I helgen vann han första pris i 1 km film, tävlingen på Stockholms filmfestival som belönar en kortfilm och ger filmskaparen pengar till att spela in nästa.
Ville Gideon Sörman har älskat film sedan han var fem, och hade tidigt siktet inställt på den danska filmskolan. Nyss gick han ut efter fyra års utbildning och gör nu succé med avgångsfilmen ”Nyforelsket”, om en kvinna som vägrar släppa taget om sitt ex. Vi tog en fika för att snacka gamla MovieZine-minnen och om hans lovande framtid bakom kameran.
Berätta om idén bakom filmen.
- Jag är 28 år gammal. Jag tycker att i den här åldern, innan 30, kommer pressen på att livet ska börja falla på plats. Att vuxenlivet ska starta. Jag och många vänner upplevde att det är ovisst att titta framåt, man vet inte vad som väntar. Många lever ett liv de inte njuter av, man känner sig ensam, och börjar titta bakåt istället. Man tror att lösningen ligger där. Man tänker, ”när jag var inte ensam sist? Det var när jag var tillsammans med honom eller henne.” Och då vill man korrigera det. Alla jag känner har upplevt samma sak. Trots att man hör skräckhistorier om hur någon gått tillbaka till ett ex, och det inte funkat.
- Jag tyckte också att saker från verkligheten ofta blir ”filmkorrigerade” på film. När man ser någon duscha på film står de med rak rygg, armarna i vädret och i perfekt ljus. Så ser det ju inte ut när jag står i duschen. Det har irriterat mig. Samma sak om man ser en kvinna onanera på film, så är det i ett badkar med tända ljus. Eller sexscener, där alla döljer sig med täcken. Jag ville berätta om situationer som jag tyckte var relaterbara, och göra upp med hur de blir feltolkade på film.
Ja, man har ju alltid en viss bild i bakhuvudet av ”hur det brukar se ut på film”. Var det inte svårt att släppa den?
- Jag la märke till att när vi började jobba med scenerna, hade alla en kollektiv idé av hur en duschscen ser ut. Vi var tvungna att prata om det för att försöka komma så långt bort från det som möjligt. Varje scen handlade om att pilla bort alla ”filmlager”. Det är svårare att göra något som är trovärdigt, än att göra en kliché. Men vår målsättning var tydlig och alla var med på det.
Berättelsen kommer från dig och dina vänner. Du valde ändå att skriva om en kvinna i huvudrollen?
- Det blev en kvinna för att jag ville skriva till henne. Just den skådespelerskan (Amalie Lindegård, reds.anm). Hon hade allting som var den karaktären. Samtidigt när jag kom på historien var det alltid en kvinna, jag vet inte varför. Men hon var bara så jäkla bra.
- Jag började skriva på ett manus, och när jag tyckte det började hålla en bra nivå, sa jag till henne ”jag skriver något för dig, och om du tycker det är bra får du säga ja med detsamma”. Om hon inte ville spela rollen, då skulle jag hitta jag en annan film. Men hon var intresserad. Det var ett år innan vi började spela in. Hon läste varenda ny version av manuset, och vi pratade om allt. Allt utgick från henne, och så hittade vi karaktärerna runt omkring.
Ville Gideon Sörman har älskat film sedan han var fem, och hade tidigt siktet inställt på den danska filmskolan. Nyss gick han ut efter fyra års utbildning och gör nu succé med avgångsfilmen ”Nyforelsket”, om en kvinna som vägrar släppa taget om sitt ex. Vi tog en fika för att snacka gamla MovieZine-minnen och om hans lovande framtid bakom kameran.
Berätta om idén bakom filmen.
- Jag är 28 år gammal. Jag tycker att i den här åldern, innan 30, kommer pressen på att livet ska börja falla på plats. Att vuxenlivet ska starta. Jag och många vänner upplevde att det är ovisst att titta framåt, man vet inte vad som väntar. Många lever ett liv de inte njuter av, man känner sig ensam, och börjar titta bakåt istället. Man tror att lösningen ligger där. Man tänker, ”när jag var inte ensam sist? Det var när jag var tillsammans med honom eller henne.” Och då vill man korrigera det. Alla jag känner har upplevt samma sak. Trots att man hör skräckhistorier om hur någon gått tillbaka till ett ex, och det inte funkat.
