Även denna gång har den brittiska skådespelaren, som fyller 53 i år, valt något helt nytt - nämligen en musikal. Det är lätt att förstå att regissören Rob Marshall ville ha ett stort namn i huvudrollen som Guido, eftersom "Nine" är en remake av Federico Fellinis klassiker "8 ½ " där samma karaktär spelades av legendariska Marcello Mastroianni.
Men trots allt beröm är det en rätt försiktig och nästan tillbakadragen skådespelare som möter pressen i New York. Ibland svarar han bara på frågorna med ett par ord medan han annars öser på med all den energi som man gissar finns under ytan.
Varför ville du göra den här rollen?
Jag frågade mig aldrig varför jag drogs till rollen. Tonys [Anthony Minghella] manus var så vackert, men jag antar att jag även hade kunnat njuta av det från utsidan utan att dras in i den världen han beskriver. Men som alla som har ett kreativt arbete så når man en tid i livet - antagligen runt medelålden, haha - då man kommer till en punkt när man verkligen ifrågasätter om man har något mer att ge. När det är som värst så känner man sig helt berövad på den kraft som krävs för att göra arbetet. Så det fanns en förståelse för Guido, en man som måste spela in en film på fem dagar, fast han inte ens har ett manus och ingen kreativitet att ge just då.
Har det funnits någon roll då du ifrågasätter din tro på vad du kan, precis som Guido?
Bara alla roller. Varenda en.
Kan du prata om hur du kände inför musikalnumren?
Nej, det kan jag inte. Haha. Jag var nervös som fan, som alla andra.
Hur tränade du för det?
Vi var alla tvungna att arbeta. Rob övertygade mig mot mitt bättre vetande om att jag skulle göra det. Jag försökte komma på alla ursäkter jag kunde, för jag tyckte att han behövde någon annan. Jag tror jag till och med gav honom några namn. Han sa bara "Jag tror att du kan sjunga" och jag sa "Okej, låt oss testa det". Paul som jobbade med musiken kom över dit där jag bodde och jag försökte staka mig igenom sångerna med honom - och det stod helt klart att jag inte kunde sjunga dem. Rob övertygade mig ändå att det skulle bli okej. Så jag tog lite det här uppdraget i blindo. Jag visste att jag skulle ha kul och njuta av det, men jag visste inte vad resultatet skulle bli. Jag hade sjungit i pojkkören i kyrkan i skolåldern, men förutom det - ingenting.
Du spelar en konstnär som omges av starka kvinnor. Men du är också där som en skådis själv i ett hav av otroligt starka kvinnor. Blev det som en "replika" av själva rollen?
Det hjälpte mycket. När Rob tidigt pratade om repetionerna så var det ett steg bakåt för mig, för jag över inte. Jag gillar det inte. Jag förstår inte hur man kan gå igenom åtta veckors repande utan att uttrötta varenda möjlighet, tills det hela bara ligger och kippar efter andan på golvet. Men allt eftersom, förstod jag att kraven på musiken var sådana att det inte var möjligt att nå det man ville om man inte gjorde det med disciplin. Det är bara så det fungerar.
Det var länge sedan jag jobbade med teater, men det jag älskade mest med repandet då var den tillit som bildas mellan en grupp människor, som först är främlingar. Och det var den tiden under repandet till "Nine" som jag kände att vi gjorde det jobbet. Inte bara med musiken och, i tjejernas fall, allt dansande. Utan att vi formade den tillit som behövs för att sedan kunna leva nära gränsen till anarki, vilket är den plats där det bästa konstnärliga arbetet sker.
Du har ju jobbat ihop med Judy Dench förut. Hur fungerar ert samarbete?
Hon är väldigt stygg. En stygg, stygg flicka. Haha. Jag skickade ett brev till henne och lovade att inte rymma från henne igen.
Det måste vara lättare när man jobbar ihop för andra gången?
Ja, det är det. Precis som jag nämnde så formar man de här banden av om tillit efter ett tag. Med de andra var det under repetionerna. Då gör man bort sig totalt och man måste tillåta sig själv att göra det. Det var i ett tidigt stadium som vi var tvungna att göra saker inför varandra som vi visste skulle vara svåra, och med så lite självkritik som möjligt. När man gjort det så spelar det ingen roll längre om man är en idiot eller inte.
Och de andra kvinnorna du jobbade med. Hur var det?
Det första musikalnumret jag hörde var "Be Italian" med Fergie tidigt i repetionerna och då tänkte jag "Vi kan lika gärna gå hem nu". Det var så fantastiskt.
Och Sofia Loren?
För oss alla är hon är en storslagen, storslagen kvinna. Man kan verkligen skratta med henne. Hon är stygg hon också. Haha. I den engelskspråkiga världen är hon mest känd för sina engelskspråkiga filmer och när man upptäcker eller återupptäcker de filmer hon gjorde på sitt språk så är hon verkligen en fantastisk skådespelerska.
Du är ju en metodskådespelare. Hur gjorde du för att stanna i karaktär under filmen? Och hur reagerade kvinnorna? Kallade de dig Guido?
Jag bryr mig inte om vad folk kallar mig - med vissa undantag förstås. Haha.
Jag är glad om de kallar mig vid karaktärens namn, men det är inte så att det står skrivet i kontraktet, "För guds skull, kalla honom inte Daniel". Så är det inte. Alla har sitt sätt att jobba på och mitt sätt är individuellt för mig precis som för alla de andra - Marion, Fergie, Judy... Det enda man kan göra är att vara sann mot sitt eget sätt. Men det är bara användbart i en grupp om man inte ställer krav på dem man jobbar med.
Så hur var du i karaktär?
Som de andra så är jag intresserad av världen vi skapar och det tar tid och energi att gå in i en okänd kultur, en okänd värld och se den med nya ögon. Så för mig blir det smartare att när jag väl gått dit så stannar jag där. Det är inget mysterium.
