Det tog sex år efter debuten "Ciao Bella" innan Mani Maserrats andra långfilm, "Vi" träffar bioduken. Men som den gör det! Det är en tung men tänkvärd historia om en relation som hamnar i en dålig spiral. Vi tog ett samtal med regissören, om ett spännande filmprojekt som kom till på bara två månader, och krävde att han pantsatte sin lägenhet för att få loss 150.000 kronor till filmens budget.
Får du bo kvar nu?
- Nu har SFI gått in i projektet och gett oss stöd med ett mindre belopp. Så alla kan fakturera en liten bit. Jag kommer få bo kvar ett tag, och förhoppningsvis blir det någon mer film, haha.
Varför fick du inga pengar från början?
- Saken är den att hela projektet kom till så snabbt, på bara två månader. Jag visste att det är en omöjlighet att göra en film på det här sättet, jag vet hur gången är. Det började med att jag ville filma. Jag ville komma igång. I efterhand gick det ju bra, men det kunde också ha gått illa. Ett annat projekt som jag skulle jobba med blev uppskjutet, det är ju vardag för oss filmarbetare men ändå väldigt frustrerande. Jag kom till en punkt där jag kände: Det är nu eller aldrig. Vi kör järnet! "Jag vill filma om två månader", sa jag till Jens Jonsson. "Har du någonting som är enkelt att göra med få personer?". Han hade den här idén och vi bara gasade på.
Och ni filmade verkligen inom två månader?
- Ja. Jag gick omkring och kände mig väldigt hög. Jag brukar skämta och säga att jag har gjort den här filmen på min cykel och tack vare Facebook. Jag gick på en sån otrolig endorfinkick så jag var tvungen att cykla av mig. Jag åkte, ringde upp folk hela tiden, filmarbetare och så, stannade cykeln bara för att maila iväg manus på mobilen, och så bara köra vidare. Sen sökte jag folk på Facebook och kollade upp det här med crowdfunding. Det var en speciell upplevelse.
Det låter inspirerande.
- Ja, jag hörde också att filmen inspirerat andra, och det är kul. Men man måste också veta: det kostar på. Och man måste också befinna sig i en speciell punkt i livet... Jag har lång erfarenhet och ett stort kontaktnät. Jag vet att Jens är grym på att skriva manus. Jag känner många skådespelare. Och ändå kände jag den här frustrationen. Så jag insåg att är det någon som kan göra det här, så är det jag. Sen stod vi där två veckor före inspelning och inte hade någon kamera, men jag visste ändå. Det här kommer gå.
Nu är det biopremiär för "Vi", och ni har fått fina recensioner.
- Ja, jag är jättestolt. Det är den mest speciella filmen jag gjort. Eftersom det inte finns några krav från finansiärer så vågar man göra mycket mer.
Var det någon scen som du var orolig för på förhand?
- Absolut, det är ett antal scener som är väldigt känsliga, och de tycker jag är jobbiga att spela in. Men när jag känner att jag tänjer på mina egna konstnärliga gränser, då vet jag att jag är på rätt spår.
Slutscenen kommer som en chock...
- Den scenen tror jag det kommer att snackas mycket om. Antingen kommer man att tycka att vi har gått för långt, eller så kommer man förstå varför vi har med det. Det är vad jag är ute efter. De flesta filmer har man glömt efter fem minuter. Men om man har varit i en destruktiv relation själv, eller känner igen sig i Idas eller Kristers karaktär, så tror jag den här filmen kan träffa vissa nerver där man inte vill bli träffad. Och förhoppningsvis kan filmen bli en varningsklocka.
Jag kan hålla med om att filmen inte lämnar en. Man tänker på den länge efteråt.
- Och det kan jag säga dig, är det bästa betyget jag kan få. En av mina största filmupplevelser är "Breaking the Waves" av Lars von Trier. Så kände jag efter den. Och om jag har kommit i närheten av en sån film, så... I'm done! (skratt) Jag vill att åskådaren känner sig nästan kvävd i biostolen.
Hur hittade du Anna och Gustaf?
