta den helt seriöst, jag vill att den ska bli episk och känslosam, som filmerna jag växte upp med. Det var precis vad de också ville göra. Men visst, det är lätt att sitta och säga det, svårare att skriva ett manus som lever upp till det. Det tog oss minst ett år att hitta rätt story.
"Godzilla" har fått 27 uppföljare, ett gäng spinoffer och inspirerat allt från en "King Kong"-reboot till "Cloverfield". Hur mycket av det såg du som research inför "Godzilla"?
- Var ska man dra linjen för vad en monsterfilm är? Jag ser "Hajen" som en monsterfilm, såklart även "Jurassic Park" och den typen av filmer. Dem har jag säkert sett över 100 gånger var. Jag var alltid ett fan av Godzilla som barn. Jag har stor respekt för filmen från 1954, men så snart jag fick jobberbjudandet köpte jag Toho-studions alla 28 filmer och gjorde min läxa. Det finns mycket man kan hämta där, när det kommer till vad detta universum bör innehålla för att fansen ska bli nöjda. Jag tror också att vi försökte återuppfinna det på ett sätt - nu kommer en dålig referens som inte liknar det vi gör, men vi använde Christopher Nolans Batman-trilogi som referenspunkt. Batman-filmerna blev rätt töntiga och folk tog dem inte längre på allvar, tills han gav dem en nytändning och gjorde vad man absolut kan kalla för mästerverk. Vi siktade mot att försöka följa i hans fotsteg och ta det här på allvar.
- Tar man det på allvar, så är det ju ett otroligt scenario (Gareth pekat mot affischen där Godzillas ryggtavla reser sig högt över Manhattans skyline) - om det här verkligen, verkligen hände så är det ju det mest monumentala ögonblicket i världshistorien. Tricket är att verkligen tro på det, och inte skratta åt det. När man gör film tänker man ofta att det här är knäppt, det kommer inte att funka och det borde strykas. Men går man in inställd på att göra det trovärdigt, och ser sen hur allt kommer på plats så kan man faktiskt köpa det.
På tal om trovärdighet, kommer er Godzilla att spruta eld?
- (lång tystnad) Jag... vill inte avslöja något. Så många fans är intresserade av den här filmen, så jag vill hålla på några hemligheter. Men när vi sa att vi ville göra en äkta Godzilla-film så kräver det ju att vissa saker är med. Så kanske, man vet aldrig.
Hur många monster är med i filmen?
- Tja, det är en rätt enkel situation. Det blir inte over-the-top. Internet kanske har kunnat räkna ut en del utifrån klippen som släppts. Vi har redan visat alla kreaturer.
I Tohos version visar Godzilla tecken på djurisk intelligens. Hur mycket av det behöll ni? Och är han en vän eller fiende?
- Ett av våra stora beslut som vi var tvungna att ta, är om vår Godzilla tar hänsyn till några människor eller inte. Finns det någon interaktion mellan honom och en människa? Vi kom fram till att nej, han bryr sig inte om folk överhuvudtaget. Det är inte som "E.T.", utgick vi ifrån. Vi kanske bryter mot den regeln på något ställe. Men för honom är vi bara en myrkoloni. Han bryr sig inte, han far fram som en naturkraft.
- Jag tror att han är den siste av sitt slag. Som en ensam krigare, det är en del av hans personlighet. Andy Serkis hjälpte oss en del, han var vår konsult under inspelningen, och vi pratade mycket om hurdan Godzilla skulle vara om han var människa. Jag tänkte mig honom som "Den siste samurajen", den siste av en gammal era. Han är ädel, inte djurisk direkt men har en självsäker attityd. Lite av den gamla asiatiska traditionen, som en ronin.
Hur övertygade du Juliette Binoche till en roll?
- Haha, vi pratade om det efteråt, och hon berättade att det var på grund av hennes son. Hon fick erbjudandet, och hans reaktion blev: "Mamma, du måste göra det!" Hon kunde bara inte tacka nej. På det sättet blev hon intresserad och läste manuset. Hennes historia är så emotionell. Glöm att det är en monsterfilm, berättelsen måste funka. Man ska kunna ersätta Godzilla med en orkan och berättelsen ska fortfarande hålla. Förhoppningsvis var manuset tilltalande för skådespelarna även trots detta galna scenario.
Originalfilmen var en metafor för Hiroshima. Har din film referenser till något nyare, som Fukushima eller tsunamikatastrofen? Man blir påmind om en del Youtubeklipp, flera av dina scener känns väldigt verklighetstrogna.
- Vår film handlar inte om Fukushima. Den börjar med något som hände för femton år sedan i en fiktiv stad nära Tokyo. Vår generation växte inte upp med Andra världskriget, Vietnam eller JFK. De hemska bilder och händelser som finns inpräntade hos oss än tsunamis, 11:e september och det som hänt i Japan. Det är oundvikligt att de bilderna kommer fram när man tänker på sina mardrömmar och det värsta som kan hända en. Det är troligtvis ingen slump att de finns med i filmen, även om vi inte specifikt hänvisar till de händelserna. Det är våra undermedvetna bilder av naturens hemska krafter som kan drabba oss. När man gör en sådan film är det nästan omöjligt att inte tänka på dem.
I andra trailern nämns det att Godzillas existens har varit känd sedan 1954. Det antyder att han har hållts hemlig. Hur stort är konspirationstemat i filmen, är fler nationer medvetna om monstret?
- Det finns ett multinationellt tema. Filmen handlar inte bara om Amerika, det är en världsomspännande story. Första halvan är en slags konspirationsfilm. Vi stod inför en stor fråga när vi satte igång: "Hur kan något så stort finnas i världen och komma från ingenstans?" Det bästa svaret var att nej, det kom inte från ingenstans. Det har alltid funnits här, vi visste bara inte om det. När vi började spåna idéer och gjorde vår research kring filmen från 1954, började vi tala om 50-talets kärnvapentest. Tänk om det inte var kärnvapentest, tänk om de försökte döda något? Så snart vi hittade den idén kändes den rätt. Det blev vår språngbräda till resten av berättelsen.
"Godzilla" har biopremiär 14 maj.
