Möt mannen bakom "Luke Cage"

En gång i tiden var han musikjournalist – nu är han skapare och huvudproducent bakom en av Marvels viktigaste satsningar hittills. Vi träffade Cheo Hodari Coker under en pressträff i Paris för att prata om arbetet som showrunner på nya Netflix-serien ”Luke Cage”.

- Det som är skönt med att jobba med Netflix är att du vet att du kommer att få göra tretton avsnitt. Man slipper processen av att behöva göra ett pilotavsnitt och sen se om folk gillar det så att du kan göra resten – och till och med då riskera att inte göra klart allt. Man får helt enkelt tillåtelse att strukturera berättelsen på bästa möjliga sätt. När det gäller Marvel så har de en otrolig känsla för sina karaktärer – både på ett sätt så att jag har frihet att lägga till och ändra saker men också att de gör sin röst hörd när man går för långt. Så jag tror Netflix och Marvel är en perfekt kombination för vi har starka karaktärer som man får ta chanser med eftersom Netflix har en plattform som är så unik.

- För mig representerar varje avsnitt en akt i berättelsen, och i vart fjärde avsnitt sker det en tvist. Så vi har första akten i första avsnittet, andra akten i andra avsnittet, och så vidare – sedan kommer tvisten i fjärde och strukturen börjar om. På så sätt håller man serien igång. Jag vill inte att det ska bli för seglivat. Så jag tror man gör sig bäst i att se serien på det sättet – men förhoppningsvis fungerar det att se säsongen i ett svep också. 

- Ann Biderman som är skaparen bakom både ”Southland” och ”Ray Donovan” ser jag som min mentor i den här branschen. Hon är en väldigt stark kvinna med tydlig åsikter, och jag har inspirerats väldigt mycket av henne. Kvinnliga karaktärer har möjligheten att – och bör – vara lika komplexa som manliga karaktärer. Det var definitivt ett mål för mig i ”Luke Cage”. Jag tycker både Misty Knight och Claire Temple – och framför allt Mariah Dillard i denna speciella antagonistroll – är tydliga exempel på komplexa kvinnokaraktärer som verkligen fungerar.

- Jag visste att jag skulle få ha henne till ett antal avsnitt så jag ville ge henne ett eget ark för den här serien. Hon är så viktig för Luke i serietidningarna så jag och Jeph Loeb ville att hon skulle få något betydande att göra i den här serien. Hennes roll i ”Luke Cage” är att hjälpa Luke komma till insikt med sin roll som hjälte, utan att vara den drivande kraften – vilket är svårt. Hon finns där som ett stöd för honom men samtidigt någon som utmanar honom. Hon förhåller sig till Luke som ingen annan karaktär gör och därför blir hon en otroligt viktig del i hans story.

- När jag var liten såg man sällan afroamerikanska superhjälter, och om de väl fanns så fanns de hos Marvel. Jag har alltid tyckt att deras galleri av afroamerikanska hjältar varit intressant – från Black Panther och Storm till Bishop och Falcon. Det som intresserade mig med Luke Cage var att han var en ”hero for hire”. Jag diggade attityden att ”ska jag rädda staden kan jag lika gärna ta betalt för det”. För vår serie valde vi att inte riktigt gå den vägen. Marvel ville att det skulle handla om hans uppvaknande och accepterande av sin hjälteroll så vi fokuserade på det. Rent serietidningsmässigt har jag dock alltid varit ett stort Wolverine-fan, det var utan tvekan det jag konsumerade mest som liten. 

