”Spotlight” är den flerfaldigt Oscarsnominerade och verklighetsbaserade filmen som berättar historien om hur en liten grupp undersökande journalister på Boston Globe 2001 avslöjade den massiva skandalen där tusentals barn under decennier systematiskt utnyttjats sexuellt inom den katolska kyrkan i staden.
En stjärnspäckad ensemble med bland andra Mark Ruffalo, Rachel McAdams, Michael Keaton och Stanley Tucci övertygar starkt i detta gripande, mycket spännande och väldigt viktiga drama av regissören Tom Mc Carthy.
MovieZines Jonna Vanhatalo var i Venedig förra året där ”Spotlight” hade sin världspremiär. Hon fick chansen att sitta ner med en mycket ödmjuk Mark Ruffalo, som berättade om sin krokiga karriär, sina favoritroller och varför Hulken tar timeout i nästa Avengers-action. Men gladast blev han av att få prata om hur det var att som 23-åring försörja sig som hårflätande hippie i Malaga.
I ”Spotlight” spelar du Pulitzerpris-vinnaren Mike Rezendes som var en av huvudpersonerna att gräva fram sanningen i den fruktansvärda pedofilhärvan. Träffade du Mike själv under din research?
- Oja. Många gånger. Vi hängde en hel del. Jag tog kommandot och intervjuade honom och analyserade det jag såg och hörde. Jag spelade in våra samtal och lyssnade sedan om och om igen hur han lät, vad han sa och hur han betonade orden. På så sätt lärde jag också känna honom. En mentor sa till mig en gång att talet avslöjar individen, lär dig lyssna på personer och du lär känna dem. Jag tror starkt på det och det är så jag ofta jobbar.
Hur balanserar man sedan agerandet som skådis, så att det blir ärligt och trovärdigt och inte bara ett härmande av en person?
- Bra fråga. Och det ÄR svårt. Men också det mest intressanta med det här yrket. Man måste ta till sig personens egenskaper, lära känna vederbörande, verkligen bli honom och inte bara upprepa rörelser man iakttagit. Det är viktigt med ärlighet inom vårt yrke, man måste vara ärlig mot både den man gestaltar men också sig själv.
Mark Ruffalo spelar grävande journalist i Oscarsnominerade "Spotlight".
Vilket är svårare, att spela en verklig individ eller säg till exempel Hulken?
- Hmm. Jag skulle vilja säga att det är utmaningar båda två. Man har ju onekligen en del gratis när man kan studera en person på nära håll, prata med honom och på så sätt förbereda sig. En grön snubbe som bara finns i fantasin kräver mer påhittighet av skådespelaren. Men i praktiken är det egentligen samma sak.
Apropå grön snubbe… Var är Hulken i ”Captain America: Civil War” medan hans polare räddar världen?
- Haha. Ja, var är han? Han försvann ju sist… Hulken var faktiskt inskriven i manuset från början och jag trodde länge jag skulle vara med. Men sen tror jag att producenterna och regissören ville göra något mer med honom. Ge hans story och vart han nu under tiden har befunnit sig mer fokus, mer tid… Men jag vet inte. Kanske kommer han tillbaka i en storslagen comeback eller så gör han inte det.
Du har en väldigt varierad karriär bakom dig med många olika typer av roller. Hur väljer du vad du vill göra? Och känner du att du ibland är tvingad att göra även blockbusters?
- För mig är det viktigt att det känns bra. Det måste vara roligt. Men jag älskar också att utmana mig själv. Att göra sådant som jag inte testat innan. Fast sen är det rent krasst så att man idag bör göra någon storfilm då och då för att hålla sig i hetluften, vara attraktiv på marknaden. Jag vill inte säga att man måste det, men det underlättar absolut och ger dig möjlighet att kunna välja efter hjärtat sen.
Mark berättar att han är skolad teaterskådespelare och att han också trivs bäst på teaterscenen. Han trodde länge att det var där han skulle stanna och det dröjde innan han kunde börja försörja sig på skådespeleri.
- Jag var 28 år när jag kunde sluta med mina andra jobb, som jag alltid hade vid sidan av. Jag var till exempel en duktig bartender länge och fick det att gå runt tack vare det, men i perioder var jag fullständigt utfattig. Som en kyrkråtta. Hade inga pengar överhuvudtaget. Men under hela den tiden var jag med i teatergrupper och olika uppsättningar och det fick mig att känna mig levande. Att stå på scenen. Underbart! Jag var verkligen lycklig trots många motgångar.
