Ludwig Göransson om att skapa domedagsmusik för "Oppenheimer": Älskar att experimentera

Den svenske kompositören står för flera av Hollywoods bästa filmmusik på senaste år med bland annat två Emmy-nomineringar för ”The Mandalorian”, en Oscarvinst för ”Black Panther” och ytterligare en nominering för uppföljaren ”Wakanda Forever”. Han har även gjort musiken för Christopher Nolans ”Tenet” och den aktuella ”Oppenheimer”.

 

Nolan har tidigare haft ett långt och framgångsrikt samarbete med Hans Zimmer på filmer som "Inception" och "The Dark Knight". När det var dags för "Tenet" hittade regissören sin nya favorit i Göransson:

 

- För mig var det jättespännande, jag är ju väldigt familjär med deras sound och med deras filmer ,och även med filmerna Christopher Nolan gjorde med David Julyan som ”Memento” och ”The Prestige”, säger Ludwig Göransson till MovieZine.

 

- Musiken i alla Zimmer & Nolan-filmer har betytt väldigt mycket och varit inspirerande för mig genom min karriär. Så för mig var det jättespännande att få börja det här samarbetet med Chris, speciellt eftersom att jag vet hur viktig musiken är i hans filmer, det är som en egen karaktär och det är väldigt mycket fokus på hur han använder sig av musik i hans storytelling.

 

 

- Den här filmen är väldigt annorlunda jämfört med allt jag någonsin har gjort. Jag kommer ihåg när jag läste manuset att den var skriven från en persons perspektiv så jag märkte väldigt tidigt att musiken måste kännas som man är inne i Oppenheimer och upplever världen ur hans ögon. Man måste känna var det är han går igenom. Han är också en väldigt komplex figur, självklart ett geni, men han har andra problem och han har många komplexa tankar och känslor så det är ett stort spektrum att fylla av musik.

 

 

- Han ringer mig och säger ’hej, jag har ett nytt manus – vill du komma och läsa det?’. Det är ungefär 4-5 månader innan de börjar filma. Han ger dig inte någon heads up, det är inte "om ett år ska jag göra det här, om två år ska jag göra det här" utan han ringer out-of-the-blue och säger "kom och läs mitt manus". Så då åker man över dit och sitter i ett kontor och läser, sen har man en konversation och pratar om vad man nyss har upplevt och efter det börjar processen.

 

- Då har jag ungefär tre månader med honom där vi träffas en gång i veckan med 10 minuters ny musik och analyserar varje liten detalj och varje litet sound och försöker bygga en ny typ av musikvärld som passar filmen.

 

- Ibland tar han med mig på en tidig visning i en IMAX-bio med tidigt material där de experimenterar med visuella effekter. Det hade en väldigt stor impact på mig att sitta i en biosalong och se när de försöker lista ut hur de ska göra med de olika effekterna – och allt är ju analogt, det är inte några datoreffekter utan de har ju gjort det här på riktigt och att sitta och se det i en biosalong var väldigt inspirerande. När jag såg atomerna som spinner runt kände jag att det är såhär jag vill att musiken ska låta.

 

- Det var just att fiolen har inga band så beroende på hur man spelar den kan man gå från en vacker och romantisk ton till ett frenetiskt och maniskt ljud på en millisekund. Det var det som han ville experimentera med för att på något sätt kändes det som Oppenheimers karaktär att han kan gå från de två känslorna inom loppet av en sekund.

 

 

- Ja det är det absolut, just för att man berättar en historia genom musiken också och det blir mycket att hålla reda på. Men efter de har filmat klart och börjar klippa så sitter jag med Chris [Nolan], Emma Thomas (producent) och Jennifer Lame (klippare) och kollar på filmen varje fredag. Då ser vi både hur det kan blir bättre och man får verkligen ett perspektiv eftersom att den är lång och det är bra att känna till den utan och innan.

 

- Det är en intressant fråga för det är som du säger att det är en annan slags film men den har ändå jättestora setpieces. Chris har ändå en känsla i alla hans filmer med just att klockan tickar och det är en urgency – jag vet inte om man kan ha mer urgency än en bomb som kan förgöra hela världen. Men självklart att göra en sådan här personlig film var något jag aldrig hade gjort tidigare som kändes väldigt nytt.

 

- Jag vill ju göra musik på ett sätt som känns nytt för mig och hitta vägar till att uppfinna nya saker. Självklart ”Oppenheimer” är ju en period-piece men som du ser med kläderna och effekterna känns det inte som att man riktigt kan sätta ett datum på det. Det ville jag göra med musiken också att även fast det här utspelar sig under 40-50-60-talet så vill jag ändå att det ska låta som att det inte hade kunnat gjorts då. Det är därför jag blandar olika tekniker och olika slags ljud. Det är väldigt fokuserat på fiol och stråkar men det ligger ändå en underton av synths och electronics som känns som att domedagen ligger nära. Sättet de blandar sig på kan man inte riktigt tyda vad det är för slags element man hör, vilket jag tycker är intressant. Jag älskar att experimentera med det.

 

- Det har blivit så att folk kanske tänker så.

 

 

- Det känns inte som att jag riktigt har lämnat. Men när man känner att det är i goda händer blir det inte så svårt. Det är viktigt för mig när man har byggt upp en värld att man kan lämna över det på ett sätt som följer i samma fotspår och Joe har jobbat med mig i 5-6 år så han var med mig när jag byggde upp världen och vet hur man kan ta det vidare.

 

- Absolut, det var en jättestor utmaning. Men som tur var hade jag Jon Favreaus blessing från början och det var därför han anlitade mig. Han sa att han ville ha något annorlunda och visade bilderna som man ser i slutet på alla avsnitt så jag såg allt det där och tänkte att det här kommer att gå en lång väg och vara inspirerande för mig. Varje projekt jag jobbar på försöker jag börja på ett nytt sätt så just där var det att börja med blockflöjten.

 

- Nej, alltså det finns massor med grejer jag vill prova men än så länge kommer allt organiskt så jag behöver inte leta upp grejer. Allt kommer på ett sätt som känns organiskt och rätt i tid för mig så det är inget som jag tänker på eller oroar mig för.

 

 

- Inte alls. Nu är jag på det här tåget, vi åker ut på pressturnén och ser hur folk kommer ta emot den här filmen. Det kommer bli jättespännande, sen så känner jag bara att vi får se vad som händer och vad som känns rätt. Jag har ingen brådska!

 

- Jag har inte haft någon konversation ännu men jag vet ju att de kommer göra en. Jag vet inte när de kommer filma och jag vet inte vad som kommer hända men jag har inte börjat på någon konversation där ännu. ”Community” har ju betytt väldigt mycket för mig och det känns fortfarande som en familj. Det beror bara på hur alla scheman och mitt liv ser ut just då.

 

- Jag älskar musiken till ”Spider-Verse”-filmerna, jag tycker Daniel Pemberton gör ett grymt jobb. Jag såg precis färdigt ”Succession” och älskar den musiken också. Sedan ska det bli kul att se Miyazakis nya film (”The Boy and the Heron”) för jag älskar Joe Hisaishi. Det kommer säkert vara grymt.