Jesper Ganslandt: "Jimmie" är min mest personliga film hittills

Efter kritikerrosade filmer som "Farväl Falkenberg", "Apan" och "Blondie" är regissören Jesper Ganslandt tillbaka med flyktingdramat ”Jimmie”. Filmen handlar om en far och en son som flyr ett krigsdrabbat Sverige, och i rollerna ser vi Jesper själv och hans fyraåriga son Hunter.

 

MovieZine träffade Jesper för att prata om den nya filmen, men också om Hollywood-debuten ”Beast of Burden” med Daniel Radcliffe, om filmprojekten som rann ut i sanden och om hans nästa åtagande: den svenska storfilmen ”438 dagar” om journalisterna Martin Schibbye och Johan Perssons tid i etiopiskt fängelse,

 

 

– Efter ”Blondie” blev jag pappa och det var faktiskt under föräldraledigheten som jag fick idén att göra en film ur ett barns perspektiv. Jag laborerade och gjorde lite testvisningar parallellt med att jag åkte mycket till USA där jag hade blivit charmad av lite folk – vilket är helt mänskligt att bli. Där finns fantastiska möjligheter, men också mycket politik och business. Mycket att lära sig.

 

 

– Jag började mycket riktigt att arbeta på en film med Robert Pattinson, baserad på en sann historia om en förhörsledare som hjälpte den amerikanska militären i jakten på Saddam Hussein. Vi var långt in i arbetet, men när Robert inte riktigt hade tid började det svaja och sedan blev det ingenting. Men det var lärorikt, så det var inte bortkastad tid.

 

– Jag jobbade även på ett projekt med Will Smith och hans bolag Overbrook Entertainment, där hans son skulle spela i någon slags allvarligt menad tonårsfilm i stil med ”Hunger Games”. Det var en större film så det var också intressant. Men när även den började svaja tyckte jag att jag hade lagt tillräckligt mycket tid utan att få ut någonting så jag bestämde mig för att satsa allting på ”Jimmie”. Jag tyckte att idén var tillräckligt unik och att den måste utforskas.

 

 

 

– Jag och Måns Månsson som har plåtat den försökte förhålla oss till hur ett barn ser på flykten och vad ett barn upplever. Om vi hade lagt den oro och det mörker som vi själva känner inför det och förstärka det mörkret i bild hade det bara känts plumpt. Vi gjorde mycket research och barn på flykt kan berätta om andra saker än det man förväntar sig, till exempel att det finns en lek och en upptäcktsfärd i allt det hemska.

 

 

– Det var ett jättejobb och det var också därför det tog så lång tid att klippa den! Vid minsta antydan om att en scen skulle kännas konstruerad och konstlat jobbig klippte vi bort den. Vi upptäckte också att vi fick klippa bort alla scener mellan vuxna, eftersom det var svårt att gå tillbaka till barnets perspektiv efter det. När vi stannade vid barnet upptäckte vi att allting man behövde fanns där.

 

 

– Jag är nog lite rastlös. Vissa filmare gör liknande saker om och om igen. De säger en sak och hittar sedan nya vinklar på just den saken. Men jag har alltid haft lusten att göra någonting nytt. Det är det som är så kul med film, att man kan göra olika berättelser i olika genrer.

 

 

– I ”Jimmie” har jag aktivt valt att använda några grepp från ”Farväl Falkenberg” som jag upptäckte där, som både jag och publiken tyckte om och som jag sedan bara lämnade. Det där pågående tillståndet som man bara är i. Från ”Apan” har subjektiviteten följt med, att få tolka en värld genom bara en karaktär. Så jag har kanske kommit till en punkt där jag kan tänka mig att återanvända lite.

 

 

– Haha, kanske handlar det om att jag hade dålig fantasi och att jag inte kunde föreställa mig hur det skulle bli. Nu är han sex men när vi filmade var han fyra. Sanningen är att jag hela tiden visste att jag skulle göra saker där han hade mycket frihet och att vi hade lagt upp det så.

 

– Sedan laddade vi upp med massor av knep. Mutor, bestämma, komma överens, prata, förhandla. Det var svårt att hålla fokus på den biten samtidigt som jag jobbade med allt det andra som man ska göra under en filminspelning. Jag var otroligt splittrad men jag tyckte nog att det gav mycket också ... att släppa kontrollen. Men det klart, att många gånger ifrågasatte jag varför jag hade kommit på det här och flera gånger ville jag ta mig ur det och bara åka hem.

