"Monos"-regissören: "Filmen är en konstig best och passar inte in i Hollywoods fack"

Högst upp bland bergen befinner sig åtta stycken barn beväpnade upp till tänderna. De har fått i uppdrag att vakta en amerikansk krigsfånge, kallad Doctora, medan deras överordnade ska iväg några dagar. Men saker börjar gå fel och allianser bryts. Vänskaper sätts på prov och plötsligt befinner vi oss i ingenmansland där tonårshormoner plus vapen inte är den bästa kombinationen.

 

När Alejandro Landes ska göra research inför en film kliver han in på justitieministeriet. Han ska egentligen intervjua en person som suttit husarrest i flera år, men märker att det är fullt av barn inne på ministeriet.

Barnen har alla stridit i illegala, colombianska arméer och håller nu på med en rehabiliteringsprocess där de ska sätta upp en teaterföreställning. Alejandro Landes bestämmer sig för att se den. Själva teaterföreställningen är inget vidare, men när han går därifrån har han fått en idé. 

Idén som föds är “Monos”. 

För det första, grattis till de fantastiska recensionerna, hur känns det?

- Det är så kul att “Monos” når alla dessa människor, inte bara hemma, utan även utomlands. Och så kul att det har gått så bra för filmen i inte bara Colombia, utan även Taiwan, Singapore, Storbritannien och nu förhoppningsvis Sverige.

Hur jobbade ni fram karaktärerna i “Monos”? 

- Vi tog från många olika framförallt revolutionära grupper för att skapa vår egen “armé”. Till exempel är karaktären Boom Booms uniform tagen från ryssarna, medan karaktären Big Foot är influerad från rastafari-rörelsen och därför har han dreads. Vi tittade även på maoism, det finns en viss scen där barnen uppmanas att skvallra på varandra, det är direkt taget från maoism och vissa barns erfarenheter. 

 

Hur var det att filma i Colombia? Fanns det några speciella utmaningar?

- Nja, inte direkt. Vi kunde gå vart vi ville och göra som vi kände för, och lyckligtvis hade vi ett stort stöd från lokalbefolkningen där vi filmade. 

- Vissa platser som vi besökte, djupt inne i djungeln, var väl visserligen otroligt farliga men vi hade väldigt duktiga produktionsassistenter. Men det fanns även någonting vackert med dessa farliga platser, de var så orörda och nästan oskuldsfulla då ingen har varit där på väldigt, väldigt länge. 

Intressant! Och barnskådespelarna, de är ju fantastiska, något av det bästa skådespel jag sett på väldigt länge. Hur gick det till? 

- Tack! Jag träffade över 800 barn från hela Colombia. Vi hade vanliga auditions, men besökte även skolor, gick runt på gatorna, och sökte online. Vi letade överallt. Till sist hade vi hittat cirka 25 stycken barn, vilka vi bjöd in till en slags “bootcamp”. Där fick de testa på olika militärövningar, inte som i “Full Metal Jacket” utan lite mer annorlunda och spirituella, lite påminnande om dans och barfotaövningar. De fick även testa på teaterövningar med utdrag från det riktiga manuset. 

- Det blev lite grann av ett “Big Brother”-scenario där vi enkelt kunde se vem som gillade vem, vem som hatade vem och vilka som funkade ihop. I slutändan så var det lätt att välja vilka som skulle bli de åtta Monos, för det viktigaste var inte hur de presterade individuellt utan hur de presterade tillsammans, som en ensemble och som en grupp. 

Sverige är med och finansierar filmen, hur kommer det sig? 

- Ja, vi samarbetade med Film i Väst! Det var verkligen toppen att de kom ombord, för de gjorde faktiskt alla visuella effekter som du ser i filmen. 

- Åtta olika länder gick med och sponsrade “Monos” så att den skulle kunna bli gjord. Det är ju verkligen inte en Hollywood-produktion så vi behövde stöd från flera olika håll. Filmen är lite grann av en konstig best då den inte passar in i några fack, varken Hollywood eller typ indie-familjedrama. 

 

Vilken scen var roligast att filma? Vilken ligger dig närmast om hjärtat? 

- Jag tror nog det är öppningsscenen och slutscenen. Det var många saker som förändrades både under inspelning och under klippningen, men några saker kvarstod hela tiden precis som jag skrev det. Det var öppningsscenen med det blinda fotbollsspelet. och jag känner att den scenen sammanfattar hela filmen på ett sätt, och så slutscenen med Rambo. 

- Men även scenen mellan Swede och Doctora i tunneln är en scen som jag verkligen gillar. Vi har den här extremt professionella Hollywood-skådisen och en liten tjej som aldrig varit framför en kamera förut, och de skapar sån magi tillsammans. 

Vad vill du att publiken ska känna när de ser “Monos”? 

- Vi som människor vill så himla gärna kategorisera hela världen i gott och ont, bra och dåligt, men livet är ju gråzoner och jag vill att folk ska känna att “Monos” är en gråzon. Jag vill att den ska få tittaren att ställa frågor.  "Vem har rätt? Vem har fel? Vad hade jag själv gjort?"

 

- Och jag vill att filmen ska stanna kvar hos tittaren länge.