När första avsnittet spelat klart på Way Out West och samtalet med regissören Erika Calmeyer, huvudrollsinnehavaren William Spetz och skådespelarensemblen är över utbrister en i publiken: ”Du är så jävla bra! Det du gör är så äkta och viktigt”.
Publiken är enad. Två av gästerna har svårt att samla sig efteråt för att prata om sin medverkan i serien. Jag kan inte minnas sist jag såg en sådan spontan och stark reaktion efter en visning och även jag är djupt berörd av det vi nyss upplevt.
”Tore” handlar helt enkelt om Tore. Tore är 27 år och jobbar med sin pappa på familjens begravningsbyrå. Tore bor också fortfarande hemma. Serien tar vid då pappan försöker förklara för Tore varför det är dags för honom att flytta hemifrån ”Annars blir han en sådan som sitter i källaren och läser Hitler-böcker”. Dialogen är skarp, underfundig och genuint rolig. Tills en närstående till Tore en morgon plötsligt blir påkörd av en lastbil och hastigt går bort. Detta lämnar Tore med en avgrundsdjup sorg. En sorg som han till varje pris försöker förtränga. Han tar sina stapplande steg in på en gaybar för att för första gången i sitt liv supa sig full. Och kvällen slutar inte riktigt som han kanske väntat sig.
Det är blodigt allvarligt, sorgligt, öppet, hjärtligt och genuint på ett sätt som förvånar. William Spetz har verkligen getts utrymme att skapa fritt och berättelsen lyser av en varm naivitet och lekfullhet som är otroligt uppfriskande. Premissen med en förvuxen pojke som fortfarande bor hemma är ändå oväntad, så hur kom William Spetz fram till sin idé?
- Jag satt hemma för några jular sedan och hade precis fått nej på ett passionsprojekt. Jag åkte hem till Umeå och var ganska oinspirerad och ledsen också satt jag under mellandagarna och tittade på min pappa. Han är liksom grundtryggheten i mitt liv. Och då började jag fantisera om vad som skulle hända om den grundtryggheten rycktes ifrån mig.
Regissören Erika Calmeyer har också gjort ett fantastiskt jobb med Williams manus. Hur var det att arbeta med projektet?
- Att läsa Williams manus för första gången var en sådan fantastisk flott läsarupplevelse. Jag blev omedelbart berörd och log en massa och blev så förtjust i alla karaktärerna för att de är skrivna med sådan otrolig värme och mänsklighet. Jag blev gripen och tänkte att så länge jag klarar av att överföra detta upp på skärmen är vi hemma.
I serien får vi också se Sanna Sundqvist som spelar Tores bästa vän Linn. Hon jobbar på ålderdomshemmet som Tore och hans pappa av naturliga skäl besökt flertalet gånger.
- Det har varit helt otroligt. Vi är också bästa vänner i verkligheten. Det gjorde något när vi spelade ihop. Det gick inte att göra det på låtsas utan det var bara att göra det på riktigt.
Och det märks i innerligheten som ligger bakom både de mer finstämda, sorgliga scenerna och den vassa, ibland djupt ironiska och kvicka dialog som de lyckas leverera på ett naturligt sätt. Samma innerlighet verkar ha genomsyrat inspelningarna enligt Victor Iván, som spelar Viggo och Tores första hångel.
- Det var en sådan frihet att spela ihop. Det var så jävla fint med William som har skrivit manus men ändå kunde leka och improvisera. Att vi släppte det och gjorde väldigt jobbiga scener som ni såg, men som ändå kändes supertryggt. Det har varit helt otroligt.
Just lekfullheten skiner igenom starkt och känslan av kreativ frihet. Det märks att det varit ett hjärteprojekt för alla iblandade och det är med öppensinnad nyfikenhet som jag ser fram emot när serien får premiär på Netflix i höst.