 

 

– Det var jag verkligen! Jag kan inte säga med hundra procent säkerhet att han inte har fått några men av det men han gillar det vi gjorde och verkar ha vuxit med det. När alla står och pratar om vad som ska göras förstår även ett barn om att det handlar om organisad lek. Men ibland ville han inte mer och då brukade han vi sluta. Vid ett tillfälle i filmen säger han ”pappa, nu vill jag inte mer” och det var på riktigt. Jag tror också att det hjälpte mig som skådespelare eftersom den oro jag hade passade rollen väldigt bra.

 

 

 

– Jag skulle säga att det är en grundmissuppfattning att filmens avsikt är att väcka empati hos Nordeuropéer för en pågående flyktingströmning. Avsikten var att göra en berättelse utifrån en liten människas syn på någonting. Jag letade efter en dramatisk situation där barnet är i centrum utan att riktigt först vad som händer och efter ett tag bestämde jag mig för att det skulle handla om flykt.

 

– Om det verkligen ska behövas en sån här film? Nej, det tror jag inte, men om man själv känner att man engagerar sig mer i filmen för att den handlar om någon som ser ut som en själv, vad betyder det då? Det är en jätteintressant fråga och någonting som borde pratas om. Det klart man får utforska det. Så den kritiken tycker jag är haltande.

 

 

 

– 2015 började jag jobba mycket med ”Jimmie” som sagt, men det fanns också ett manus i Hollywood som jag fortfarande var knuten till. Det var en yngre manusförfattare som hade skrivit en film som hette ”Beast of Burden” som handlade om en pilot som flyger mellan Mexiko och Texas. Snart förstår man att han smugglar knark och att det händer saker nere på marken som är bortom hans kontroll. Jag tyckte att den kändes lite som Hitchcocks ”Rear Window” och de tyckte att det liknade min film ”Apan”. Projektet stod länge still eftersom det inte fanns någon skådespelare men sedan hoppade Daniel Radcliffe på. Jag tyckte att han var intressant för rollen eftersom han gärna testar sig och utmanar sig som själv. Så 2016 spelade jag in två filmer under kort tid.

 

 

– Det är ingenting jag har haft som ett slutmål, men jag har haft mitt öga på det och skulle ha känt mig begränsad om jag bara skulle hålla på med arthousefilm och konceptuella grejer. Jag vill öppna upp för annat. Nu skulle jag vilja göra en eller två till för att känna att jag verkligen har gjort det. Det här var en lite ”halv-Hollywood-film”… det var pressat med pengar och pressat med tid.

 

 

– Jag har inte analyserat det så mycket. Det finns en Hollywood-story om producenterna som tar filmen från regissören. Så var det inte i det här fallet. Men indirekt så gjorde de det väldigt svårt för mig att göra den film som vi först pratade om. Om jag hade haft alla förutsättningar hade jag nog varit mer förvirrad över att det inte riktigt blev som jag hade tänkt mig – men nu var det ett svårt läge. Vi sa att ”nu gör vi den här lilla filmen för experimentets skull, för att Radcliffe ska gå upp i det här totalt och göra saker han aldrig har gjort förut”. Men jag tycker att det är kul film, och jag är nöjd med det.

 

 

– Du, det vet jag faktiskt inte. Jag vet för lite om det …

 

 

 

– Vi ska spela in den i Sydafrika med Gustaf Skarsgård och Matias Varela som Martin och Johan. Det är en jättespännande historia och det är mycket som man inte har fått med sig i nyhetsrapporteringen. Det är en karaktärdriven historia samtidigt som den är större och lite episk. Det är system som ska skildras, och vi ska få se hela skeendet som gör att de blir dömda och fängslade.

 

 

– Ja det är det. Jag tycker det är kul att få ansvaret för en större svensk filmbudget… Jag behandlar den med respekt men tycker det är kul att göra det. ”Jimmie” har varit otroligt underfinansierad och en kamp från dag ett. Det har fungerat bra, men det är fortfarande svårt att jobba på en tiondel av vad vissa andra svenska filmer får. Efter att ha gjort två filmer samtidigt under två år känner jag att det är ett jätteprivilegium att få göra en ny film direkt. Den situationen har jag aldrig varit i förut.