Alicia Vikander: "Jag har alltid dragits till action och äventyr"

Alicia Vikander överraskade oss alla när hon följde upp Oscarsvinsten för ”The Danish Girl” med att kliva ombord ”Tomb Raider”, baserat på de populära spelen om äventyraren Lara Croft.

 

Men glöm filmerna med Angelina Jolie - den här gången är Lara en ung och sårbar London-tjej, som följer spåren efter sin försvunne far till en mystisk ö i Asien. Vi får se en oslipad actionhjälte ta form, och Alicia Vikander fick träna hårt för alla krävande stunts. Hon imponerar starkt i den fysiska rollen, men främst hoppas hon att Lara Croft ska bli samma förebild för unga tjejer som hon själv upptäckte som barn.

När vi träffar Alicia Vikander dagen efter galapremiären i Stockholm, berättar hon om hur hon som ung skämdes för att hon gillade tv-spel, om den mest krävande scenen i ”Tomb Raider”, och varför sociala medier ger henne ångest.

Lara Croft har funnits i över tjugo år. Vad har gjort henne så populär?

- Jag var själv en ung tjej, nio bast, när jag fick se ett av de här tv-spelen hemma hos en kompis. Jag hade aldrig sett en tjej i ett tv-spel förut, hon var revolutionerande. Och när Angelina Jolie spelade henne i de första filmerna som kom ut, var det också första gången man såg en kvinna leda en sådan actionfilm.

- Första gången jag blev tillfrågad att göra rollen undrade jag: ”Men har det inte redan gjorts?” Jag spelade spelen när jag var ung, men inte så mycket de senaste femton åren. Då blev jag introducerad till de nya, rebootade spelen om Lara. Jag gjorde min research och fann då en berättelse om en ung kvinna som går ut på sitt allra första äventyr. De hade bevarat hennes klassiska personlighetsdrag, men hon är också en tjej utan erfarenhet i början av den här filmen.

 

- Hon lever i en verklighet som är närmare vår egen, och försöker finna sin väg i livet. Man får både följa med på hennes resa och förhoppningsvis heja på henne, när hon får bli den actionhjälte som hon är så känd för att vara.

 

 

Det är otroligt mycket action i filmen. Gjorde det inte ont?

- Jag är uppväxt med en mamma som är skådespelare, jag har läst böcker om kultur och gått på teater sedan jag var liten. Men jag har alltid älskat att gå på bio och se ”Indiana Jones” eller ”The Mummy”, jag älskade de filmerna när jag växte upp. Jag läste mycket egyptisk mytologi och historia som barn… Jag drogs alltid till action och äventyr. Och jag dansade innan jag blev skådis, så jag har alltid sett upp till de här skådespelarna, det verkade så hårt men också fantastiskt roligt. Jag har alltid varit nyfiken på hur man gör de stora action- och stuntscenerna.

Vilken stunt var jobbigast för dig?

- Det finns en scen när Lara går ner i en fors. Det var tufft. Vi spelade in största delen av filmen i Sydafrika, men just den här scenen spelades in i London, där de hade byggt en fors inför OS. Folk går ner med båt och livvästar för att det är så ”rough”. Där fick jag åka ner 25 gånger i elva graders vatten under en dag, med rep runt händerna. Det var jättetufft. Men när man överkommer en fysisk svårighet i en sådan film är det rätt häftigt att stå där med stunttjejerna i slutet av dagen: ”Vi klarade det!” Man vet att man får en belöning när man får se det på stora duken.

- Det var kallt som sjutton. Tråkigt nog har ju Lara en tanktop på sig. Det är svårt att försöka gömma en våtdräkt där under. Vi försökte med plastpåsar och allt, alla medel för att försöka hålla värmen. Av allt jag gick igenom - och jag hade ont i kroppen jämt - det var okej, men kylan var i slutändan den värsta smärtan.

 

 

Hur mycket egna stunts gör du i filmen?

