Hela den första säsongen av "Harmonica", bestående av fem avsnitt, har nu släppts hos Viaplay. Det samma gäller för övrigt även originalmusiken som skrivits och skapats specifikt för serien och nu finns tillgänglig - där musik brukar finnas. Premiären markerar slutet på en resa och en idé som började ta form redan för sju år sedan... och som enligt skaparna själva resulterat i precis det man från början ville göra.
Handlingen kretsar kring resterna av ett äktenskap som nu sakta börjat rinna ur händerna på huvudkaraktärerna Harry (Jonas Karlsson) och Monica (Josephine Bornebusch) - paret som 16 år tidigare stod på toppen av sina musikkarriärer, turnerandes världen över med utsålda konserter för deras countryband "Harmonica".
När vi tittare först möter Harry och Monica så fattas ett beslut om att ge sig ut på en nostalgiturné. Ett beslut som blir början på den berättelse Josephine och Jonas längtat efter att få berätta för oss tittare. För min egen del slutade det med en och annan tår när jag väl var framme vid det gripande slutet. Och om skaparna själva får bestämma, så blir det bara en säsong av "Harmonica".
Någon vecka innan premiären fick MovieZine träffa de båda tv-skaparna, som både skrivit seriens manus tillsammans och spelat huvudrollerna i den. Vårt möte resulterade i ett kort men intensivt och passionerat samtal, där Josephine och Jonas (precis som ett gift gammalt par) avslutar varandras meningar och tankegångar om vartannat.
Josephine Bornebusch som Monica och Jonas Karlsson som Harry i "Harmonica".
Hur växte idén bakom "Harmonica" fram fram för er?
Josephine: För att börja från början. Jag och Jonas har ju jobbat i ganska många olika produktioner ihop, fast utan att spela tillsammans framför kameran. Sedan jobbade vi ju på LasseMaja tillsammans, som jag regisserade och som Jonas spelade i. Men vi har liksom alltid velat spela ihop framför kameran i något projekt också!
Jonas: Vi har länge pratat om att vi kanske helt enkelt bara borde skriva vår egen grej, eftersom vi båda skriver...
Josephine: ... om det inte är någon som vill casta oss tillsammans får vi väl göra det själva då, haha!
Jonas: Och också få göra den typen av scener som man verkligen vill få göra som skådespelare. Långa. Där det gärna får hända något intressant i scenerna, låta det dra iväg lite. Den där typen av "lösa tankar" hade vi i alla fall haft under flera års tid, men plötsligt en dag så kom Jossan och...
Josephine: ... ja men precis, för vi pratade ju ordentligt om det för typ sju år sedan. Eller vad det nu var. Men då pratade vi om att vi ville göra en historia om ett äktenskap, om några som hade varit tillsammans...
Jonas: ... länge! Ett gammalt par.
Josephine: Ja. Några som hamnat i en slags slentrian och med utmaningen om hur man kan tänkas komma vidare ur det. Det var där det började, innan vi visste riktigt hur vi skulle gå vidare med det.
Jonas: Ja...
Josephine: Och sedan fick tankarna marinera under några år i bakhuvudet... tills jag en dag råkade befinna mig på en country-konsert. Jag ringde Jonas direkt efter och sade; "men vafan, vad händer om det handlar om ett gammalt avdankat country-par?". För det kändes som en kul miljö att få röra sig i.
Jonas: Amen precis, jag tror att det var där det hände något. Det var det samtalet som var vändpunkten. Från lös idé till något vi kunde göra verklighet av. Det kändes som en så rolig arena, men också användbar... för där kunde vi få in så många olika saker. Men också för att när jag var yngre så spelade jag i rätt många band och sådär... det var en värld jag trodde att jag kände till lite ändå. Jag minns hur det var, när man höll på och repa - och hade stora drömmar.
Josephine: Sedan är det något melankoliskt över det där också. I den genren av musik. Nu är vi visserligen väldigt luddiga med vår genre i "Harmonica". För vi går åt så många olika håll och är lite spretiga kanske. Men det är ändå något sorgligt över den musiken - samtidigt som det är lika mycket "showtime" på en och samma gång. Du vet, med alla paljetter, cowboyhattar och att det är så mycket. Pampigt... och ändå så sorgligt också. Och det var väl samma sak vi ville berätta om äktenskapet.
Jonas: Precis! Det kändes som att allt gifte sig där. En romantisk historia, fast även sorgligt och bitvis väldigt vackert. Men också att det finns det där unset av att det kan få vara lite fånigt ibland. Jag vet inte om det går att sätta någon genre på vår musik i serien, för vi rör oss inom allt från country/americana/singer-songwriter/"killar med gitarrer"/pop... och allt det är sån musik som jag själv älskar. Och alla ingredienserna vi behövde finns med i det där, så det kändes verkligen som att det passade in så bra med...
Josephine och Jonas (tillsammans i kör): ... berättelsen.
"Det blev den serien som jag såg framför mig. Vi ville ha det såhär!"