- Jag tyckte också att saker från verkligheten ofta blir ”filmkorrigerade” på film. När man ser någon duscha på film står de med rak rygg, armarna i vädret och i perfekt ljus. Så ser det ju inte ut när jag står i duschen. Det har irriterat mig. Samma sak om man ser en kvinna onanera på film, så är det i ett badkar med tända ljus. Eller sexscener, där alla döljer sig med täcken. Jag ville berätta om situationer som jag tyckte var relaterbara, och göra upp med hur de blir feltolkade på film.
Ja, man har ju alltid en viss bild i bakhuvudet av ”hur det brukar se ut på film”. Var det inte svårt att släppa den?
- Jag la märke till att när vi började jobba med scenerna, hade alla en kollektiv idé av hur en duschscen ser ut. Vi var tvungna att prata om det för att försöka komma så långt bort från det som möjligt. Varje scen handlade om att pilla bort alla ”filmlager”. Det är svårare att göra något som är trovärdigt, än att göra en kliché. Men vår målsättning var tydlig och alla var med på det.
Berättelsen kommer från dig och dina vänner. Du valde ändå att skriva om en kvinna i huvudrollen?
- Det blev en kvinna för att jag ville skriva till henne. Just den skådespelerskan (Amalie Lindegård, reds.anm). Hon hade allting som var den karaktären. Samtidigt när jag kom på historien var det alltid en kvinna, jag vet inte varför. Men hon var bara så jäkla bra.
- Jag började skriva på ett manus, och när jag tyckte det började hålla en bra nivå, sa jag till henne ”jag skriver något för dig, och om du tycker det är bra får du säga ja med detsamma”. Om hon inte ville spela rollen, då skulle jag hitta jag en annan film. Men hon var intresserad. Det var ett år innan vi började spela in. Hon läste varenda ny version av manuset, och vi pratade om allt. Allt utgick från henne, och så hittade vi karaktärerna runt omkring.
Amalie Lindegård i "Nyforelsket".
Hur länge har du velat göra film?
- Sen jag var fem, typ. Jag såg ”Star Wars” och tänkte att okej, det här är spännande! Men det tog flera år för mig att inse att alla inte tyckte om film lika mycket som jag. Vid tio års ålder insåg jag att jag kan ju riktigt mycket om det här - jag är en nörd.
Du började som recensent på MovieZine när du var femton. Hur har det hjälpt dig när du själv gör film?
- Det jag kommer ihåg från den tiden var att man skulle precisera sina åsikter. Det handlade inte bara om något är bra eller dåligt. Det handlade mer om vilka val hade regissören tagit, som jag tyckte var intressanta. Det har jag tagit med mig. Att precisera sina tankar, försöka konkretisera sin känsla i magen. Så var det för mig att recensera film: man har en magkänsla, hur ska den konkretiseras i ord?
- Jag kunde vara ganska extrem ibland, och sån är jag fortfarande. Antingen hatar jag något eller så älskar jag det. Minns en gång när jag skrev ”den här regissören borde aldrig få göra film igen”. Du skrev ett mail till mig att ”så där kan du inte skriva, det tar vi bort”, haha.
På tal om extrema betyg, jag minns när du ville ge ”Sin City” 6 av 5 i betyg…
- ”Sin City” är 6 av 5. Den var genial. Sen kom tvåan, och den var så jävla dålig! Den största besvikelsen på många år. Jag gick hem och såg om den gamla för att bekräfta att jag inte har tappat stinget, utan att uppföljaren verkligen var skit.
Varför blev det Danska filmskolan för dig, och inte en svensk motsvarighet?
