Brasilianska "I’m Still Here" tar världen med storm – Oscarsskräll nästa?

När jag såg den brasilianska filmen ”I’m Still Here” under Venedigs filmfestival blev jag totalt golvad. Det är omöjligt att inte bli berörd av den sanna historien om familjen Paivas kamp för rättvisa under ett mörkt kapitel i Brasiliens historia. Ett otroligt starkt drama som verkligen grep tag och stannade kvar hos mig långt efteråt.

 

Historien utspelar sig 1970 i Rio de Janeiros där vi får ta del av familjens idylliska vardag, men under en tid då militären och regimen förtryckte sitt eget folk. En dag kom beväpnade män hem till familjen för att hämta Ruben Paiva och plötsligt stod hans fru Eunice ensam med deras fem barn. Detta blev starten på hennes envisa kamp att skapa rättvisa och återförena sin familj.

 

 

"I'm Still Here” har nu blivit historisk då det är den första brasilianska filmen någonsin att bli nominerad till en Oscar.

 

Förutom att filmen knep en nominering för Bästa film och Bästa utländska film så lyckades Fernanda Torres bli den andra brasilianska skådespelaren att bli Oscarsnominerad i kategorin Bästa kvinnliga huvudroll. Hennes mamma Fernanda Montenegro var den första kvinnan att bli nominerad år 1999 för sin roll i ”Central Station” som Walter Salles ("Dagbok från en motorcykel") också regisserade.

 

MovieZine fick äran att träffa både Walter Salles och Fernanda Torres under Venedigs filmfestival där filmen belönades med pris för bästa manus.

 

 

Walter Salles: Det var tack vare Marcelos bok ”I’m Still Here” (2015) och den extraordinära och mänskliga historien om hans mamma. Under 30 år får vi följa denna fantastiska kvinna som går från att vara en husmor i ett patriarkalt samhälle till att bli den kvinnan som ni ser i filmen. Hennes inre resa har även mycket att göra med hur Brasiliens försök att läka sig själv och bli en demokrati.

 

Walter berättar vidare hur han dras till historier där en personlig resa hos en karaktär eller ett litet mänskligt drama kan leda till något större, som en möjlighet att se ett land i utveckling eller kris. Precis som hans tidigare hyllade film ”Central Station” handlar det här om ett främmande land och dess historia. Men sådana historier växer inte på träd.

 

- Det tar lång tid att hitta en historia som denna. Sen är det väldigt utmanande hur man ska berätta den på ett sätt som är sann mot karaktärerna och deras historia, samtidigt som den ska kännas filmiskt relevant.

 

 

 

Vid sin sida under arbetet med filmen hade han bokens författare och filmens manusförfattare Marcelo Rubens Paiva. Det var inte lätt att ta sig an en filmatisering av boken och därför kände sig Walter enormt trygg med Marcelo.

 

Walter Sales: Jag känner ett stort ansvar över att berätta den här historien. När jag hade tvivel eller funderingar ringde jag Marcelo och vi pratade igenom det.

- Det finns till exempel en scen där militären invaderar huset i sina vanliga civila kläder. Min första instinkt var då att de skulle söka igenom huset och vända upp och ner på allt så som man brukar se i andra filmer. Men då ringde jag Marcelo och frågade exakt hur det gick till och han berättade hur de kom till huset, såg ut som revisorer, öppnade lådor och sökte igenom, men allt var på sin plats. Så det var väldigt intressant och tacksamt att ha honom med hela vägen för att få filmen så sann som möjligt.

 

 

När jag såg ”I’m Still Here” i Venedig så var det som om att jag blev en del av familjen Paiva. Eunice var mamman som höll familjen samman. En otroligt stark person som jag beundrade och verkligen fascinerades av. Jag bad Walter berätta lite mer om sina tankar kring henne.

 

- Eunice gör allt för att skydda sin familj. Hon låter sig inte fälla en tår, för att hålla uppe en stark fasad. Hon tillåter inte sina barn att ta del av den grymma verkligheten som pågår i landet utan hon tar saken i egna händer. Faktum är att Eunice inte tillåter sig att se sig själv som ett offer, vilket gör att filmen stannar i känslan av ett drama snarare än ett melodrama.

 

 

 

Många som ser filmen, precis som jag, slås av den fantastiska familjebilden som Walter visar upp. Den känns väldigt autentisk. Fernanda berättade lite mer om just detta.

