Säg namnet Mikael Persbrandt och de flesta tänker på Gunvald Larsson, Carl Hamilton eller någon av andra hårda gubbar han spelat på film. Men då och då överraskar han med en mer komisk roll: som Hasse P. i bioaktuella ”Tårtgeneralen”.
Här spelar Persbrandt en smått nedsupen men ambitiös entreprenör från Köping, som blir stadens räddning när den utses till ”Sveriges tråkigaste” i tv. Hasse tänker att en plats i Guinness rekordbok kan få upp allas självförtroende igen. Där och då föds en knäpp idé om världens längsta smörgåstårta.
- Den här rollen ligger mig varmt om hjärtat. Jag har nosat på samma landskap i andra roller förut, Hasse i ”Mig äger ingen” och Sigfrig i ”Maria Larssons eviga ögonblick”, och många roller på teatern. Det är en man med knuten näve i fickan, på botten av det svenska folkhemmet. Och det är rätt ballt att gestalta den typen av gubbar, berättar Persbrandt för MovieZine.
När hörde du talas om Hasse P. och smörgåstårtan?
- Det var när de (Filip Hammar och Fredrik Wikingsson) ringde mig och frågade om jag ville vara med. Jag tittade på manuset och såg att det där är en jävla bra roll. Den där kan jag göra bra. Det var en bra karaktär. Det var lite logistik bara med tiderna, för jag filmade en annan film samtidigt, men det gick.
Filip och Fredrik regidebuterar här. Vilka är deras styrkor som filmskapare?
- Att de är lyhörda och ödmjuka. De hade ett eget universum. De visste vad de ville berätta för historia, det kunde man luta sig mot. Sen hade de skrivit ett bra manus och rollsatt det bra. Det är inte mycket märkvärdigare än så.
Här spelar Persbrandt en smått nedsupen men ambitiös entreprenör från Köping, som blir stadens räddning när den utses till ”Sveriges tråkigaste” i tv. Hasse tänker att en plats i Guinness rekordbok kan få upp allas självförtroende igen. Där och då föds en knäpp idé om världens längsta smörgåstårta.
- Den här rollen ligger mig varmt om hjärtat. Jag har nosat på samma landskap i andra roller förut, Hasse i ”Mig äger ingen” och Sigfrig i ”Maria Larssons eviga ögonblick”, och många roller på teatern. Det är en man med knuten näve i fickan, på botten av det svenska folkhemmet. Och det är rätt ballt att gestalta den typen av gubbar, berättar Persbrandt för MovieZine.
När hörde du talas om Hasse P. och smörgåstårtan?
- Det var när de (Filip Hammar och Fredrik Wikingsson) ringde mig och frågade om jag ville vara med. Jag tittade på manuset och såg att det där är en jävla bra roll. Den där kan jag göra bra. Det var en bra karaktär. Det var lite logistik bara med tiderna, för jag filmade en annan film samtidigt, men det gick.
Filip och Fredrik regidebuterar här. Vilka är deras styrkor som filmskapare?
- Att de är lyhörda och ödmjuka. De hade ett eget universum. De visste vad de ville berätta för historia, det kunde man luta sig mot. Sen hade de skrivit ett bra manus och rollsatt det bra. Det är inte mycket märkvärdigare än så.
Så det var inte svårt att kliva in i den här världen?
- Nä, förvånansvärt lätt. Jag hade också en mask, och den skyndar på en gestaltning. Annars har man alltid ett par dagars tvivel. Första scenen man filmar är aldrig i kronologi, utan man börjar mitt i. Så som du är första filmdagen, det blir karaktären, eftersom man i svensk film sällan repeterar i förväg. Det är därför alla är så allmänna på svensk film. De går in och de kan inte göra annat än att vara ”naturliga”. Det är liksom premium i svenskt kulturliv, när det är ”verkligt”. Det är jag helt ointresserad av. Jag vill att det ska vara helt överjävligt verkligt. Öververkligt. Bigger than life.
- Får du en sån här mask att jobba med så kommer gubben mer eller mindre av sig själv. Sen får du på dig den blå kostymen, och ett par fula loafers på det. Då är det klart. Det är bara att jobba emot lusten att göra alltför mycket med en sån karaktär.
Vad gör du framöver?
- Vi har gjort en film med Anna Odell, den är i post-production nu. Sen förbereder jag en pjäs vi ska göra på Maxim i höst, ”Den inbillade sjuke”. Sen målar jag inför en utställning jag ska ha i Finland. Sen skriver jag monologer… Det är så mycket grejer. Sen är det några filmer jag ska ta ställning till, och se om jag får plats med. Sen ska jag få ett barn till. Det är mycket. Jag är oerhört privilegierad vad det gäller jobb och liv.
- Nä, förvånansvärt lätt. Jag hade också en mask, och den skyndar på en gestaltning. Annars har man alltid ett par dagars tvivel. Första scenen man filmar är aldrig i kronologi, utan man börjar mitt i. Så som du är första filmdagen, det blir karaktären, eftersom man i svensk film sällan repeterar i förväg. Det är därför alla är så allmänna på svensk film. De går in och de kan inte göra annat än att vara ”naturliga”. Det är liksom premium i svenskt kulturliv, när det är ”verkligt”. Det är jag helt ointresserad av. Jag vill att det ska vara helt överjävligt verkligt. Öververkligt. Bigger than life.
- Får du en sån här mask att jobba med så kommer gubben mer eller mindre av sig själv. Sen får du på dig den blå kostymen, och ett par fula loafers på det. Då är det klart. Det är bara att jobba emot lusten att göra alltför mycket med en sån karaktär.
Vad gör du framöver?
- Vi har gjort en film med Anna Odell, den är i post-production nu. Sen förbereder jag en pjäs vi ska göra på Maxim i höst, ”Den inbillade sjuke”. Sen målar jag inför en utställning jag ska ha i Finland. Sen skriver jag monologer… Det är så mycket grejer. Sen är det några filmer jag ska ta ställning till, och se om jag får plats med. Sen ska jag få ett barn till. Det är mycket. Jag är oerhört privilegierad vad det gäller jobb och liv.
”Tårtgeneralen” går nu på bio.
