William Spetz nya serie handlar om sorg: "Tore har alla mina fulaste sidor"

 

 

William: Den här serien kom mycket från en besvikelse. Jag hade jobbat på en annan serie ganska intensivt med några kollegor, och vi fick ett nej vid det sista steget. Jag blev kreativt hjärtekrossad. Jag kände mig lite dumpad, typ, och hade tappat lusten.

 

 

- Jag minns att jag satt hemma hos min pappa i Umeå och började tänka på honom, och på relationen jag har till honom. De allra tryggaste relationerna man har, de som alltid varit där, dem kan man lätt börja ta för givet. Då började jag fantisera om en kille som heter Tore som förlorar sin trygghet. Vad gör det med oss när den vi älskar mest tas ifrån oss?

 

- Jag började tänka på mina egna erfarenheter kring sorg och kring flykt. Att jag har varit ganska dålig på att vara i det som gör ont. Vi är inte gjorda för att hantera när någon vi älskar dör. Då flyr man. Jag kunde relatera till den känslan. Jag såg den som både komisk och sorglig. Och jag började bara skriva på lust. Utan att veta var berättelsen skulle ta vägen.

 

 

William: Jag tänkte på människor man trillar in i när man är i kris. När man är i kris söker man sig till personer och till sammanhang där man kanske inte är bekväm annars. Då började jag fantisera om det här karaktärsgalleriet. Att Tore dels förskjuter dem han har haft närmast, som Linn till exempel, men också att han möter andra vilsna personer som också försöker hitta hem. Som Viggo och Heidi. Och ofta blir det väldigt fel. Men jag tror och hoppas man ändå känner att alla gör sitt bästa.

 

- Även Viggo, som var en väldigt spännande karaktär att skriva, men ännu mer när Victor kom in. Hur gestaltar man en sån person? När han provspelade kände man bara ”här är han!” Det är en person som gör fel ganska tidigt när man möter honom, men han spelar Viggo med mycket sårbarhet och hjärta att man förstår hur mycket människa han är.

 

 

 

Victor: När man ska spela en karaktär som beter sig illa… För mig var det viktigt att från början hitta något som gör honom mer komplex. Det får inte bara bli ett övergrepp - pang på. Och det gäller också att bygga ihop början och slutet.

 

- Viggo kommer in lite här och där. Han har ingen egen story. Jag har få chanser att bygga karaktären. Då tänkte vi på vad han har för problem. Han kanske själv har haft dåliga erfarenheter, eller inte alls är bra på att känna av andras signaler? Han fick inte bli rakt av ond, en vidrig person, utan snarare att det kommer från en brist i honom själv. Det var kul att få prata så mycket kring karaktärerna och repa innan vi skulle spela in, det hör inte till vanligheterna.

 

William: Exakt, och det är svårare när man har såna ögonblicksscener. Vi har deras första scen och deras sista scen. Scenerna däremellan är ganska korta. Vi pratade mycket inte bara om scenerna som finns, utan också - vad händer mellan scenerna?

 

 

William: Det är som Viggo säger till Tore i avsnitt 4, att offer söker sig ofta till sina förövare för att fortsätta skada sig själva. Det stämmer ju. Människan har ju något självdestruktivt i sig. Det här är första gången någon vill ha honom. Det är första gången han är ute i den världen och känner sig åtrådd. Det är också en väldigt stark känsla: att känna sig sedd. Tore har inte den kontakten med sitt intellekt, där han förstår att det är toxiskt. Han är väldigt instinktiv. Han vill bara bort från det som gör ont.

 

 

 

William: Vad kul! (Skratt) Det är hundtränaren Maries hund, Io. Hon var otrolig. Hon var ju tränad för olika scener, typ den här scenen där Tore och MJ har dragkamp om en skjorta i första avsnittet. Då lärde de om hunden att nej betyder ja. Så när Tore säger ”nej, nej, nej” blir det ett uppmuntrande nytt ord för Io. Då ville hon leka ännu mer. Sådana scener var helt otroliga att filma med hunden!

 

 

William: Ja, och jag ville göra det. Nyckeln var Erika Calmeyer. Hon var bryggan från att vara manusförfattare till att bara vara skådespelare. Och det var jätteviktigt för mig att hon tog över ansvaret för historien. Hon gav mig feedback även under manusarbetet, så vi har jobbat väldigt nära och väldigt kollektivt. Jag kände mig trygg med att släppa taget. Det här var en för svår roll för mig för att jag skulle gå runt och tänka på helheten. Det var lättare än vad jag trodde. Det var ganska härligt att vara klar med manus, som man suttit med så länge.

 

 

 

Victor: Jag kände själv när jag kollade på den att… Jag både skrattade och grät. Den känns så egen och så genuin. För mig är det något jag har suktat efter. Det är tufft nu, det pågår så mycket hemskt i världen. Men den här serien känns som något väldigt kärleksfullt och ärligt. Det är ingen feelgood, men den kommer åt något ”riktigt” inom mig när jag ser den. Det är det jag hoppas att den ska ge folk. En fin, mysig och äkta upplevelse om livet. Både om det vackra och jobbiga.

 

William: Det är det man hoppas på. Jag har ingen aning. Men om någon tittar och känner något, eller känner igen sig i något… Och jag har verkligen försökt med Tore att ta fram alla sidor hos mig själv som jag skäms över, och som jag tycker är de fulaste. Om det är någon som ser de här sidorna, och kan identifiera sig med någon del - ”så här var det för mig” - då kommer jag vara världens lyckligaste. Att någon ska känna något, det är allt man kan hoppas på.

 

 

William: Jag vill bara överleva premiären! För mig är det så sjukt att den nu ska släppas. Sen är det så att serien utspelar sig under bara några veckors tid. Det är klart att jag får en massa idéer. Men blir det bara en säsong, så är det en komplett berättelse. Jag säger inte att det måste komma en tvåa.