 

Fernanda Torres: Filmen är nästan som en dokumentär. När jag träffade de andra i familjen så var det inte som om att vi spelade några roller utan vi var redan våra karaktärer, det var väldigt märkligt. Jag tror det har mycket med Walters fantastiska regi att göra, att vi alla skulle vara ”små” och ärliga.

 

Hon berättade även hur huset de ”bodde” i hjälpte mycket att förmedla rätt känsla på plats med all scenografi. En liten detalj var att huset alltid luktade rök och scenografen gick runt varje dag och fimpade cigaretter i askfaten för att få en så realistisk atmosfär som möjligt. Även alla fotografierna av familjen fick dem att känna sig som en riktig familj.

En del av kostymerna var använda, smutsiga, kunde lukta svett, allt för att få rätt look och känsla. En annan faktor som hjälpte till att få en autentisk känsla var att Walter valde att filma hela filmen i kronologisk ordning.

 

Fernanda Torres: Det underlättade givetvis enormt mycket för skådespelet. Vi kunde utveckla våra karaktärer och familjens relationer på ett naturligt sätt. Vi fick en tydligare förståelse för den eskalerande känslan av rädsla och förtryck allt eftersom händelserna utvecklades. Det var en ynnest att få den möjligheten. Jag spenderade ett år under skinnet av min karaktär Eunice och det är en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.

 

 

 

I några av filmen mörkaste scener får Eunice genomgå tortyr. Dessa scener var några av de tuffaste för Fernanda under filmens inspelning.

 

Fernanda Torres: Jag visste från början att jag skulle ha tre veckors inspelning med familjen där vi skulle skratta och ha roligt tillsammans. Dagen då han blev arresterad glömmer jag aldrig. Jag kände direkt en enorm saknad av Selton Mello som spelar Ruben Paiva. Jag saknade hans närvaro nu när vi hade blivit så goda vänner och helt plötsligt var han borta. Så känslan som jag upplevde som skådespelare var väldigt lik den som min karaktär kände i filmen.

- Sen visste jag att jag skulle hamna i fängelset och spendera hela tre veckor med tunga och ansträngande scener. Det var fruktansvärt att bli tagen från det hus som nu blivit mitt eget hem, för att sedan hamna i ett hemskt mörkt fängelse. Jag minns sista dagen när jag blev frisläppt, känslan av att allt var över, då ville jag bara dansa loss. Det var 

 

När Fernanda såg filmen för första gången så slogs hon av den avskalade, råa och äkta känslan. Halvvägs in i filmen började hon storgråta och kunde inte sluta. Det fanns en stark koppling till hur världen ser ut idag.

 

 

Fernanda Torres: Det är alltid viktigt att komma ihåg vår historia. Vi lever i en galen värld där jag tror filmen kommer vara behjälplig att sprida kunskap om nationer. Det är inte en film om dåtiden. Om jag ser en film om nazisterna och den tidsperioden, som enbart vill belysa hur hemskt det var, vad är poängen med det? Om du inte kan koppla det till hur vi lever idag. Här får vi en påminnelse om hur Brasilien kunde ha varit. Film har en enorm påverkan som vi verkligen ska ta tillvara på!

 

Walter var även han inne på hur viktigt film är för att nå ut till människor.

 

Walter Salles: Först och främst tror jag att litteratur och film är vårt botemedel för att inte glömma den värld vi lever i. Film låter oss reflektera och är ett fantastiskt verktyg som kan lära oss människor väldigt mycket. Så jag tror absolut att den här filmen kommer att starta diskussioner vilket jag bara tycker är viktigt och bra.

 

Avslutningsvis så var jag givetvis nyfiken på vad Walter har i kikaren härnäst.

 

Walter Salles: Jag har ett nytt manus redo, men sen har jag precis avslutat en dokumentärserie som delvis är personlig men även politisk. Den handlar om en fotbollsspelare i Brasilien under 70 och 80-talet som var med och skapade rörelsen ”Corinthians Democracy”. Han förde politiken in till fotbollen vilket hade en enorm påverkan på hur demokratin kom tillbaka till Brasilien.

 

Tidigare i år vann Fernanda Torres en Golden Globe för sin insats och det skulle inte förvåna mig om hon skulle överraska och stå som vinnare även på Oscarsgalan den 2 mars. Snart får vi svaret. Jag håller i alla fall stenhårt tummarna att den kammar hem alla guldgubbar den kan.

 

 

Missa inte ”I’m Still Here” som får svensk biopremiär den 21 mars.