Matt Damon: “Det var svårt att hänga med i vändningarna”

Christopher Nolan är en av de mest hyllade samtidsregissörerna, och när han har ett nytt projekt på gång kan han välja och vraka bland Hollywoodeliten om vilka som får vara med.

 

“Oppenheimer” som hade premiär i fredags kan stoltsera med tunga namn i rollerna som Cillian Murphy, Robert Downey Jr., Emily Blunt, Matt Damon, Florence Pugh, Casey Affleck, Rami Malek, Kenneth Branagh och Gustaf Skarsgård.

 

Inför filmsläppet anordnades en pressträff i New York, där bland annat Matt Damon och Emily Blunt fanns på plats för runda bordet-intervjuer.

 

Blunt spelar Kitty Oppenheimer, fru till Robert Oppenheimer (Cillian Murphys rollfigur) som ledde Manhattanprojektets forskarteam i arbetet med att skapa den första atombomben. Damon spelar den pragmatiske Leslie Groves, officeraren från U.S. Army Corps som från att ha översett byggnadsarbetet med Pentagon rekryterade Oppenheimer för att tillsammans med honom leda Manhattanprojektet. MovieZines Annika Andersson fick chansen att ställa några frågor till duon.

 

 

 

Damon: Jo, man vill ju göra ett bra jobb, men Chris är såpass väl förberedd att man känner sig trygg. När man väl är på inspelningen har redan så mycket arbete gått in att det hela faktiskt känns lite vardagligt. Filminspelningen är väldigt avslappnad och jag vet att han ordnar det så med flit.

 

Blunt: Han vill inte att du ska agera som att du är med i en viktig film. Han pratar om det lite och sedan är det bra. Det är så… engelskt. Han är den mest engelska man jag någonsin träffat i hela mitt liv. Det är en riktigt varm och intim upplevelse.

 

- Jag tror att min förväntan inför inspelningen gjorde mig lite nervös. Jag tänkte att herregud, jag ska jobba med den här fantastiska mästerregissören. Förväntan inför inspelningen var nog den enda lite skrämmande biten, men sedan när man väl är där, är det en sådan uppslukande och intim upplevelse att allt sådant försvinner.

 

 

Damon: Det är intressant att den yngre generationen inte haft den rädslan, då Chris och jag är i samma ålder och våra tonår ägnades åt att oroa oss för just detta. Sedan mot slutet av det kalla kriget försvann det liksom ur vårt medvetande, och jag tror delvis det beror på att det är för stort för att ens överväga. Hur kan man ens komma upp ur sängen om man har det här enormt skrämmande scenariot i huvudet?

 

- Det var en av sakerna jag tog upp med honom om så snart jag läst manuset. Vi satt och pratade i timmar om hur vi kunnat glömma bort att vi har den här typen av Damokles svärd hängandes över våra huvuden. Jag tror att allt som händer i Ukraina gjort att det har kommit tillbaka mer och mer i vårt offentliga medvetande, men det är ändå helt otroligt hur lite vi tänker på det.

 

 

 

Blunt: Ja, redan när man läser manuset förstår man att att det kommer bli en fantastisk och trovärdig skådespelarprestation med Cillian i huvudrollen. Karaktären är en gåta och så vårt jobb var att utveckla dessa kraftfulla personligheter ur manuset - Oppenheimer var verkligen omgiven av starka personligheter, och särskilt hans fru som var lite av en naturkraft - så jag visste att syftet med mina scener som var väldigt känslomässiga och råa, var att framkalla vissa reaktioner.

 

- Vi får se honom mer sårbar och mänsklig, i en mer intim och känslig miljö. Det tumultartade äktenskapet visar upp vad han var tvungen att leva med. Jag tror att man kan se baksidan av hans enorma intelligens i scenerna med henne.

 

 

Damon: Ja, det var som första gången jag pratade med Chris om filmen och han berättade att den är baserad på boken "American Prometheus", men att han inte skulle använda den titeln för filmen. Men det är en fantastisk titel, tyckte jag, du borde verkligen kalla filmen för "American Prometheus". Nej, sa han, jag kommer att kalla den “Oppenheimer”. Sen när jag läste manuset förstod jag varför. Allt var skrivet i första person. Det var en subjektiv resa genom Oppenheimers ögon så våra karaktärer existerar för att visa upp den här komplicerade och briljanta personens olika sidor.

 

Blunt (till Damon): Jag tycker att även om ni har spänningar i er relation så är det tillsammans med dig som Oppenheimer känns mest avslappnad. De två förstod varandra fastän de var varandras motpoler. Det finns en värme mellan er som är fin att se.

 

Damon: Jo, jag tror att de gillade varandra, och annars var det ingen som gillade Groves.

 

 

 

Blunt (skrattande): Cillian Murphys ansikte! Nej, jag tror att hon verkligen dyrkade honom. Jag tror att hon tyckte att han var helt fascinerande och att hon var djupt imponerad av honom. Och jag tror inte att hon var en person som lätt lät sig imponeras då hon själv levt ett innehållsrikt liv.