Några år tidigare åkte en ung Mark åkte till Europa för att tågluffa. Han förfalskade sitt interrailkort för att kunna åka en längre tid men till sist hamnade han i Malaga, Spanien och i en månad bodde han och två kompisar från Argentina, i en lånad lägenhet med bara kallvatten. Marks ögon lyser upp när han ivrigt berättar om sina europeiska äventyr. Långt är det till Hollywood och filmfestivaler, men livet är som Mark påpekar, så mycket mer än det.
- Det var en underbar tid och vi hade ett motto som mina vänner lärde mig: Ge dig till universum så tar universum hand om dig.
Kompistrion tillverkade och sålde smycken till dem som ville köpa och på dagarna var de på stranden och flätade turisters hår.
- Vi försökte att inte titta på alla vackra solbadande topless-tjejer och istället verkligen koncentrera oss på att bara fläta deras hår. Just det var kämpigt, men trots allt fantastiskt härligt. Det var en sådan underbart sorglös tid. Vem behöver varmvatten liksom? Jag trodde där ett tag att jag skulle stanna och förbli en smyckestillverkande strandhippie.
Men allt har ett slut, även ett lättsinnigt liv på stranden i Spanien. Mark åkte hem till USA med den ihoprullade 100-dollarssedeln han bevarat under hela Europa-vistelsen och kämpade sig väl hemma igenom teaterlektioner, föreställningar och en och annan mindre tv-roll.
Med Robert Downey Jr i "Avengers: Age of Ultron".
Sedan hände något. Allt hårt arbete och alla drömmar började ge frukt och Mark kunde plötsligt inte bara försörja sig på det han älskade och var bra på, utan faktiskt också rätt snabbt skapa sig en karriär och så småningom till och med bli känd.
Han blir nästan generad när jag frågar honom hur han hanterar sitt kändisskap och tydligt är att just den biten inte är vad han strävat efter. Han skakar på huvudet, tittar ner, tittar upp igen och säger sedan att han inte tänker på det. Han kan inte göra det.
- Jag lever nog i förnekelse, hehe. Jag kan inte tänka på mig själv som något mer än någon annan. Det vore inte sunt. Ibland kan någon säga -där är ju du! Och peka på en billboardaffisch eller ett tidningsomslag och jag kollar och bara, va? Vem? Aha, ja just. Det är ju jag. Utan att riktigt fatta något, eller att egentligen ta det till mig. Konstigt. Men jag är väl konstig, fast samtidigt tror jag det är ett bra sätt att skydda sig från att bli helt knäpp i den här branchen.
Mark är inte främmande för att vara med i mindre produktioner, han har varit med i många indiefilmer, spelat flera alternativa och ofta inte särskilt uppseendeväckande karaktärer, men ändå alltid gjort det väldigt övertygande. När jag frågar vilka av hans roller han minns bäst och tycket mest om har han svårt att välja.
- Åh. Jag vet inte. Det är alla mina barn. Man kan inte välja en favorit bland sina barn. Men ok. Terry Prescott i ”You Can Count On Me” har alltid stått mig varmt om hjärtat. Det är en av de första stora rollerna jag gjorde och jag tycker verkligen om honom, men också filmen. Men jag gillar även Dan i ”Sånger från Manhattan”. Det finns något väldigt genuint med den rollfiguren som jag också uppskattar i mina medmänniskor. Sen är jag väldigt stolt över Brian Reilly i ”What doesn’t kill you”.
- Men som sagt, alla är de mina barn. Jag kommer alltid bära med mig samtliga roller som jag gjort och om du ber mig vara till exempel Mike Rezendes om 15 år, skulle jag garanterat efter en kort stund kunna vara och prata som honom igen. Ja, kanske bättre till och med än jag gjorde i filmen.
Mark Ruffalo.
Mannen, myten och Hulken. Begåvad och ödmjuk som få. Med flinka hårflätande fingrar. Oscarsnominerad nu för tredje gången, för sin magnifika insats som just Mike Rezendes i ”Spotlight”. Är det Marks tur att ta hem den gyllene gubben i år? Tredje gången gillt heter det ju, eller?
”Spotlight” går nu på bio.
