För Liam Neeson kändes det lite extra pirrigt att spela den klassiske romanhjälten Philip Marlowe.
- Det var stora skor att fylla, efter Robert Mitchum och Elliott Gould och inte minst Humphrey Bogart. Pinsamt nog hade jag inte läst Raymond Chandler tidigare, de senaste åren har jag mest läst Nordic noir som Mankell och Nesbö, men nu älskar jag Chandler och kan inte få nog, säger han när MovieZine möter honom på filmfestivalen i Zürich.
Han har odlat en mustasch av modell 1970-tal och säger att det är ett experiment inför den kommande inspelningen av filmen ”Thug”. Den ska regisseras av norrmannen Hans Petter Moland – de två gjorde för ett par år sedan actionfilmen ”Cold Pursuit” tillsammans.
- En av skurkarna i ”Thug” kallar min karaktär för ”Jurassic Park”, alltså att jag ser gammalmodig ut. Så jag experimenterar lite med att försöka se just gammalmodig ut, med den här mustaschen och med kläder som ser ut som om de hör hemma i 70-talet.
För tretton år sedan gjorde “Taken” Liam Neeson till actionstjärna. Sedan dess har han gjort huvudrollen i en rad hårdföra actionfilmer som etablerat honom som en tough guy som klarar det mesta och slår skurkarna på käften. Men han vill inte gå med på att filmerna bara går ut på action.
- Se på ”Taken”. Det är ju en berättelse om en pappa som söker efter sin dotter. Men jag kan hålla med om att ”Marlowe” är i en annan genre än det mesta annat jag gjort de senaste åren.
”Marlowe” är regisserad av Neesons gamle irländske kompis Neil Jordan (de har gjort flera filmer ihop tidigare, bland annat ”Michael Collins”). Filmen baseras på en bok av John Banville, som i sin tur baserade storyn på de karaktärer som Chandler skapade i en serie romaner på 40- och 50-talen. Den första, ”The Big Sleep”, kom 1939. Det är just det året som ”Marlowe” utspelas, med en intrig som handlar om Hollywood, droger, prostitution och ett försök att ta över ett filmbolag.
- Neil bearbetade manuset, och gjorde om en av karaktärerna till att likna Joe Kennedy, som köpte filmbolaget RKO. Det gjorde det hela ännu bättre, det lyfte slutet.
Liam Neeson talar tyst, ibland är det till och med lite svårt att höra vad han säger. Vi talar om vänskapen med Neil Jordan.
- Vi har känt varandra ända sedan jag var med i John Boormans ”Excalibur”. Då var Neil där och gjorde en dokumentärfilm om inspelningen. Det var för övrigt en fantastisk inspelning. Jag kände många av mina medskådespelare från teatern, och John blev en mentor för oss. Han tog oss med bakom kameran och gjorde oss delaktiga på ett annat sätt.
Neeson talar mycket om hur man på en inspelning blir en sorts familj, man ska ju ändå tillbringa ett par månader tillsammans. Och han uppskattar att arbeta med personer han känner från tidigare. Han talar om ”Marlowe”.
- Oerhört många gamla vänner där. Alan Cumming, Danny Huston, Jessica Lange…Colm Meaney har jag känt i över 40 år, sen vi jobbade ihop på teatern. Det blev en sorts återförening.
- När vi skiljs åt efter en inspelning vill jag aldrig säga ”hej då”. Jag säger ”vi ses längre fram”.
Neeson har haft en lång karriär, som det senaste decenniet gjort honom till en uppskattad actionhjälte. Känner han sig aldrig gammal? Han ler.
- Både ja och nej. Jag håller mig hyfsat i form, jag var boxare en gång i tiden, jag älskar fortfarande det. Jag gör inte mina stunts själv, men jag vill gärna göra mina egna slagsmålsscener.
- Jag springer inte på gym, men man måste ta hand om sig själv, äta rätt, sova ordentligt, komma i tid till inspelningen, där det finns hundratals människor som väntar på dig. Men jag vill att fight-scenerna ska vara realistiska, de ska inte vara skrivna för en 30-åring eller en 40-åring eller en 50-åring. Det ska inte vara som för Jackie Chan.
Efter ett slagsmål i filmen säger Neeson ”jag är för gammal för det här”.
- Jag sa det spontant, och Neil sa ”bra, det behåller vi”.
- Jag märker på mig själv att jag till exempel börjar glömma bort namn. Men jag tillåter inte mig själv att bli oroad över mitt åldrande.
”Marlowe” är Liam Neesons hundrade film. När jag ber honom säga vad det väcker för tankar kommer svaret snabbt.
- Vilken tur jag har haft. Att jag har fått den här möjligheten. Jag är glad att jag inte blev berömd eller fick nån sorts status när jag var 18. Jag var 41 när jag gjorde ”Schindler's List”. Det var då jag började bli lite berömd. Hade det hänt när jag var 18 tror jag inte jag hade klarat av det.
Det börjar bli dags att avsluta. Jag hinner fråga om det finns någon regissör han gärna skulle vilja jobba med. Han skrattar.
- De flesta på den listan är döda. John Ford, han står högst upp för mig. Han hade sina skådespelare, Ward Bond, John Wayne och andra som var med i västern efter västern. De bytte hatt och häst och så var det dags att spela in en ny film. Jag skulle älskat att få vara med i det gänget.
Gunnar Rehlin
