Ava DuVernay hoppas att hennes mörka mästerverk ska få oss att tänka till

Var beredd på att detta inte är en lätt film att se! Regissören Ava DuVernays senaste dokumentär är en tidsresa genom afroamerikansk historia från amerikanska inbördeskriget fram till idag. Filmen är gjord med hjälp av gamla bilder, filmsnuttar och nyhetsmaterial, fram till dagens mobilinspelningar av de uppmärksammade arresteringar som lett till mord, begådda av poliser, mitt på ljusan dag.

Man skulle kunna tro att mobilinspelningarna är svårast att titta på, men historien visar sig vara full av arkivmaterial från lynchningar och förföljelser. Efter ett antal sådana bilder börjar det vända sig i magen. Hur kan man systematiskt ta ifrån värdigheten från en grupp medmänniskor, hur kan man leende posera framför lynchade kroppar som safarijägare framför skjutna lejon, eller hetsa en hel mobb mot en ensam och vettskrämd person, som inte gjort någonting för att förtjäna det?

Men filmens huvudsyfte är att visa upp hur afroamerikanerna på många vis fortfarande används som handelsvara. Den 13:e grundlagen avskaffade slaveriet i USA, med ett viktigt undantag - som straff för brott! Filmen visar hur den lukrativa människohandeln inte upphörde med avskaffandet den 31 januari 1865. DuVernay liknar det vid en karuselldörr; vi släpper ut dig som en fri människa den ena vägen, och fångar in dig den andra vägen så vi kan fortsätta tjäna pengar på dig. Naturligtvis erbjöds det ingen hjälp eller några program för att lindra de traumatiserade före detta slavarnas övergång till samhället som fria människor. Istället klassades nu "lösdriveri" som brott.

DuVernay fortsätter resan genom historien med en återkommande tidslinje, som visar antalet fängslade afroamerikaner. Diagrammet gör en svag och jämn kurva uppåt fram till 70-talet, då den ökar markant i efterdyningarna av medborgarrättsrörelsen. Detta är ungefär vid samma tid då väljarna i södern gjorde en politiskt U-sväng. Sydstaternas demokrater började nu att identifiera sig med republikanerna, efter att president Nixons medhjälpare John Ehrlichman identifierat den inhemska fienden att tillhöra grupperna antikrigsvänstern och afroamerikaner.

Ett lagförslag om hårdare tag mot brott undertecknades av president Bill Clinton år 1994, och den gjorde att antalet federala fångar nästan fördubblades mellan åren 1990 och 2000. Den nya lagen uppmuntrade till att fylla upp landets fängelser, och många av dessa drivs av privata företag. Filmen visar hur fängelserna fungerar som sweatshops, och kan göra stora vinster med hjälp av fångarnas arbete. Lagen inkluder en regel som kallas ” the three strikes rule”, och som i princip betyder att en fånge som begått tre brott får livstids fängelse utan chans att bli frigiven, och därmed kan erbjuda fängelset/företaget arbete på livstid.

Lagen inkluderar även obligatoriska minimistraff samt minskade chanser för villkorlig frigivning, vilket innebar försvårad övergång tillbaka in i samhället efter avtjänat straff. Om du är afroamerikan och föds idag, har du en chans av tre att tillbringa en tid i fängelse. Filmen visar även på svårigheter att få till en rättegång, vilket i vissa fall leder till att anklagade erkänner brott de inte ens begått - hela 97 procent av alla intagna är fängslade efter uppgörelser, snarare än dömda i rättegång. Resultatet av lagen är överfulla fängelser, och Clinton har i efterhand uppgett att han ångrat sig.

DuVernays film är av nödvändighet en ensidigt berättad historia, och den erbjuder ingen lösning. Vad filmen visar upp är en historia som måste berättas! Och var som sagt beredd på starka visuella upplevelser - det är inte lätt att se verkliga mord begås framför kameran! ”Det 13:e tillägget” visades som öppningsfilm på Film Society of Lincoln Centers New York Film Festival, och är den första dokumentärfilmen någonsin att hedras med denna prestigefyllda plats i festivalens 54-åriga historia.

MovieZine mötte Ava DuVernay under en specialvisning på Crosby Street Hotel i New York den 1 oktober, där hon svarade på frågor i ett efterföljande Q&A.

- Nja, jag började ju som en dokumentärfilmare. Detta är min fjärde dokumentär. Många tror att jag föddes med ”Selma”, i ”Selma”, på ”Selma”, vid ”Selma”, [skrattar] men faktum är att ”Selma” var min sjätte film. Jag har har alltid känt mig mer bekväm med dokumentärer, så det känns som att komma hem.