 

- Oppenheimer var hennes fjärde man, och jag tror att hon säkert var väldigt attraherad av hans intellekt, men också till den icke-konformistiska aspekten av honom då hon var likadan. Jag tror att det verkligen de hade ett starkt intellektuellt utbyte sinsemellan, plus en kometliknande fysisk attraktion.

 

Damon: Och den där hjärnan! När han säger att han har blivit förstöraren av världar, att han insåg det! Han hade lärt sig sanskrit för att kunna läsa en dikt på dess originalspråk, och han talade sex språk. Alla dessa vetenskapsmän med intellekt av världsklass avgudade honom.

 

Blunt: Hon gillade nog kraften i det, hans makt, och att vara gift med en sådan person.

 

 

Damon: Manuset var redan en sådan bra och trogen adaption av boken, för alla de relationerna är väldigt väldokumenterade. Min roll var ju en biroll för att stödja huvudrollen som spelades av Cillian, och som jag tycker är en av de bästa skådespelarprestationerna jag någonsin sett.“Hur kan jag hjälpa honom” är vad som får filmen att fungera, och det frågade jag Chris om.

 

Blunt: Det fanns så mycket i manuset och så mycket i boken att ta av, så många underbara små fragment som man kunde nörda över och fundera över, vare sig du ser det i filmen eller ej. I slutändan kommer det dock alltid att vara vår tolkning av personerna, eller hur? Jag såg inga videor på henne. Jag vet inte hur hon pratade. Jag vet bara hur jag tänkte mig hennes person, och jag vet också att Chris inte ville att vi skulle imitera någon utan föredrog att vi jobbade på det här sättet.

 

 

 

Damon: Det var svårt att hänga med i vändningarna därför att det var så många roller. Det blev lättare att följa när man läst boken, och när rollerna blivit tillsatta. Så ja, det är mycket lättare att följa handlingen i filmen än det var i manuset. Filmen är ju en resa genom Oppenheimers liv sedda ur hans ögon. När man läser scenerna i manuset är många är bara en kvarts sida långa, och så snabba skiften kan kännas lite förvirrade, typ “vänta nu, vilket år vi var i, och vem pratar med vem, och vem var det som sa det här?”

 

- Man måste verkligen vara fokuserad för att kunna absorbera berättelsen. Det finns så mycket nyanser, då boken är skriven med så små tryckbokstäver och innehåller så mycket information. Chris gjorde verkligen ett fantastiskt jobb med att destillera fram det väsentliga.

 

Blunt: Filmen var inte lika tidshoppande som jag tyckte när jag först läste manuset.

 

Damon: Vi har ett förhör som JFK röstar emot, och han dör 1963, och när han är senator måste det vara sent 50-tal, men Oppenheimers förhör måste ju vara tidigt 50-tal, och sen har vi ju andra världskriget, samt tiden före kriget när han fortfarande var student. Detta är tidszonerna som vi hoppar runt mellan.

 

 

Blunt: Jag tror inte det här handlar om någon dom över atombomben. Jag tror inte att Chris skapar filmer som är dömande eller är didaktisk vinklade. Han ställer djupa frågor som får folk att tänka till och diskutera med varandra efter filmen. För mig när jag ser det genom Cillians tolkning handlar det om att leva med traumat av att ha Oppenheimers hjärna, hur den påverkade honom och därigenom oss alla. Han blir oss. När man ser effekten av vad han skapat hamnar även vi inuti hans huvud och blir lika traumatiserade som honom.

 

Damon: Det här är som en destillering av alla Chris filmer. De har stora idéer men är samtidigt små och intima och känslosamma, vilket får oss att fastna för dem och göra att vi vill se om dem. Man känner en samhörighet med rollfigurerna, samtidigt som frågorna filmen ställer saknar svar så att man vill reflektera över dem igen.

- Så man går gärna tillbaka, och den här filmen handlar ju om något som faktiskt hände på riktigt. Men som sagt, filmen ställer omöjliga moraliska frågor, och har en tragisk men fascinerande figur i centrum som du kan identifiera dig med och uppleva händelserna genom dennes perspektiv.

 

 

 

Blunt: Den har samma sorts mardrömslika skräckscenario som “The Dark Knight”, men är känslomässigt mer lik “Dunkirk” och “Interstellar” för banden mellan människorna i den här filmen är enormt känslosamma. Men det ör svårt att jämföra för de är alla så singulära.

 

 

Blunt: Lite mindre av en gåta kanske. Jag tycker att han är en tragisk figur, och det kaos som Cillian lyckades porträttera av hur konfliktfylld och förvirrad han var av sin egen förmåga i sin skapelse.

 

Damon: Den sista repliken i filmen säger allt. Det är förödande.

 

Blunt: Jag undrade om kände skuld över det han skapat på riktigt, eller om han bara försonades med det utåt genom att vara så passiv i domstolsförhandlingen och inte stå för sig själv. Jag visste inte om det var medvetet eller inte. Men sedan insåg jag att han nog var väldigt traumatiserad och förvirrad ändå, och att det var därför han var så passiv, vilket var anledningen till hon så gärna ville slåss för honom. Det kändes tufft mot slutet då han bara dök upp för att lägga sig på rygg och bli riven i bitar. Han ville nog bli straffad. Det är i alla fall intressant att fundera över varför han betedde sig så mot slutet.