7 lysande filmer om journalistik om du gillar "Spotlight"

Idag har Tom McCarthys hyllade journalistdrama "Spotlight" premiär på Sveriges biografer, en film som skildrar hur den så kallade Spotlight-gruppen på The Boston Globe år 2002 avslöjade den utbredda pedofilin inom katolska kyrkan. Likt flera filmer som släppts de senaste åren kommenterar den bland annat hur grävande journalistik urholkas mer och mer i en klickkåt värld. Den typen av journalistik kan vara mer essentiell för samhället nu är någonsin tidigare, men i takt med att tryckt media decimeras så minskar även plattformen för allt som inte handlar om Kim Kardashian.

Det här ämnet är oerhört brett, flyktigt och komplext, vilket gör det till en omöjlighet att nå någon sorts "sanning" med 120 minuter till förfogande. Men trots det så beundrar jag att det år efter år kommer filmer som försöker cementera varför vi verkligen behöver skickliga och välutbildade journalister med rejäla resurser till förfogande. De färdiga resultaten är dock väldigt blandade; ibland blir det väldigt lyckat á la "Spotlight" medan det andra gånger blir så mediokert och lättsmält som James Vanderbilts "Truth". Filmer i den senare kategorin har nog minimal chans att göra någon sorts betydande avtryck.

Oavsett hur lyckat resultatet än är så är det svårt för en enskild film att inkapsla hela området på ett vettigt sätt, men om man inkluderar fler titlar i mixen så kan man nog komma närmare. Det är det som jag har försökt göra här, med de sju filmer som jag har listat nedan. Vissa både producerades och utspelar sig under den tryckta journalistikens glansdagar och andra är så moderna som de kan bli. Tillsammans kan de förhoppningsvis ge en nyanserad bild av det journalistiska uppdraget och de titaniska utmaningar som branschen nu möter, och om inte det så fungerar de i varje fall utmärkt som uppvärmning inför "Spotlight". 

När det pratas om Michael Mann och hans filmer är det ofta exempelvis "Heat" och "Collateral" som kommer på tal, men det är betydligt mer sällan man hör någon nämna "The Insider" med Russell Crowe och Al Pacino i huvudrollerna. Det är synd, för den är inget mindre än en av tidernas absolut bästa filmer. Berättelsen baseras på den sanna historien om hur kemisten Jeffrey Wigand (Crowe) - efter att han fick sparken från tobaksproducerande Brown & Williamson - och tv-producenten Lowell Bergman (Pacino) tog sig an den amerikanska tobaksindustrin i ett omdiskuterat avsnitt av "60 Minutes". 

Här är det alltså journalistik inom tv som utforskas, men den uppslukande David mot Goliat-tematiken är universell. Manns skildring av hur Wigand blev attackerad på alla fronter är fullkomligt hjärtekrossande att se, Pacino & Crowe levererar fläckfria prestationer och filmfotografen Dante Spinotti har aldrig varit bättre. Det här är Michael Mann när han är som mest ambitiös, självsäker, arg och Shakespeariansk, vilket jag älskar. 

Giganternas gigant på den här listan. Alan J. Pakulas skildring av hur journalisterna Bob Woodward (Robert Redford) och Carl Bernstein (Dustin Hoffman) på The Washington Post avslöjade att inbrottet i demokraternas Watergate-högkvarter (1974) hade rötter högt upp i de amerikanska maktkorridorerna. Deras legendariska utredning satte igång en process som till slut ledde till att president Richard Nixon avgick från sin post, en helt otrolig bit historia. 

Detta är tveklöst den film på listan som "Spotlight" är mest influerad av, både narrativt och visuellt. Men det kanske inte säger så mycket egentligen, eftersom alla filmer om journalistik som kom efter 1976 har "Alla presidentens män" någonstans i sitt DNA. Det är en tidlös, oändligt spännande och snygg - Gordon Willis, herregud vilken mästare - film som är och alltid kommer att förbli den ultimata måttstocken i genren. William Goldmans manus räknas ofta till filmhistoriens bästa, och det är inte på något sätt en ogrundad överdrift. 