- För mig är allt personligt. Det är inte så att jag investerat så mycket personligt i serien utan snarare att det som serien handlar om är personligt för mig. Serien är så djupt influerad av afroamerikansk kultur och det är jag såklart påverkad av. En sak som ligger mig extra varmt om hjärtat är dock porträttet av Biggie som vi hängde i Cottonmouths kontor. Biggie har varit en sådan betydelsefull del av mitt liv. Jag intervjuade honom för första gången 1994 och hade jag inte gjort det hade jag nog inte suttit här idag. Mina intervjuer med honom ledde till att jag skrev en biografi om honom efter hans död. Den boken ledde till att jag fick vara med och skriva manuset till ”Notorious” vars succé ledde till att jag träffade Ann Biderman och fick jobba på ”Southland” och ”Ray Donovan”. Och mina framgångar med de serierna ledde till att jag fick erbjudandet att göra ”Luke Cage”. Så Biggie var nyckeln och starten på min karriär, samtidigt som han också betytt mycket personligt för mig också. Så att ha hans porträtt i serien är en tydlig homage från min sida, men också något som fungerar väldigt naturligt i serien. 

- Jag ville ha regissörer som verkligen uppskattade skådespeleriet – just eftersom vi har såna starka karaktärer och skådespelare i den här serien. Samtidigt som personen också måste ha en stark visuell känsla. Därför tycker jag Paul McGuigan var ett perfekt val för de första två avsnitten. Jag älskar hans arbete på ”Sherlock” och särskilt avsnittet ”A Scandal in Belgravia”. Han har en tydlig visuell stil och ett sinne för kameraarbete, samtidigt som han har en väldigt härlig personlighet på inspelningen. Även Sam Miller som arbetat på ”Luther” var med och gjorde avsnitt sex, så jag har helt enkelt plockat regissörer från mina favoritserier från BBC. Skämt åsido så har jag valt regissörer som jag dels känner sedan innan - som George Tillman Jr. som jag gjorde ”Notorious” med och Phil Abraham som jag känner sedan ”Ray Donovan” som också gjorde piloten till ”Daredevil”. Men också personer jag varit intresserade att jobba med som Guillermo Navarro som är Guillermo del Toros huvudfotograf och arbetat på ”Hannibal”. 

- Självklart var jag sugen på det, men som showrunner har man redan så himla mycket på sitt bord. Jag hade så mycket ansvar i övrigt att det inte riktigt fanns tid till att göra något sånt. Att vara showrunner är det mest utmanande jobbet jag har haft, men också det roligaste. Att få vara en del av varje beslut som tas kring en produktion är en häftig känsla. Men det gäller att lyssna på alla och att våga gå på sin magkänsla. Jag tror inte på att ha en ensam röst. Produktionen är ett team och jag är deras huvudcoach.

- De flesta recensioner jag sett hittills har bara handlat om hur ”politisk” och ”svart” den är, men jag tror folk kommer bli överraskade över hur lekfull och underhållande ”Luke Cage” faktiskt är. Folk väntar sig en Public Enemy-skiva medan det i själva verket är en A Tribe Called Quest-skiva. Serien är definitivt politisk men den tappar inte fokuset att underhålla. För att dra en annan musikreferens så har jag tidigare pratat om Wu Tang Clan-ifieringen av Marvel-världen men jag skulle snarare kalla den The Wailers-fieringen. För det som Bob Marley & The Wailers gjorde var att underhålla på flera nivåer utan att någonsin tappa det politiska budskapet. I slutändan bryr jag mig inte om folk gillar serien eller inte, så länge de inte är nollställda för den. Därför tog vi risker, därför lindade vi inte in saker. Vi använder n-ordet och en del kommer bli upprörda över det. Men det finns ett ännu värre ord i det engelska språket - m-ordet, vilket är ”meh”. Om folk rycker på axlarna för den här serien kommer vi inte få en chans till. Jag vill att folk ska älska den här serien och skriva om det. Jag vill att folk ska hata den här serien och skriva om det. Då betyder den i alla fall något.

- På ett litet håll kommer jag nog vara det. Alla skaparna och huvudproducenterna bakom Marvels Netflix-serier har kontakten med varandra och vi jobbar precis bredvid varandra. Jag kan bara knalla över och se hur arbetet med ”Daredevil” går. Så under arbetet med ”The Defenders” kommer kanske Doug Petrie och Marco Ramirez som sköter serien komma till mig och fråga vad jag tycker om något och jag kan då säga att ”Luke skulle inte göra så här”. Jag bestämmer inget, men jag får ge min input.