När ni väl började skriva ihop berättelsen. Var tanken från början att den här nostalgiturnén skulle få utspela sig mer på större arenor - och bjuda på "showtime" - men att ni då fick skala tillbaka det på grund av pandemin? Eller var planen alltid att ge oss den här versionen som tittarna nu slutligen kommer att få ta del av? Som är lite mer av ett kammarspel... en intim och nära historia om ett äktenskap på glid?
Josephine: Du är faktiskt inne och nosar lite på båda delarna där. När vi från början satt och pratade om vad vi ville göra, så var det allt det här med långa scener och att allt fick flöda ihop... att man kunde gå in från en infallsvinkel och sedan så skruvade sig scenen plötsligt och slutade någon helt annanstans.
Jonas: Precis så...
Josephine: .. att det skulle vara lite av ett kammarspel. Men sedan när vi började skriva...
Jonas: ... och då svällde det ganska snabbt. För vi hade ju egentligen tänkt oss att vi skulle kunna filma nere i Belgien på riktigt och vara ute i Europa - och ha stora konserter, allt sånt där. Men det rök ju, haha. Det var ju liksom alla fel under just den här tiden... och då tror jag att vi tvingades tillbaka till det vi från början ville göra...
Josephine: Exakt. Vi började där, men sedan när vi skrev det så blir man lite mer tv-medveten. "Om vi berättar det här så kan vi använda den där inspelningsplatsen"... och den där, den där och den där. Sedan var man tvungen att kapa ned på alla långa scener för att göra plats för olika roliga och häftiga scener vi också kände att vi ville och kunde få med. Men sedan när pandemin kom och vi insåg att det aldrig skulle gå, så "tvingades" vi gå tillbaka till det vi från början hela tiden hade velat göra. Vilket nog var ganska bra, för det är ju ändå något med den där första känslan. Och berättelsen handlar om det här paret, två människor. Sedan blir ju allt det här kring musiken och karriärerna bara något som adderas ovanpå det.
Jonas: För det som vi också tidigt var inne på, var att vi ville göra en kärlekshistoria som skulle kännas både intim och autentisk. Ett realistiskt spel. För att vi sedan tänkte oss alla dessa musikvideos och flashbacks... och att det skulle kunna slå mot varandra. Och alla musikvideos har vi ju fortfarande med, samtidigt som vi ändå kunde få vältra oss ordentligt i kammardramat.
Josephine: Jag vet inte om jag har frågat dig det någon gång Jonas, om du håller med mig. Men jag tror att för mig, så känns det ändå som att det blev den serien som jag såg framför mig. Det blev liksom den. Vi ville ha det såhär! Det kanske inte är så traditionellt - men att man blandar det långa, mörka och djupa... ångesten... med något glättigt och nästan tramsigt, som skulle stoppas in lite här och var däremellan.
Jonas: Absolut. Och det är ju ofta sånt där man kanske slänger ur sig precis i början, när man snackar om hur man vill att något ska bli... för att sedan styras mot något mer traditionellt ju längre tiden går. Men jag håller helt med dig där. Det blev den version vi från början ville ha.
"När jag slängde ur mig "Champagne! Champagne!" så gick en riktigt hemsk rysning genom kroppen..."
Ni valde ju dessutom att skriva riktig originalmusik. Bara det är ju givetvis en utmaning i sig. Men om vi som tittar nu ska känna att det finns en intim, autentisk och verklig historia här i grunden... så riskerar man ju att bryta förtrollningen, om musiken inte lever upp till den standard man förväntar sig av några som varit stora nog att kunna dra iväg på en nostalgiturné. Hur lätt eller svårt var det att få till musiken, till en nivå som gjorde att ni själva kände att den hade kunnat vara en hit för drygt 15 år sedan?
Josephine: Den här får du svara på Jonas, haha. Det är du som är den stora kompositören här!
"Champagne! Champagne!" hade väl ändå varit en solklar hit, även om din karaktär inte gillar den låten Jonas?
Jonas: Haha, ja!
Josephine: Det är så roligt med just den, för jag håller med - den sätter sig så snabbt... och jag hatar den så otroligt mycket.
Jonas: Haha! Jag fattar precis. När jag skrev "Champagne! Champagne!" så hade vi sagt att nu måste vi ha en sån låt, något som verkligen sätter sig på hjärnan. Och jag satt där och tänkte att... vad skulle jag kunna spela nu, som verkligen kan få mig att känna riktiga "genansrysningar" genom hela kroppen? Så prövade jag mig fram med lite olika grejer och när jag slängde ur mig "Champagne! Champagne!" så gick en riktigt hemsk rysning genom hela kroppen... här har vi något, nu är jag något på spåren!
Josephine: Haha!