- Anna umgicks med en kompis till mig, så vi hade träffats i privata sammanhang ett par gånger. Hon är väldigt naturlig. Det finns teaterskådisar som stått på stora scener och har väldigt stort spel, och så finns det filmskådisar som är väldigt naturliga. Jag såg ett par grejer hon hade gjort och gillade hur hon spelar. Jag tog in henne i en scen på "Arne Dahl: Ont blod", och hon var fantastisk. Jag ville att Krister skulle spelas av någon äldre. Vi hade en annan skådespelare men kom inte överens om vissa saker, så jag skrev till Gustaf på Facebook. Vi hade jobbat tidigare på "Den osynlige" där jag var assistent.
Kommer det att bli mer crowdfunding inom film, tror du?
- Ja, för det är väldigt nytt. Men man får tänka på, vi hade ändå ett stort namn som Gustaf Skarsgård, och fick in bara 50.000. Det kan vara ett sätt för ett filmprojekt, men Sverige är lite för litet för att helt finansiera en film. Det är skillnad när Zach Braff går ut och jagar två miljoner dollar, då har han hela världen på sig. Men jag tror vi kommer få se en annan sorts crowdfunding, som jag är sugen på att få veta mer om. På FundedByMe kan du satsa lite större belopp men äga en del av filmen. Med en kommersiell produkt, kanske inte som "Vi", så kan man investera pengar i en film istället för att köpa ett par nya skor.
Skulle du själv stötta någon på Kickstarter?
- Absolut! Jag har inte de pengarna just nu, men det skulle jag absolut kunna göra.
Vad hade du gjort annorlunda om du hade fått pengar av SFI i förväg?
- Det är en väldigt bra fråga. Jag är väldigt glad att jag gjorde filmen på det här sättet. Den här klaustrofobiska känslan - att vi är nästan bara i en lägenhet, och det är så litet - det har bidragit till den här filmen. Hade vi fått pengar och ett stort produktionsbolag, då hade det inte blivit så... Drabbande, liksom. Då måste man börja tänka annorlunda, den här slutscenen hade vi till exempel aldrig fått ha med. Du kan ju tänka dig den diskussionen med en producent. Nu kunde jag vända begränsningarna till något positivt. Hur kan vi göra den råaste, enklaste filmen?
Går det verkligen att göra en svensk biofilm för 150.000 kronor?
- Ja, det gör det. Vi var tydliga från början med vem som får hur mycket för kostym, inredning, fika och så vidare. Vår fotograf hade en egen kamera som vi fick använda. Men sen kommer man till efterbearbetningen, och då behövs helt annan typ av finansiering.
Blir det lättare för dig att göra din tredje långfilm nu?
- Efter "Ciao Bella", som också fick ett ganska bra mottagande, så var jag säker. Men det är verkligen jättesvårt! Jag hoppas det, jag har ett antal projekt på gång, men vi är många som slåss om väldigt lite pengar. Jag har ett väldigt spännande projekt med samma konstellation, med Jens som skriver manus och Sandra Harms på Sonet som producerar.
Är det något du kan berätta mer om?
- Det enda jag har fått lov att säga är att det är en stor internationell thriller, "Killchild", som utspelas sig till en stor del i Mexiko. Det är ett manus som vi har jobbat med väldigt länge. En mycket större film än "Vi". Vi tänker internationella skådisar också. Den börjar i Sverige men sen åker vi till Mexiko. En stor svensk skådespelare är tilltänkt i huvudrollen, men jag får inte avslöja vem än (skratt). Jag hoppas på inspelning nästa år. Det är också ett väldigt stort hjärteprojekt, om ämnen som jag brinner för, men man kan paketera det som en spännande film.
Har du några filmer som den liknar?
- Inte som rört just det ämnet... "The Constant Gardener" är väl den närmsta referensramen. Jag kan berätta lite, det ska handla om en mexikansk fotbollsspelare som kommit till Sverige när han var ung, men har blivit väldigt stor och rik. Han är Zlatan-rik, kan man säga. När hans son fyller år kommer postbilen, med ett kuvert från Mexiko, där han inte varit tillbaka på många år. Han öppnar kuvertet och ett avhugget barnöra faller ut. Strax därefter får han ett samtal: "Vi har kidnappat ditt fadderbarn. Sätt in 500.000 dollar på ett bankkonto, annars tar vi det andra örat också". Så börjar filmen.
Det låter spännande och vi önskar Mani Maserrat lycka till med inspelningen av "Killchild", och biopremiären av "Vi" nu på fredag.