- Jag är uppväxt i Stockholm och har inga kopplingar till Danmark. Men jag tyckte om dogme-filmerna som liten, och jag tyckte om ”Pusher”-filmerna. Den gemensamma nämnaren är att de som gjort de där filmerna har blivit utbildade på den skolan. Så jag visste tidigt att jag ville dra dit. Det var en dröm sedan jag var 12, jag har inte tänkt på några andra filmskolor. Sen kan man inte räkna med att komma in, det är så få som gör det. Man har haft en dröm som man inte vågat säga högt.
Vad händer när man gjort en avgångsfilm, som ”Nyforelsket”?
- Trycket är rätt stort när man kommer ut. Den danska kulturexporten är ju film. Våra avgångsfilmer blir recenserade i dagstidningarna, sen drar man ut på en biografturné och visar filmerna runt om i landet. Det blev en succé i år. Tusentals människor, fullsatt varje gång, de fick sätta in två extra visningar. Skitkul! Därefter finns filmerna att streama och ska visas på tv.
- Men examensfilmen är framför allt intressant för folk i branschen. Dagarna innan du går ut samlar de hela filmbranschen på skolan och de ser filmerna. Man ser till att filmerna blir examinerade av folk från branschen. Han som klippte ”The Square” kom bland annat för att utvärdera oss. Sen ska filmerna få ett festivalliv. Vi var i Belgien på en filmfestival nyligen. Det är intressant att se hur den tas emot i andra länder och vad de tycker är exotiskt. Folk som inte är från Norden kan tycka att en park i Köpenhamn är exotisk.
- Sen jag var fem, typ. Jag såg ”Star Wars” och tänkte att okej, det här är spännande! Men det tog flera år för mig att inse att alla inte tyckte om film lika mycket som jag. Vid tio års ålder insåg jag att jag kan ju riktigt mycket om det här - jag är en nörd.
Du började som recensent på MovieZine när du var femton. Hur har det hjälpt dig när du själv gör film?
- Det jag kommer ihåg från den tiden var att man skulle precisera sina åsikter. Det handlade inte bara om något är bra eller dåligt. Det handlade mer om vilka val hade regissören tagit, som jag tyckte var intressanta. Det har jag tagit med mig. Att precisera sina tankar, försöka konkretisera sin känsla i magen. Så var det för mig att recensera film: man har en magkänsla, hur ska den konkretiseras i ord?
- Jag kunde vara ganska extrem ibland, och sån är jag fortfarande. Antingen hatar jag något eller så älskar jag det. Minns en gång när jag skrev ”den här regissören borde aldrig få göra film igen”. Du skrev ett mail till mig att ”så där kan du inte skriva, det tar vi bort”, haha.
På tal om extrema betyg, jag minns när du ville ge ”Sin City” 6 av 5 i betyg…
- ”Sin City” är 6 av 5. Den var genial. Sen kom tvåan, och den var så jävla dålig! Den största besvikelsen på många år. Jag gick hem och såg om den gamla för att bekräfta att jag inte har tappat stinget, utan att uppföljaren verkligen var skit.
Varför blev det Danska filmskolan för dig, och inte en svensk motsvarighet?
- Jag är uppväxt i Stockholm och har inga kopplingar till Danmark. Men jag tyckte om dogme-filmerna som liten, och jag tyckte om ”Pusher”-filmerna. Den gemensamma nämnaren är att de som gjort de där filmerna har blivit utbildade på den skolan. Så jag visste tidigt att jag ville dra dit. Det var en dröm sedan jag var 12, jag har inte tänkt på några andra filmskolor. Sen kan man inte räkna med att komma in, det är så få som gör det. Man har haft en dröm som man inte vågat säga högt.
Vad händer när man gjort en avgångsfilm, som ”Nyforelsket”?
- Trycket är rätt stort när man kommer ut. Den danska kulturexporten är ju film. Våra avgångsfilmer blir recenserade i dagstidningarna, sen drar man ut på en biografturné och visar filmerna runt om i landet. Det blev en succé i år. Tusentals människor, fullsatt varje gång, de fick sätta in två extra visningar. Skitkul! Därefter finns filmerna att streama och ska visas på tv.