- Jag gjorde den här filmen, och tränade så mycket som jag gjorde, för att göra så mycket som möjligt själv. Det var kanske tre, fyra grejer som försäkringsbolaget sa ifrån på. Jag hade över hundra inspelningsdagar, och gjorde i stort sett stunts varje dag. Vi hade fem stunttjejer med oss, i vissa vinklar ser man dem, men jag ville alltid åtminstone försöka. Det är tufft, man känner sig som en sprätteldocka. Men också väldigt roligt.

Du ser otroligt stark ut. Hur var det att komma i form?

- Jag drogs till att det här skulle bli en ny vinkel på det här universumet. Det var därför jag ville göra en ny ”Tomb Raider”-film. När jag träffade Roar, regissören, pratade han om att den skulle ha en rå och realistisk ton. Vi pratade om actionsekvenserna och det är introducerat i berättelsen, att hon har fysiska hobbies och ett fysiskt jobb.

- Jag kollade mycket på idrottskvinnor för inspiration, och på stuntkvinnor som jag har jobbat med senaste åren. Deras fysik - det är det man måste ha om det här ska vara troligt, när hon blir utkastad på det här första äventyret. Det var kul att göra, jag har liksom aldrig sett det på film: en ung, kvinnlig, feminin men väldigt fysisk stark karaktär. Någon för en ung generation att se upp till. Att det inte bara är en massa övernaturliga moves, utan att man ska kunna tro på allt hon gör.

- Jag själv har alltid varit ganska ”petite”, jag kunde inte lyfta min egen vikt när jag började. Det var häftigt när jag gick upp fem kilo i bara muskler. Sen är det tråkigt att det försvinner lika snabbt (skratt). Men jag tror på att om man väl har byggt muskler så har man mycket lättare att få tillbaks dem. Min tränare sa att jag har underutvecklade armar - vad är det ens? Nu kan jag iallafall känna en bicep. Jag kan fortfarande göra några armhävningar.

 

 

Tidigare har Lara varit ganska objektifierad i filmerna och i spelen. En sexsymbol för många. Var du rädd att det skulle bli likadant?

- Nej. Jag har velat behålla det jag tror är anledningen till att karaktären har överlevt i 22 år. Det är att hon var banbrytande som första kvinna i en mansdominerad spelvärld. Hon var den enda. Tråkigt nog ska en sådan karaktär förenklas, det säger en del om vårt samhälle. Tack och lov har tiderna förändrats, och jag tycker spelföretaget verkligen lyckades föra den här karaktären till en ny och ung generation. Någon som de kan relatera till och se upp till.

- Vi hade premiär i London för två dagar sen. Det var en grupp med 11-12-åriga tjejer som tyckte det var jättekul. Vad roligt! Jag växte ju upp med äventyrsfilm, men jag hade inte riktigt några kvinnliga förebilder i den här genren. Jag sa aldrig till mina tjejkompisar att jag spelade tv-spel. Det skulle inte tjejer riktigt göra. Jag skämdes lite över det när jag växte upp. Jag är så glad nu att se att både pojkar och tjejer växer upp med teknologi, datorer och tv-spel… Det har blivit något för alla.

Har du fått vara med och utforma din Lara Croft?

- Vi inspirerades mycket av tonen i spelet från 2013. Jag har spelat en del roller som är baserade på kända litterära karaktärer, eller till och med människor som levt i verkligheten. Man vill ju värna om fansen som bryr sig om de här karaktärerna. Här hämtade vi mycket från just det spelet. Jag hade inte spelat det innan jag träffade Roar, men blev positivt överraskad! Jag ser också att det är samma spelföretag, vilket gjorde mig glad att se. Att de har värnat om karaktären, men gjort en tjej som jag tyckte var en häftig och fin förebild för unga.

 

Det talas positivt om "Tomb Raider" ur en feministisk synvinkel, men samtidigt är det bara tre kvinnor med i filmen. Och inga på ön. Hur ser du på det?

- Ja, det ifrågasatte jag också. Om publiken vill se en uppföljare, då hoppas jag på fler kvinnor. Det är skönt att känna bara de senaste månaderna att folk verkligen lyssnar, när man tar upp såna frågor.