David Fincher har alltid varit en av mina favoritregissörer, så när han gav sig på en film med journalistik i receptet så visste jag att det skulle bli något alldeles extra. Addera sedan en mytomspunnen seriemördare, 70-talets ljuvliga San Francisco och en rollista som inte skulle kunna komma närmare perfektion. Trots att det borde vara omöjligt så levde resultatet upp till förväntningarna, hela vägen från den inledande iskalla mordscenen (följt av den här magiska sekvensen) till det vågade slutet. 

Jake Gyllenhaal spelar Robert Graysmith, den politiska tecknaren på tidningen San Francisco Chronicle som blev en nyckelspelare i jakten på Zodiac-mördaren. Filmen handlar förvisso precis lika mycket om polisarbete som journalistik, men det är också skildringen av relationen mellan de två yrkesgrupperna som är en av dess allra starkaste sidor. Likt varenda en av Finchers filmer så är den också en dröm rent visuellt, och det är trevligt att kunna ha "Zodiac" - och hela resten av Finchers post 2007-meritlista för den delen - i rockärmen när någon börjar nedvärdera digitalt foto.

Likt "The Insider" är det sällan man hör någon prata om Kevin MacDonalds fantastiska "State of Play". Trots en del turbulens på manusfronten - Billy Ray, Tony Gilroy, Matthew Michael Carnahan och Peter Morgan var alla involverade i skrivandet - så kunde inte slutprodukten vara mer stabil. Filmen skildrar ett fiktivt händelseförlopp som sätts igång i Washington D.C. när kongressmannen Stephen Collins (Ben Affleck) älskarinna dör i vad som först verkar vara ett självmord. Collins anar dock oråd, och vänder sig till reportern Cal McAffrey (Russell Crowe, igen!) som i unga år var hans rumskamrat på college. 

Det dröjer inte länge innan de är en konspiration av sällan skådat mått på spåren, och rötterna finns inom privata militärfirmor som inte direkt har rent mjöl i påsen. Politik och journalistik kombineras på samma härliga sätt som i "Alla presidentens män", men "State of Play" har också högre tempo, ljuddämpade pistoler och Robin Wright. Tematiken kring hur tryckt media (som Crowe representerar) kolliderar med online-media (som Rachel McAdams bloggerska Della Frye representerar) må vara något övertydlig, men poängerna är vettiga och aktuella. 

Före "Confessions of a Dangerous Mind" (2002) var det nog få som trodde att George Clooney skulle visa sig vara en riktigt vass (inte alltid, men oftast) manusförfattare och regissör, men så blev det. Redan med debuten nådde han imponerande högt, men när han tog sig an berättelsen om kampen mellan tv-journalisten Edward R. Murrow (David Strathairn) och den kommunist-jagande senatorn Joseph McCarthy fick han in en fullträff. Det var på tidigt 50-tal som de höll ett omtalat tv-krig på bästa sändningstid, vilket givetvis var väldigt riskfyllt för Murrow och hans team på CBS. 

David Strathairn gör en monumental prestation i den här filmen och det är sorgligt att han inte får fler roller med liknande tyngd och klass. Vid sin sida har han exempelvis Robert Downey Jr., Frank Langella, Patricia Clarkson, Jeff Daniels och Clooney själv som alla gör väldigt bra ifrån sig. Materialet de får sätta tänderna i är dessutom sylvasst och Robert Elswits svartvita foto - den ständigt täta cigarettröken är den viktigaste ingrediensen, och gud så förkrossande vackert det är - är rena ögongodiset.

