Stockholms filmfestival 2020: Martin Scorsese om sin 50-åriga karriär

Stockholms filmfestival är rejält nedbantad i år, men samtidigt har man lockat festivalens största gäst på länge. Legendariske regissören Martin Scorsese poppade upp i ett livesamtal i fredags, för att prata om sin 50-åriga karriär med både framgångar och floppar längs vägen.

Scorsese är årets mottagare av festivalens Lifetime Achievement Award, och han tackade så varmt för den sju kilo tunga Bronshästen. Med mycket skratt och passion roade han den lilla publiken på Skandia med sina tankar kring filmskapande och sin kärlek till svenska filmklassiker.

 

Pandemin har påverkat hela filmvärlden. Hur påverkas ditt arbete?

- Jag skulle ha avslutat en filminspelning i Oklahoma för ett par månader sen. Nu har den blivit framflyttad, men vi hoppas kunna spela in i april om COVID tillåter.

- Filmen heter "Killers of the Flower Moon" och utspelar sig på 1920-talet. Den handlar om de otroliga 10-15 åren då Osage-nationen blev de rikaste i världen. Plötsligt kom det vita cowboys in i staden och gifte sig med Osage-kvinnorna. Intressant nog började kvinnorna dö snart efter, och pengarna och oljan gick till de vita männen.

- Det är en komplicerad inspelning. Jag hade nog kunnat spela in en film som "The Irishman" med 3-4 huvudpersoner med restriktionerna som finns nu. Jag som är 77 är i en högriskgrupp, och måste hitta ett nytt sätt att kommunicera med skådespelarna. Men vi har jobbat så mycket med Zoom-samtal på sistone så jag tror det kan fungera. Jag föredrar fortfarande att vara där på plats, mitt i scenen och möta skådespelarna ansikte mot ansikte. Vi får bara hitta nya vägar.

- I mitten av mars hoppas jag att nya vaccinet gör att man kan släppa på vissa restriktioner. Med nya vaccinet hoppas vi klara produktionen i Oklahoma. Det kommer bli dyrare för Apple. De, Netflix och alla andra, måste lägga undan mer pengar utöver budgeten för att garantera COVID-säkra inspelningar. Det är så man måste göra nuförtiden.

 

Din passion för film är välkänd. Hur började det hela? Och kan du säga något specifikt om din relation till svensk film?

- Allt började på 1940-talet. Jag var tre år gammal när jag fick astma. Jag var alltid sjuk. Mina föräldrar var arbetarklass, de var lågutbildade, så vi hade inga böcker hemma. Men vi fick en tv i slutet av 1940-talet. Och det enda de kunde göra var att ta med mig på bio. Jag blev uppslukad av svartvita amerikanska filmer.

- Och när jag var sex år gammal brukade mina morföräldrar komma över och se på klassiska filmer med mig på tv. En lokal kanal i New York visade italienska filmer som "Öppen stad" av Rossellini och "Cykeltjuven" av De Sica. Perfekt för alla italienare. De filmerna hade en enorm påverkan på min familj, särskilt på de äldre - immigranterna. Karaktärerna talade samma språk som människorna omkring mig. Och den här andra världen kändes mer verklig för mig än världen omkring mig. Inte för att filmerna var svartvita och korniga, men för att de visade något sant och äkta om att vara människa, vilket gjorde ett starkt intryck på mig redan i sex års ålder.

 

 

Scorsese berättar att han såg på film med undertexter sedan barnsben, vilket väckte hans intresse för film från hela världen. Ett spännande äventyr för att lära sig av andra kulturer, säger han. Biofilm blev ett sätt för hela familjen att umgås och kommunicera med varandra.

- En av de mest otroliga upplevelser jag haft var att se "Det sjunde inseglet" när den var ny. Förutom biografen var den katolska kyrkan för mig en plats där jag kunde få lite lugn och ro. Jag spenderade mycket tid där, och fick tänka mycket på kristendomen. Bergmans film var bland de första som handlade om de teman som jag funderat mycket på. Även Zetterlings filmer och Jan Troell...

- Sen upptäckte jag Sjöström. Jag såg "Körkarlen" och andra stumfilmer. Plötsligt förstod jag skandinavisk film bättre, jag förstod öppningsscenen i "Smultronstället", hela den där drömsekvensen... När jag spelade in "Silence" många år senare tänkte jag mycket på "Nattvardsgästerna". Jag fick nöjet att lära känna Max von Sydow när vi spelade in "Shutter Island" och fråga ut honom om hur Bergman arbetade.

 

 

Ser du några specifika tidsepoker i din karriär?

- Går man tillbaka till "Mean Streets" som gjordes 1973... Herregud, det var nästan 50 år sen, och vi har bara 45 minuter på oss. Jag var ung och trodde jag visste allting, jag var full av glöd. Hela vägen fram till "Tjuren från Bronx" sprudlade jag av energi. Vi var en grupp av filmskapare med Brian de Palma, Steven Spielberg, Paul Schrader och några andra. Plötsligt vände vänskapen till konkurrens. Det blev en kamp. Folk förändras, deras arbete och deras generositet förändras. Jag gav allt jag kunde till "Tjuren från Bronx" och tänkte att det får vara slutet. Den fasen var över.

- Jag åkte sedan till Rom och ville göra filmer på mer religiösa teman, men de Niro fick mig tillbaka för att spela in "The King of Comedy" år 1981. Åttiotalet blev för mig den andra perioden. De filmerna jag verkligen ville göra var "Gangs of New York" och "Kristi sista frestelse".