- Men examensfilmen är framför allt intressant för folk i branschen. Dagarna innan du går ut samlar de hela filmbranschen på skolan och de ser filmerna. Man ser till att filmerna blir examinerade av folk från branschen. Han som klippte ”The Square” kom bland annat för att utvärdera oss. Sen ska filmerna få ett festivalliv. Vi var i Belgien på en filmfestival nyligen. Det är intressant att se hur den tas emot i andra länder och vad de tycker är exotiskt. Folk som inte är från Norden kan tycka att en park i Köpenhamn är exotisk.
Ville Gideon Sörman tar emot pris av Stockholms filmfestivals Git Scheynius.
Medan vår intervju pågår får Ville ett mail från Filminstitutet, som beviljat stöd till ett av hans kommande projekt. Det är dagarna innan Stockholms filmfestivals prisutdelning, så vi vet ännu inte att han alldeles snart också ska få ett kortfilmsstipendium värt 500 000 kronor.
Vad är nästa steg för dig?
- Jag sitter med tre projekt som jag utvecklar. Jag skriver på en tv-serie för Nordisk film fram till januari. Sen skriver jag på en webbserie som fått stöd. Sen har jag en tredje webbserie på gång. Allt blir tv, det har bara blivit så. En är min egen idé och de andra två är beställda. Nordisk film hade en karaktär de tyckte var intressant, och satte mig på det. De har rätt bra koll på en när man går på filmskolan, för att vi är så få.
Blir det långfilm så småningom?
- Jag hoppas det. När man går ut skolan börjar man planera sitt förta projekt. De flesta börjar med långfilm, men historien jag hade i huvudet passade mer för en webbserie. 90 procent av alla filmer ses ju på en dator hemma. Makes sense att göra något direkt på webben. Jag är rätt skeptisk faktiskt - att jag kommer göra en långfilm i mitt liv, det är jag säker på. Men kommer den gå på biograf? Det är jag mindre säker på. Biografen börjar närmast bli ett ställe för Marvel och Star Wars, eller det smalaste av det smalaste. Allt däremellan får svårt att hitta en biopublik, tror jag.
Vad ser du själv fram emot mest på bio nu?
- Utan tvekan ”Star Wars: The Last Jedi”. Jag tänker på den 23 timmar om dygnet. Min flickvän orkar inte höra på mig mer. När jag ser om trailern får jag sätta hörlurar i datorn så hon inte hör. Jag har svårt att tänka på annat.
Vad är nästa steg för dig?
- Jag sitter med tre projekt som jag utvecklar. Jag skriver på en tv-serie för Nordisk film fram till januari. Sen skriver jag på en webbserie som fått stöd. Sen har jag en tredje webbserie på gång. Allt blir tv, det har bara blivit så. En är min egen idé och de andra två är beställda. Nordisk film hade en karaktär de tyckte var intressant, och satte mig på det. De har rätt bra koll på en när man går på filmskolan, för att vi är så få.
Blir det långfilm så småningom?
- Jag hoppas det. När man går ut skolan börjar man planera sitt förta projekt. De flesta börjar med långfilm, men historien jag hade i huvudet passade mer för en webbserie. 90 procent av alla filmer ses ju på en dator hemma. Makes sense att göra något direkt på webben. Jag är rätt skeptisk faktiskt - att jag kommer göra en långfilm i mitt liv, det är jag säker på. Men kommer den gå på biograf? Det är jag mindre säker på. Biografen börjar närmast bli ett ställe för Marvel och Star Wars, eller det smalaste av det smalaste. Allt däremellan får svårt att hitta en biopublik, tror jag.
Vad ser du själv fram emot mest på bio nu?
- Utan tvekan ”Star Wars: The Last Jedi”. Jag tänker på den 23 timmar om dygnet. Min flickvän orkar inte höra på mig mer. När jag ser om trailern får jag sätta hörlurar i datorn så hon inte hör. Jag har svårt att tänka på annat.