Av alla filmer på den här listan så är det helt klart den här Sidney Lumet-pärlan som var allra längst före sin egen tid, för trots att den släpptes på 70-talet är den precis lika aktuell nu som då. Peter Finch gör huvudrollen som Howard Beale, ett nyhetsankare på den fiktiva tv-kanalen UBS som till följd av sjunkande tittarsiffror får veta att han måste sluta inom två veckor. Detta leder till att han under sina sista sändningar tappar greppet totalt och struntar i allt som har med regler och etikett att göra. Istället är det rå, osminkad och träffande ärlighet och samhällskritik som kommer fram.

Programchefen Diana Christensen (Faye Dunaway) inser att Beale helt plötsligt - mitt i sitt mentala sammanbrott - är en tillgång för UBS snarare än en last, och utnyttjar honom till varje pris. Manusguden Paddy Cheyefsky fångar i Beales utbrott det mänskliga tillståndet och vår vrickade värld som ingen annan och vann en välförtjänt Oscar för sitt arbete. Sidney Lumet regisserar det till odödlighet och Finchs - som fick en postum Oscar för sin insats - röst kommer eka i min själ för all framtid. En fet och skoningslös käftsmäll mot kommersialism inom journalistik och hur människovärde prioriteras lägre än höga tittarsiffror. 

"En fet och skoningslös käftsmäll mot kommersialism inom journalistik och hur människovärde prioriteras lägre än höga tittarsiffror" är en mening som även passar in när det gäller Dan Gilroys moderna mästerverk "Nightcrawler". Men inte ens Chayefsky eller Lumet hade nog kunnat förutspå hur illa ställt det skulle bli i vår tid, för det är en djupt tragisk - och tyvärr sann - bild som målas upp här. Jake Gyllenhaals karaktär Lou Bloom, en driven "videojournalist" som jagar blåljus i Los Angeles-natten, representerar den moderna journalistikens giriga baksida. Tragedier och mänskligt lidande har blivit en bästsäljande produkt, nu mer än någonsin tidigare. 

Man skulle kunna argumentera för att den största boven i dramat är den Lady MacBeth-liknande nyhetschefen Nina (Rene Russo) som sporrar Lou och antagligen är en lika stor sociopat som honom själv, hon är bara bättre på att dölja det och skitar inte ner sina egna händer. Det otäcka är också att människor som henne förmodligen är vanligare inslag på en modern redaktion än man kanske tror. "Nightcrawler" är i stort sett en perfekt film för mig, och imponerar på i princip varje plan. Den levererar också en rejäl tankeställare; vad är det egentligen jag tittar på, klickar på och läser? Vad och vem är det jag gynnar? 

Med tanke på att personen ni ser till höger på bilden ovan är Tom McCarthy - regissören bakom "Spotlight" - kunde jag inte missa den här chansen. McCarthy var nämligen skådespelare långt innan han blev regissör, och i den femte säsongen av "The Wire" spelar han inget annat än en journalist. Cirkeln är sluten (hans korta inhopp i "Good Night, and Good Luck" gör det ännu mer tydligt). Just här krävs det dock lite jobb, eftersom man först måste se de fyra tidigare säsongerna innan man kan ge sig på den femte. Men med tanke på att "The Wire" enligt min ödmjuka åsikt är den bästa tv-serien på den här sidan om universums födelse så är det minst sagt värt mödan.

Likt hur säsong två fokuserar på hamnarbetarna i Baltimore och hur säsong fyra tar en titt på stadens skolsystem så är säsong fem en inblick i mediamaskineriet, och där främst tidningen The Baltimore Sun. McCarthy spelar Scott Templeton, en reporter som börjar fabricera storys för att få uppmärksamhet och löpsedelrubriker. Likt i "State of Play" och "Zodiac" ligger kommande nedskärningar hela tiden i luften, vilket gör honom ännu mer benägen att befästa sin position på oetiskt vis. Men redan när vi först möter honom i säsongens första avsnitt förstår vi att saker och ting inte direkt kommer gå hans väg. 

Hela säsongen är en fenomenal avslutning på David Simons episka, oförglömliga och ljuvligt Charles Dickens-doftande porträtt av Baltimore.