 

Regissören Roar Uthaug med Alicia Vikander på pressträffen i Stockholm.

 

Var har du din Oscarsstatyett?

- Den står hemma hos min vän. Hennes dotter har den på sitt rum. Jag har bara rest under två år, så det är därför. Den ska få sin plats i mitt hem snart.

Har du ett permanent hem? Vilket land är hem?

- Jag bor i Portugal, i Lissabon. Jag har flera vänner som har flyttat just dit, så jag känner folk där. Men mina närmsta vänner här i Sverige är fortfarande mina vänner än idag. Många av dem jobbar utomlands, så jag träffar dem på andra ställen i världen. Vi lever i en värld där vi reser mycket och det är så lätt nuförtiden. Allting är väldigt internationellt. Jag känner mer att mina nära och kära är mitt hem, mer än en plats.

Varför blev det Lissabon?

- Jag reser ju konstant. Det var faktiskt skönt när vi spelade in i Sydafrika. Vi var där i fem månader, och det var det längsta jag har varit på en plats på fem år. Jag började till och med känna mig lite hemma i Kapstaden… Men det började med att min man (Michael Fassbender, reds.anm.) hade tröttnat på England. Vi var där nere mycket och hade vänner i Portugal. Det är varmt… Jag älskar Sverige men har väldigt svårt för kyla. Sen skedde Brexit också. Det var i stort sett då det gick från att bara vara en idé, till att vi bestämde oss. Jag känner mig väldigt europé. Många har frågat mig genom åren om jag har tänkt att bo i USA. Jag älskar att vara där och hälsa på, och jobba, men nej - det har aldrig känts aktuellt.

 

 

Hur hanterar du att bli igenkänd överallt?

- Jag jobbar väldigt mycket, då är jag ju inne i en egen zon men de kollegor jag arbetar med. Men jag har bara bestämt mig att leva mitt liv väldigt privat. Självklart reser jag mycket och får uppleva fantastiska saker, men mitt vardagsliv är inte så annorlunda. Jag har fortfarande samma vänner som när jag var 17, jag vill inte leva på något annat sätt.

- När folk kommer fram och vill ta bilder… det har jag fortfarande jättesvårt för. Jag har inga problem med att folk kommer fram och hälsar, säger ”hej” och vill prata om filmen de har sett. Men det är väldigt ofta någon kommer fram och stoppar en kamera i ansiktet på en direkt. Vi lever i en värld där alla tar mycket kort, på grund av sociala medier. Folk lever bara genom bilder och upplevelser som man kan dela direkt med andra. Man glömmer ibland bort en mänsklig kontakt. Jag säger ”Hej, jag heter Alicia, vad heter du?” och då blir folk ställda: ”Va!” Jag ser gärna att de slår sig ner, vi kan prata lite om de vill. Men kanske inte ta ett kort när jag precis suttit på ett flyg i 20 timmar, och inte duschat på två dygn. Så det är det enda som är tufft. Annars är folk generellt väldigt fina när de kommer fram.

Du har själv valt bort sociala medier, varför?

- Jag prövade. Jag hade ett Instagram-konto bara för att kunna kolla på andra, om jag ville. Jag hade bara 50 kompisar, mina närmaste, men jag fick ändå ångest av att jag var tvungen att posta nånting. Så här ska man ju inte må…? Jag promotar gärna mina filmer och pratar om mitt jobb via sociala medier, det är inget jag tar avstånd från. Men det kan skapa en sådan press. För många unga idag är det ett sätt att kommunicera. Men mig gav det för mycket ångest.

- Sen är det ärligt talat rätt skönt som skådis. Jag älskar att gå på bio och se skådisar som Meryl Streep eller Julianne Moore. Jag vet typ inte hur de är, vad de åt till frukost eller vad de gör. Jag kan på ett sätt lura mig själv, även om jag sett tjugo filmer med dem så är de kameleonter för mig. Jag kan köpa att de går in i alla sina roller. Lite mystik hos artister och konstnärer, det tycker jag är ganska skönt.