Ruth Wilson: "Jag ser Mrs. Coulter som ett kontrollfreak"

Lika välklädd som enigmatisk - Mrs. Coulter är en av de mest färgstarka karaktärerna i HBO:s stora fantasysatsning "His Dark Materials".

 

Spelad av en magnifik Ruth Wilson blir hon en slags mentor och modersgestalt för unga Lyra redan i det första avsnittet. Men döljer Mrs. Coulter något annat bakom fasaden? Jag antar att läsarna av Philip Pullmans boktrilogi redan vet, och vi tittare får snart reda på det.

När jag besökte inspelningen av säsong 2 i Cardiff, Wales, tidigare i höstas fick jag chansen att prata med skådespelerskan Ruth Wilson om bland annat inspirationen bakom hennes excentriska garderob, favoritmiljöerna och en specifik scen med Tarantino-vibbar.

Ikoniska Hedy Lamarr lär ha varit en stor modeinspiration för din rollfigur. Hur gick det till?

- Jag tittade genom bilder och kände att hon stämde in på vad vi ville göra, vad gäller tidseran. Även om det inte är sagt när serien utspelar sig, men vi gillade den där 1940-talsstilen.

- Jag såg alltid Mrs. C som lite av ett kontrollfreak. Hon är glamorös och vacker, men något skulle kännas fel. Jag ville ha en asymmetrisk känsla. Folk dras till henne, men det är något som är obekvämt med henne. Jag drogs till Hedy Lamarr, och jag tänkte också på Jessica Rabbit. Hon ska vara glamorös men också ovanlig, och otäck. Och det här är fantasy, så man kommer undan med lite mer udda utseenden.

Hur skulle du beskriva din karaktär?

- Djupt komplex. Hon har lärt sig att använda kontroll som ett sätt att överleva. Något måste ha hänt henne tidigt i livet för att bli sådan. Och hon är en kvinna i en mans värld, så hon får kämpa lite extra. När Lyra kommer in i hennes liv börjar hon att tappa kontrollen, och tvingas tänka om hela sitt liv.

 

 

Producenten Jane Tranter berättade för oss att böckerna var som en magnet för att locka skådespelare till serien. Var det likadant för dig?

- Jag hade inte läst böckerna innan. Jag hade inte sett filmen. Jag hade hört om pjäsen men inte sett den heller. Min agent ringde och sa att de ville ha mig som Mrs. Coulter. "Vem?" De var chockade över att jag inte kände till henne, haha. Så jag läste böckerna och drogs genast in. Karaktären beskrivs på ett så otroligt sätt - som all ondskas moder. Så häftigt! Vem hade kunnat tacka nej?

- Och böckerna växlar mellan något djupt psykologiskt och riktigt kul och underhållande. Det finns mycket att gräva i hos henne. Jag hade aldrig heller jobbat med fantasy eller specialeffekter, så det var nytt för mig.

Så det är första gången du jobbar med greenscreen och dockor?

- Ja, jag har aldrig gjort något liknande. Jag var lite rädd i början, skulle jag klara av att prata med en tennisboll? Men som tur är hade vi några veckors workshop inför säsong ett, för att ta reda på hur vi skulle jobba med våra daemons. För utan daemons tappar man ett viktigt lager i serien. De adderar en helt ny dimension. Som tur är tog de in marionettdockor, som hjälpte mig att förstå min apa till exempel.

 

 

- Vi pratade mycket om hennes relation med sin apa. Hur funkar den? De kan vara ett riktigt bra team, men när saker går fel uppstår en friktion mellan dem, och till och med våld. Det är så fascinerande.

Vad var det för teman i böckerna som fångade dig mest?

- Det var framför allt karaktärerna. Jag älskar Lee Scoresby, jag älskar Iorek... Och så världarna, Philip Pullman rör sig mellan olika fantastiska världar. I andra boken kommer vi till Cittagazze, ett land med bara barn. Det var så häftigt. Och vad Philip gör så bra, är att han inte ger svar på allt. Han bara skapar många nya världar utan att förklara dem. Det gör att publikens fantasi får löpa fritt medan de tittar. Det gör böckerna så speciella också, de betyder något annat för varje ny läsare.

Hur var det att jobba med Dafne Keen?

- Underbart. Hon kom in på vår första audition och var Lyra. Hon är orädd, hon tittar på en och släpper inte blicken, vilket kan vara ganska kusligt. Hon gör Lyra till en modig pojkflicka, och hon är spontan och rolig. Allt det där är viktiga kvaliteter. Jag visste så fort vi hittade henne att det här inte är en gullig och snäll tjej. Hon är fysisk, som Lyra ska vara.

 

 

Mrs. Coulter börjar tappa kontrollen när hon börjar tycka om Lyra. Håller du med om det?

- Ja. Jag tror inte hon förstår vad kärlek är, förrän Lyra kommer in i hennes liv. Hon känner något som hon aldrig har känt förut, och det skrämmer henne. Det blir en process under dessa tre säsonger, vad innebär det att älska sig själv och någon annan? Det är iallafall min psykologiska tolkning av henne. Det faktum att hon kan separera sig själv från sin daemon, att hon kan slå den och bli våldsam, det är ett slags självhat. Hon skadar sig själv. Hon har en stor resa framför sig genom de tre säsongerna, att lära sig att älska sig själv.

Vad tycker du själv om konceptet att blir separerad från ens själ, som tar formen av ett djur?

- Det är en form av dissociation, folk kan ofta separera från vilka de egentligen är. Man spenderar år på att bli vuxen och glömmer vilka man var som barn. Man blir fylld av ansvar och press, och tappar lite av sig själv. Det är inte så ovanligt.

 

 

Är det lättare, som skådespelare, att hitta så pass välskrivna och intressanta roller på tv än på film?

- De finns nog både inom tv och film. Men folks tittarvanor förändras och vi är mer villiga att se längre berättelser, som liknar romaner. Att få följa en karaktär genom sexton avsnitt ger dig mycket mer djup och intriger än i en tvåtimmarsfilm. Därför dras folk nog mer till tv-karaktärer, de får mer kött på benen. När jag läser filmmanus idag kan de kännas lite... tunnare, märkligt nog. Hur vi ser på drama och vad vi förväntar oss av drama har förändrats.

Du får jobba i så många vackra miljöer i "His Dark Materials". Vilken inspelningsplats var favoriten?

- Jag älskar min lägenhet i den första säsongen. Den var så vacker. Enorm och glamorös. Mycket av det andra avsnittet utspelade sig där. Nu spelar vi in den andra säsongen och jag jobbar i en bar som är helt fantastisk. Jag ser fram emot att jobba i Cittagazze, det ser otroligt ut. Som Spanien! Man blir sugen på att ta en drink.

Och vilken är favoritscenen hittills?

- Jag älskar scenen med Dafne i Bolvangar. Det är där de två ryker ihop och har ett härligt bråk. Det finns också en udda scen i Bolvangar... jag kan väl bara säga att den har Tarantino-referenser.