Jonas: Men det var ju också så roligt, att få hålla på och skriva saker för en karaktär på det sättet. Det liksom öppnade upp en slags kreativ ådra för mig på något nästan oväntat sätt. Det gjorde att jag bara kunde släppa allt och låta det bli hur lökigt som helst. För det var ju inte "jag" som skrev det här, det var Harry... du vet. Även när det kom till Harmonicas andra låtar... så var det mer att jag tänkte att; "amen det här hade nog Harry kunnat skriva någon gång när han var lite pretto och lite låg... och satt uppe en kväll och fick feeling!". När den där kranen väl kom på, så kunde man ju också sitta och hitta på att Harmonica hade haft en period när man hade haft ett lite annat sound och testat något lite smalare. Och i det där flödet av olika låtar och harmonier, så uppstår det ju ändå några bitar som jag själv kan tycka att de blev fina på riktigt...
Josephine: Verkligen!
Jonas: ... och det finns delar som jag faktiskt tycker håller. På riktigt. Jag kände sedan efteråt att det här var nog faktiskt inte en så dum metod att använda sig av. Det kanske man skulle kunna använda sig av i skrivande också, att man tänker att det är någon annan som skriver det eller nåt, haha!
"För oss är det här en miniserie... och har egentligen alltid varit det."
Jörgen Thorsson och Nina Zanjani som bandmedlemmarna Tobbe och Lisa i "Harmonica".
Nu är det en säsong som släpps på en gång, fem avsnitt. Det känns ju helt klart att det här är något man skulle kunna fortsätta på med fler säsonger, även fast den första säsongen knyts ihop på ett väldigt fint sätt. Är "Harmonica" något ni skulle vilja fortsätta med, om tillräckligt många tittare faller för serien? Eller känner ni snarare att det här är en miniserie som har berättats i sin helhet nu?
Josephine: Såhär, man ska givetvis aldrig säga aldrig. Men vi har inte gjort slutet med en öppning i åtanke. För oss är det här en miniserie... och har egentligen alltid varit det. För vi kommer in i den här historien vid ett väldigt specifikt tillfälle - och nu har vi berättat om vad det var som hände därefter. Vi fick veta varför Harry och Monica mår på just det här sättet.
Jonas: Vi har aldrig tänkt på den här säsongen som "början" på något, utan vi har hela tiden tänkt att det är den här historien vi har velat berätta. Den börjar här och slutar här. Det slutet som vi får är som det är...
Josephine: ... ja, man får nog tolka slutet lite som man själv vill.
Det kanske kommer en fortsättning i form av en skiva sedan efteråt?
Jonas och Josephine: Haha!
Det blir inte en säsong två utan ett skivsläpp om något år, så får vi tolka hur det går för "Harmonica"-gänget baserat på deras sound just då.
Jonas: Haha, ja - det hade kanske varit en lösning!
Josephine: Men med det sagt, så är det givetvis lite sorgligt för oss på ett rent personligt plan... att vara framme vid slutet här. För det här är bland det roligaste jag någonsin har gjort. Just för att det har varit såpass otraditionellt och för att vi har fått springa omkring och förverkliga just det vi har velat göra. Och med alla fantastiska människor som har varit en del av produktionen och gjort verkligen allt för att vi ska nå fram hela vägen hit.
Jonas: Verkligen!
Josephine: Det vill man ju inte att det ska ta slut. Även fast berättelsen nu har gjort det. Jag kommer att sakna Harry och Monica.
"Jag gav produktionen fria händer att göra sin grej"
En sista fråga innan vår tid tillsammans här tar slut också. Jag ville passa på att fråga dig om "Älska mig" också, Josephine. Vi har ju redan fått se den här australiensiska trailern av "Love Me", och det är en till adaption på gång i USA. Hur konstigt eller kul känns det att få se din serie adapteras utomlands - och hur stort inflytande och insyn har du haft i dessa produktioner?
Josephine: Jag är exekutiv producent på den adaptionen i Australien och i början var det väldigt mycket snack fram och tillbaka kring manuset där.... men sedan kom jag till ett skede när jag kände att "jag har ju redan gjort den här serien en gång, ni får fria tyglar att göra er grej - jag bor inte i Australien och vet inte vad som fungerar bäst för er där". Så jag har hela tiden varit inbjuden, men jag har bara följt det hela på distans... och det har varit helt fantastiskt att se hur man har tagit sig an den berättelsen.
Och förvaltat den...
Josephine: Ja, verkligen! På ett jättejättefint sätt. Särskilt eftersom jag gav produktionen fria händer att göra sin grej. Så, när jag fick se de tre första avsnitten och insåg att man i princip bara har översatt den till engelska. Det var otroligt fint och rörande att se. Sedan är det ju alltid lika otroligt att se Hugo Weaving i Johan Ulvesons roll!
Samtliga fem avsnitt av "Harmonica" finns nu tillgängliga hos Viaplay. Där hittar du även båda säsongerna av Josephines "Älska mig" och hennes långfilm "Orca".
Läs också: Viaplay visar upp vårens höjdpunkter
Kommer du att ge "Harmonica" en chans? Kommentera gärna nedan!
