Hon spelar Tuva, en kvinna som återvänder till hembyn för att ta reda på sanningen om sina biologiska föräldrar.
Vi träffade henne för att höra mer om lågbudget-inspelningens utmaningar, och vilka genrer som hon ännu inte har provat på.
Varför har din första dramatiska huvudroll dröjt så länge, tror du?
- Jag har jobbat i sexton år. Många av mina kollegor har jobbat ännu längre och inte fått spela en huvudroll. Så huvudroller, det tar tid. Om man inte hittar en film som "Apflickorna", när man aldrig har gjort något innan. Men det är väldigt få förunnat. Det finns inte många kvinnliga huvudroller överhuvudtaget i Sverige, vilket är tråkigt, tycker jag. Mer sånt till folket. Och såna här extrema huvudroller där man är med i varenda liten frame, det är ännu färre. Sen har jag egentligen gjort mer drama än humor, men humorgrejerna har blivit mer uppmärksammade.
Vad lockade dig till "Den som söker"?
- Det var mycket som lockade mig. Det är som sagt få förunnat. Dessutom har jag inte gjort så mycket psykologiskt drama tidigare. Det handlar om en kvinna som tappar sig själv, och faktiskt blir lite psycho. Det var en utmaning. Och också att få jobba med de här skådespelarna. Jag kom in rätt tidigt i inspelningen och gav lite förslag på skådespelare som jag alltid har sett upp till: Claes (Ljungmark) och Björn (Granath) och Ingela Olsson, och Chatarina Larsson. Då frågade Johan dem och de tackade ja. Det var en jättegrej för mig.
Fick du forma din karaktär mycket själv?
- Vi formade henne extremt mycket tillsammans. Jag hade mycket tankar kring henne. Hur man vill berätta en story om en sån här människa... Jag vet inte hur det känns, jag är ju inte adopterad och har inte de känslorna i mig. Att försöka forma en sån karaktär och hennes känslor trovärdigt, det har jag fått göra själv. Med Johans hjälp.
Som Johan har berättat var det en lågbudgetproduktion med många kompromisser. Ni är mycket ute i skogen, du badar i något som ser väldigt kallt ut... Vad kommer du att minnas från den här inspelningen om tio år?
- Det har varit en jättetuff inspelning, inget snack om den saken. Det är jättetufft att göra lågbudgetfilm. En del tycker att det är creddigare än att göra högbudget, men jag kan känna tvärtom. Det är ju skittufft! Man måste kompromissa jättemycket på saker man aldrig skulle ha gjort. Alla måste hjälpa till på alla poster, man måste jobba längre dagar. De viktigaste posterna har man inte råd med. Det är jättetugnt, så det kommer jag att ta med mig. Men det krävs också en jävlar anamma att slutföra ett sånt projekt, och det är ju otroligt häftigt.
Det låter som att "Små citroner gula" var lyx i jämförelse?
- Det är en piece of cake i jämförelse. Nu var jag med väldigt lite i "Små citroner gula", jag kan inte tala för alla. Men alla inspelningar är tuffa. När man går in i ett nytt projekt tänker man att det kan ju inte bli värre än mitt förra. Men sen står man där och klagar ändå. Det är jobbigt! Det äter upp en på alla sätt. Man sover lite, har mycket text man ska kunna, mycket folk att lära känna på kort tid, och precis när man börjat gilla varandra så ska man skiljas åt för nya projekt. Det är en konstig bransch det här... Men, vad man inte dör av gör en starkare.
Du känns ändå inte som den som står och klagar.
- Det kan jag absolut göra, men jag klagar nog mer för mina nära och kära. Man vet ju vad man ger sig in i. "Små citroner gula" gjordes mycket i studio, där man har en loge och kan gå upp och kolla på en film i pauserna. Det kunde man inte här, det är svårt på olika sätt. "Små citroner gula" var mer skådisar, mer scener och allt gick mycket snabbare. Där har vi också regler, om en början och en sluttid, annars kommer Teaterförbundet och lägger sig i... När det är lågbudget spränger man alla regler åt alla håll.
Vad hände med Björn Runges film, "Mission 1325"?
- Det är ju som det är. Det blev lite finansieringsproblem, sånt händer ju. Sen finns de som skiter i det och gör en film ändå. Det hände med "Den som söker", så det går ju. Men i Björns fall... Jag vet faktiskt inte riktigt. Jag är rätt säker på att vi kommer mötas igen, jag och Björn. Vi hade spelat in en del, så det vore kul att göra något av den delen. Men det är inte ovanligt i den här branschen, jag har filmat flera grejer som inte har blivit av. Det är en fin historia som bör berättas. Men den kanske berättas på annat sätt framöver, det vet man inte.
Vad har du annars för projekt på gång?
- Jag har en massa projekt på gång. Men ingenting som jag kan prata om tyvärr. Det enda är att vi ska göra en ny säsong av "Solsidan", säsong fyra där jag varit med och skrivit ett avsnitt. Jag sitter och utvecklar egna projekt just nu.
Är det så att du drömmer om att skriva mer eller regissera själv?
- Skriva mer, absolut. Regi skulle jag också vilja prova på. Man vill ju bredda sig, och prova på allt som man får göra.
Finns det genrer du inte har provat?
- Extremt mycket, så mycket har jag ju inte gjort. Målet är att bredda sig och göra allt. Då menar jag både genremässigt, och teater möter film möter TV... Det skulle vara underbart att få göra allting och även hoppa från humor till psykologiskt drama. Det är häftigt, det berikar en. Utmaningarna är enorma.
Vilka filmer skulle du säga är dina favoriter?
- Jag är nog allätare. Jag gjorde en intervju häromdagen där jag skulle skriva ner tre toppfilmer. Då skrev jag ner den tecknade filmen "Upp", "En profet" och... "Manhattan", tror jag. Det är väldigt brett. Ibland känner man för en mysig romkom och ibland för en thriller. Det beror helt på vad det är för dag.
"Den som söker" går upp på bio idag.
