När han nu är aktuell med "Nine" har han lyckats samla ihop en ännu mer imponerande rollista där Daniel Day-Lewis gör huvudrollen som Guido Contini omgiven av imponerande kvinnor som Penélope Cruz, Nicole Kidman, Marion Cotillard, Judy Dench, Kate Hudson, Fergie och Sophia Loren.
Själv verkar regissören fortfarande ha svårt att förstå hur han lyckades få dem alla i samma film. Och om det blir några som återkommer i hans nästa verk kan han inte svara på, för när MovieZine fick chansen att möta honom i New York för några månader sedan hade han avslutat arbetet med "Nine" bara dagar tidigare.
Du har gjort "Chicago" och nu "Nine". Finns det någon annan musikal du vill ta dig an eller är du klar med dem?
Oj, jag avslutade den här filmen kl 04 på morgonen i torsdags. Bokstavligen för tre dagar sedan. Just nu har jag ett "Guido Contini"-ögonblick. Allt känns helt surrealistiskt för mig. Så jag har inte tänkt vidare. Jag har inte släppt taget om denna ännu. Men jag ska säga att musikaler är en del av vem jag är. De finns i mitt blod så jag kommer att göra dem tills någon säger att jag inte får.
Rollistan är verkligen imponerande. Hur kändes det att få "ja" av så många stora namn?
Jag kunde få en hjärtattack och dö just nu. Jag är verkligen den lyckligaste mannen på jorden. Jag nyper mig själv varje dag för att jag får jobba med detta team av folk. Jag är där för att fånga det, men det är på grund av dem som det hela känns levande. Jag behöver "blod, svett och tårar" från dem jag jobbar med och av den här gruppen fick jag det. De jobbade oerhört hårt och grävde djupt och fick fram det som krävdes. Man kan se att de verkligen gav allt. Jag är stolt över filmen, men mest över dem.
Var det nervöst att jobba med så många vackra kvinnor varje dag?
Självklart. Det är en dröm-"cast". Den här erfarenheter var dagligen överväldigande. Jag var tvungen att låta bli att tänka på vilka de var för att kunna utföra jobbet, för vi hade ett tungt arbete att göra, ett stort berg att bestiga.
Vad är det för skillnad mellan att göra en musikal och en "vanlig" film?
Det som är extra lyxigt med en musikal, det är att man måste repetera innan. Så vi hade sex veckor extra tillsammans och vi skapade band mellan oss i gruppen som är ovanliga under en filminspelning. Speciellt eftersom vi gör grejer som vi normalt inte gör, grejer som var lite läskiga. När repetitionerna var klara kände vi alla redan varandra och då får vi göra den vanliga delen av filmen ihop, något man ofta gör med människor man inte träffat förut. Det var lyxigt.
Det var flera av skådespelarna som kom till de andras repetitioner - Daniel tex kom och tittade på Penélopes nummer. Det ser enkelt ut det hon gör, men hon fick blåsor och blödde på händerna av repen - och ändå bara fortsatte hon. Då var det härligt att Daniel var där och hejade på och uppmuntrade. Det var fint. Och det hände med hela gruppen - alla var så stolta över det vi gjorde.
Jag har hört att Kate Hudsons karaktär skapades i efterhand.
Ja, hon var på audition och gjorde verkligen "knock out". När hon öppnade munnen så hördes det att hon kunde sjunga och hon är dessutom en riktigt bra dansare så vi skapade karaktären för henne. Det var trevligt att ha en amerikansk röst i filmen eftersom den annars är europeisk och alla de andra skådespelarna gör icke-amerikanska karaktärer.
Med de skådespelare du väljer blir det ofta ett överraskande moment för publiken, att de kan sjunga och dansa. Hur mycket tänker du på det när du väljer dem?
Rollbesättningen är väldigt viktig eftersom det är komplicerade roller. Men jag kan inte bara fylla dem, för jag måste också gilla dem jag jobbar med. Det här är ju mitt liv och jag tillbringar så mycket tid med dem. När jag började så sa en regissör till mig att "alla andra är här för att serva dig" och jag kommer ihåg att jag tänkte att det var precis tvärtom. Jag har de bästa skådisarna i världen och mitt jobb är att serva dem - skydda dem och få dem att vara det bästa de kan vara. För de sträcker sig alla en bra bit utanför vad de normalt gör och det fanns rädsla varje dag. Så jag ville skapa en atmosfär där ingen kände sig dömd och där de kände sig fria att göra sitt bästa.
Musikaler är ofta glada filmer, men den underliggande historien är rätt sorglig i "Nine". Hur kombinerar man det glamourösa med ämnen som medelålderskris, skrivkramp och kärleksproblem?
Det är det som är det spännande med den här filmen, att det inte är en vanlig musikal. Den är väldigt annorlunda eftersom den utgår från en mans hjärna och sedan rör sig in och ut därifrån. En av de bra sakerna med källmaterialet i Fellinis "8 ½" är att det rör sig mellan fantasi, verklighet och minne - och att det görs utan att man ser sömmarna. Det var en anledning till att jag ville göra den som en musikal för att jag visste att då kunde vi använda musiken i fogarna.
Det svåraste med att ha med musiknummer i film är att kunna besvara frågan "Varför sjunger folk helt plötsligt?". Det är ett konstigt ögonblick när de öppnar munnen för att sjunga och det måste kännas organiskt. Det fina med "Nine", som är annorlunda än "Chicago" som mer är en satir, är att det rör sig kring något mer allvarligt. I början är tonen lite lättare, men när Michael [manusförfattaren Michael Tolkin] och jag arbetade med materialet så var vi inte rädda för att röra oss in på det svårare området. Allt faller ihop för Guido och han måste lära sig att börja om från början.