- Vi bombarderas med bilder av svarta kroppar som blivit skjutna. Det är en fråga om egenvård i det svarta samhället att se de traumatiska filmerna. Det är svårt att se mord begås, och dessa filmer visar mord, kallblodiga mord. Man kan gå till sin Twitter tidslinje, det gjorde jag i morse, och där visades det senaste mordet på en psykiskt sjuk man, vars syster ringde 911 för att få hjälp, och förklarade att han är obeväpnad och psykiskt sjuk. Han attackerar inte polisen, han gör ingenting, han håller upp en vape penna och de skjuter honom direkt. Den filmen, det verkliga mordet, visades på min tidslinje från en webbplats som är välkänd, och som gjorde en liten GIF av det. Jag tror att det gör något med en när man tittar på det. Även om det gör ont, måste vi se det.

- Tänk om det var din älskades sista stund? Tanken på att jag skulle visa någons älskades sista stund i den här filmen, utan att be om lov, även om de inte äger filmen... De anhöriga äger inte rättigheterna till filmen. Filmen ägs vanligtvis av den person som tog filmen, eller sålde filmen. Vi skulle fortfarande ringa och be om tillåtelse.

- Det var tufft. Jag grät mycket när jag gjorde den. Det är känslomässigt utmattande, jag gick raka spåret från ”Selma” till den här. Jag trodde jag skulle vara stark, eftersom jag hade regisserat människor i ”Selma” som skadar varandra. Jag sa "du slår henne, då du faller över, då skriker du, då kommer han hitåt" och så tajmade vi dessa scener av skräck och tragedi. Men det var ännu värre att titta på verkliga bilder, timmar av våld och rasism. Det finns vissa saker som jag bara inte kunde se mer än en gång. 

- Det finns en bit i filmen som får mig att gråta varje gång jag ser den. Jag går ut ur biografen när det klippet börjar... Vi kallar det för mannen med hatten. En mycket elegant klädd man försöker korsa gatan, och en arg vit mobb attackerar honom om och om igen, och han bara fortsätter att plocka upp sin hatt, borstar av den, och försöker sätta på sig den igen. Så småningom, när du fortsätter att titta på denna film, håller han bara krampaktigt fast i hatten, det är allt han har. Det bryter ner mig, varje gång. Den mannen dog så småningom av sina skador den dagen, eftersom det du inte ser i filmen, är att han fortsätter gå vidare på gatan och blir slagen halvt till döds. Så den typen av filmer är verkligen verkligen utmanande att arbeta med, men det måste göras.

- Jag tror att om folk ändras, kommer det här problemet att ändras, och jag vet att det är sant från kvinnorättsrörelsen, medborgarrättsrörelsen, LGBT-rörelsen... Jag menar, tänk att bara för tre år sedan talade ingen om transsexuella, ingen förutom transpersoner och deras familjer brydde sig, eller ens visste vad kampen var, eller internaliserade den och sade "WOW, är det ett brott," även om det är den du är, det är så du identifierar dig... Vem kunde ha vetat? Bristen på kunskap och medvetenhet om det gjorde att vi stigmatiserade och bannlyste och gjorde livet svårt för en viss grupp av människor.

- Samma sak händer här, du vet inte, du känner inte till kryphålet, du kan inte svart historia, du vet inte hur vi kom till denna punkt där människor faktiskt började att säga ifrån online, började protestera, vara på gatorna och säga "Black Lives Matter," vart kommer det ifrån? Så min förhoppning är att du ser detta, och vi börjar förändras som människor, och vi börjar tänka på hur vi behandlar varandra.

- Mainstream-nyheter är inte riktiga nyheter. Jag var precis över för att göra en intervju med folket på Democracy Now, och jag sade till dem att "ni har riktiga nyheter, ni går in på djupet, ni undersöker, ni pratar direkt med källorna, ni hämtar inte bara hem från nyhetsbyrån,” plockar upp lite här och där, kortar ner saker till ett stycke, eftersom de tror att vi är för dumma för att veta mer, utan att kunna något om resten av världen, och veta vad som händer i resten av världen? Vi är blinda, vi vet inte... kan någon nämna 10 ledare för nationer förutom Storbritannien och Frankrike? Nej, de flesta amerikaner, 98 procent av amerikanerna kan inte nämna 10 ledare utanför de tre största nationerna. Vi har tillåtit oss att bli okunniga. 

- Jag är en Twitterföljare, jag är på hugget, jag är över hela Twitter, Facebook, Instagram... Du vet, det finns gränser för den information som jag kan komma över där, jag letar bara fram vad jag vill veta, och jag måste ta ansvar för min egen utbildning. Så ja, algoritmen, den finns, men det är inget som skiljer sig från vad NBC matar mig med, du vet vad jag menar? Utan att vara respektlös mot någon från NBC därute [skrattar].

"Det 13:e tillägget" finns nu att se på Netflix.