 

 

Scorsese fann "Kristi sista frestelse" extremt svår att få till. Under tiden spelade han in "En natt i New York" (1985) och "The Color of Money" (1987). Den sistnämnda hade tack vare Tom Cruises stjärnstatus gett Scorsese ny uppmärksamhet bland Hollywoods finansiärer. Till slut blev även "Kristi sista frestelse" av 1988.

- Under 80-talet floppade mina filmer, de blev nedlagda och jag fick knappt ens inbjudan till fester eller middagar. Jag fick lov att arbeta mig tillbaka, utan att tappa energin eller glöden, säger Scorsese.

- Jag flyttade tillbaka till New York, och blev tvungen att tänka om helt. Vilka historier ville jag berätta och hur skulle de berättas? Filmteamen blev allt större och det kändes obekvämt för mig. Jag behövde lära mig att göra filmer igen med en independent-känsla.

- Det för oss till 90-talet som blev nästa steg. Jag fick manuset till "Maffiabröder". Jag trodde inte att jag skulle göra den. Jag hade gjort "Mean Streets", och liknande element fanns i "Tjuren från Bronx". Men jag hittade ett sätt att berätta den historien som kändes unikt, tyckte jag. "Maffiabröder" hittade sin publik och allt förändrades under 90-talet. Warner Bros och Universal ville jobba med mig igen. Kunde jag göra filmer som kändes speciella inom Hollywoods system?

- Med "Cape Fear" fick jag tillfälle att se om jag kunde göra en thriller. Jag tyckte inte det gick bra, haha. Men den var okej. "Oskuldens tid" verkade gå bra. "Kundun" var en märklig film att få till. Jag tror att Hollywood såg mig som en outsider i industrin. "Bringing out the Dead" från 1999 var en riktig flopp och det var slutet på den eran.

 

 

2000-talet blev början på ännu en ny fas i Martin Scorseses karriär, präglad av flera fina samarbeten med nye favoriten Leonardo DiCaprio. Med ett stjärnnamn ombord kunde Scorsese äntligen spela in "Gangs of New York", filmen han velat göra sedan 80-talet.

- Så började ännu en period, ett nytt årtionde av svårigheter. Efter den fick jag göra en riktig film - "The Aviator"! Mycket action, en intressant karaktär. Jag tänkte att "The Aviator" var slutet. Jag ville inte jobba med Hollywood mer, jag ville göra en gangsterhistoria med lägre budget. Men "The Departed" blev en stor grej. Innan jag visste det hamnade jag i en situation där studion ville ha en slags film och jag en annan. Det blev en konflikt, men det löste sig bra.

- Jag ville spela in "Silence" men den fick vänta några år till. Vid den tiden fick jag möjligheten att spela in en barnfilm, "Hugo Cabret". Min dotter Francesca var tio år. Den spelades in i 3D, jag är besatt av 3D så det var kul.

- På samma sätt som "Tjuren från Bronx" avslutade en era, blev "The Irishman" bokslutet på de senaste 20 åren för mig. Allt jag hade lärt mig gick in i den filmen. De Niro och jag har känt varandra sedan vi var sexton. Vi känner varann väl. Även om vi har gått skilda vägar flera gånger och utvecklats åt olika håll så möts vi igen, gång på gång.

 

 

Du har verkligen åstadkommit massor under dessa 50 år. Det finns mycket att prata om vad gäller fotot, klippning, scenografin - allt är så genomtänkt. Man känner verkligen kamerans rörelser med hela kroppen. Hur gör du?

- Det var mitt första sätt att uttrycka mig. Hur jag ser saker, vart mitt huvud vänder sig och var blicken faller. Jag har en slags nervös energi som reflekterar sig i hur jag ser saker. Men jag uppskattar i slutändan också stillheten. För mig är det spännande att berätta en historia med en rörlig bild, inte bara med rörelse i bilden, men att bilden rör sig.

- När jag växte upp hade vi alltid musik på i huset. Det har alltid inspirerat mig. Och jag har alltid ritat bilder för att visualisera filmen jag ser i huvudet, med pilar för hur människor rör sig. Det är också för att jag måste vara förberedd när jag kommer in på inspelningen. Annars slösar man mycket tid, pengar och kreativ energi. Allt börjar där: med musiken och med bilderna som kommer till mig när jag lyssnar på musiken.

- Foto har jag lite svårt för. Jag växte upp i slummen i New York. Det enda jag upplevde var dagsljus och natt. Något annat vet jag inte om ljus. Spielberg som växte upp i Phoenix, Arizona, kan vakna på morgonen, se lite dimma och inse att "aha, solen kommer att gå upp som en röd boll". Han springer och hämtar kameran och får en fantastisk bild till "Solens rike", innan teamet ens har vaknat. Jag såg aldrig ens solen som barn! Allt jag såg var glödlamporna i hallen, haha.

Men det är redigeringen som är nyckeln, menar Scorsese - och att omge sig med skådespelare. Han jobbar gärna med lojala vänner så som de Niro, DiCaprio, och förstås Thelma Schoonmaker, som klippt de flesta av hans långfilmer och dokumentärer genom åren. 

- När allt klaffar i klipprummet så känns det som att man har skapat underbar musik.

Hela Face2face-samtalet finns att se på Festival on Demand för 50 kr.