Eskil Vogt står bakom vinterns mest obehagliga biofilm

I en helt vanlig norsk betongförort utvecklar fyra barn magiska krafter och en telepatisk förmåga. Utanför vuxenvärldens blickar börjar de att experimentera och tänja på gränserna. Det är som om Stephen King mötte John Ajvide Lindqvist när manusförfattaren och regissören Eskil Vogt vrider upp den obehagliga stämningen i sin nya film "De oskyldiga". 

 

MovieZine träffade en av Norges hetaste filmskapare just nu, bara dagar efter att han nominerades till en Oscar för Bästa manus med "Världens värsta människa".

 

 

- Vilken trevlig överraskning, det såg vi inte komma. För mig personligen var Bästa manus-nomineringen riktigt fin att få. Det är ovanligt att de släpper in internationella filmer där. Första gången för en norsk film, tror jag.

 

 

- Det var den stora chocken, för jag har inte kampanjat alls. Den amerikanska distributören tyckte inte vi behövde pusha för den kategorin. Bästa internationella film var deras prioritet. De gjorde såklart ett bra jobb eftersom att filmen poppade upp även i Bästa manus-kategorin men de trodde inte att det skulle vara möjligt. Det irriterade mig lite först, men jag fick ju en nominering helt utan någon kampanj vilket är otroligt!

 

 

- Ja, definitivt. Det blir en stor lunch för alla de nominerade i början av mars. Det ser jag fram emot.

 

 

 

 

- Jag tror inte att jag hade tänkt tanken om jag inte hade haft barn. Jag blev nyfiken på barndomen igen, vilket jag inte hade varit på länge. Och jag påmindes om hur radikalt annorlunda det är att vara barn. Man lever liksom i en parallell värld. Det var för mig det viktigaste. En idé jag tänkte på var, tänk om en grupp barn lekte ihop och något magiskt eller oförklarligt hände? Sen går de hem igen och magin är borta. Man börjar undra om det var på riktigt eller om det bara var i deras fantasi. Jag ville göra en film där magin fanns på riktigt.

 

 

- Jag skäms lite att medge det, men när jag jobbade med filmen tänkte jag bland annat på den japanska mangan "Domu" av Katsuhiro Otomo. Han gjorde senare "Akira" men den var hans genombrott. När jag skrev filmen tänkte jag på barndomens magi. Det finns magi, de har krafter och det kommer att få sina konsekvenser.

 

- Sen börjar man spåna på hur barn utvecklar sin moral. Jag började prata med folk. Med min producent. Då slog det mig att "åh nej... alla gör filmer om barn med superkrafter!" Jag ville inte göra en film som alla andra. Jag känner att jag gör en film om barndomen. De flesta andra handlar om tonåren, om puberteten, man inser hur kroppen förändras. Peter Parker stänger in sig i badrummet när hans faster försöker komma in. Det rör sig kring puberteten och jag ville göra en film om barndomens magi. 

 

- Jag såg inte heller på filmer om läskiga barn. Det här är inte för mig en film om onda barn. Den handlar om att vara med barnen och förstå barnen. Så jag återbesökte klassiska barnfilmer som "Bikupans ande" (1973) eller "Ponette" (1996) där en femåring har huvudrollen, och inspirerades av hur filmiskt det är med barn som är bra skådespelare. Så jag hade inte så många filmreferenser, även om jag brukar jobba så. Jag är en stor cinefil, jag älskar filmer.

 

 

 

 

- När jag gjorde min research handlade det om att försöka minnas så mycket som möjligt av min barndom. Jag pratade med andra om deras barndom. Det som kom upp var många historier om hur man testar gränser som barn. Man kan göra rätt hemska saker mot andra barn, mot sina syskon eller mot djur. Nästan alla hade en sån historia, även något så litet som att sabba en myrstack - och man inser inte att man förstör ett helt samhälle. Man bryr sig inte, eller så njuter man bara av makten. Varför gör barn så? Kanske för att man måste hitta sina egna moraliska värden, för att man inte kan förlita sig på föräldrarnas? Man måste vid något tillfälle utmana det som mamma har förbjudit. Det experimentet var en del av filmen.

 

- Lägg sedan på superkrafter på det. Om barn har krafter, så kommer det inte sluta väl. Barn borde inte ha krafter. De är inte fullt formade än. Några har empati, andra kan inte kontrollera sina impulser. De kan inte styra över sina känslor. Knappt vuxna kan hantera sin ilska, varför skulle en nioåring göra det? Det tyckte jag var en fascinerande tanke. Tänk om barn fick möjligheten att experimentera på en större skala än vad de vanligtvis gör. Och då måste man ta det ganska långt. Annars skulle det kännas halvdant.

 

 

- De var på premiären. Men de fick bara se 20 minuter, och sen fick vi dra ut dem. De ville så gärna stanna. Men de fick komma tillbaka i slutet för applåderna, det gillade de. Publiken uppskattade också att se dem, glada och friska.

 

 

- Vi var oroliga för vissa scener inför inspelningen. Skulle det bli för stressigt eller traumatiskt för dem? Men inte alls, visade det sig. Scenerna som verkade våldsamma eller obekväma, de förstod dem direkt. Sjuåringen, den yngsta, hon förstod vad som var fiktion och verkligt, vad som var hennes rollfigur och hon själv. Hon kunde prata om rollfigurens motivation. Hon är klok för sin ålder.

 

- Att spela in film gör man små bitar i taget. Efter en tagning säger jag "bryt!" Och de börjar springa omkring, hjula och skratta. Sen när det är dags för nästa tagning kommer de tillbaka till samma känsla. Ilska, hat eller vad det nu är. Barn har en otrolig kapacitet att byta känslor från ena stunden till andra. Så det var inget traumatiskt alls. De hade väldigt kul på inspelningen. Och de gjorde ett otroligt jobb.

 

 

- Som förälder är jag väldigt känslig mot våld mot barn för underhållningens skull. Det finns speciellt många crimeserier som börjar med något brutalt brott mot ett barn. Det ger en känsla av hat gentemot mördaren. Man reagerar starkt. Det är lätt att väcka såna känslor. Jag ville inte göra det på ett så enkelt sätt. Men i den här filmen, det som hände katten måste hända katten. För i den stunden hittar den ena karaktären sin moraliska gräns medan den andra gör inte det. Det är ett mycket viktigt ögonblick i filmen. Och det visar publiken att vad som helst kan hända i filmen. 

 

- Det andra hemska som händer är också mycket viktigt. Men även i slutet när barnet som blir det farligaste stoppas, ska folk inte hurra. De ska komma ihåg att det bara är ett barn. Ett offer för omständigheterna. Det kunde ha slutat annorlunda. Vi påminns om de mänskliga sidorna hos dem alla. Det finns inga goda eller onda karaktärer. Alla kämpar med samma saker.