Han är 25 år gammal och har gjort fem filmer som betyder väldigt mycket för väldigt många människor. Framförallt för människor som känt sig utanför samhället, på olika sätt. Även om karaktärerna i Xavier Dolans filmer är ”inne” och i kommentarsfält kallas för hipsters, är de mer utanför än kommentatorerna. Hans filmer har en ärlighet som får tittaren att vara ärlig mot sig själv, och en ärlighet som får tittaren att vara sig själv. Som ni märker är det omöjligt för mig att skriva om Xavier Dolan utan att låta fruktansvärt pretentiös. Det är för att jag är en pretentiös person, och det finns nog ingenstans jag är mer skyldig att skriva exakt som jag känner än i en text om en av mina favoritregissörer som fått mig att vilja vara den jag är.
En annan anledning till att Xavier Dolans filmer betyder mycket för mig är att han var så ung (är fortfarande ung) när han gick ut och skapade en film som handlade om honom själv. Självklart kan jag relatera till huvudkaraktären i ”Jag dödade min mamma”, som han skrev, regisserade och agerade i, 19 år gammal. Men framförallt relaterar jag och inspireras av 19-åringen bakom filmen. Hans vilja att gå ut där och göra jobbet. Att han skriver en sådan vacker berättelse om längtan, sexualitet och frustration. Det är svårt att inte känna sig misslyckad när det finns genier som Xavier Dolan att jämföra sig med.
Hur tycker du att Anne Dorval har utvecklats sedan “Jag dödade min mamma”?
- Jag vet inte hur Anne har utvecklats. Hon har varit en skådespelerska hela hennes liv, men vårt förhållande har utvecklats. Vi har kommit varandra väldigt nära och hon är min bästa vän. Hennes barn är som mina syskon. Vår arbetsrelation har utvecklats på det sättet att vi nu känner varandra så mycket bättre, och som regissör och skådespelare vill jag ta henne till nya platser. “Mommy” och “Jag dödade min mamma” är två väldigt olika filmer, och det är två helt olika roller för Anne. Men som konstnär och människa känner jag henne, vilket gör det enklare för mig att regissera henne och få henne till en annan plats, och skapa nya saker.
Hur viktigt är total kontroll över ett projekt?
- Det är vitalt. Jag skulle inte kunna leva eller andas utan total kontroll. Men total kontroll måste definieras, vi arbetar som ett team, och att ha total kontroll betyder inte att du vill kontrollera allting, det är mer att du vill veta att om du skulle vilja kontrollera allting, så skulle du kunna göra det. Men det ingenting man vill göra, för att man vill skapa någonting med människor, människor som utmanar en och utmanar ens idéer och ens smak. Och det är inte kontroll, utan frihet.
I “Mommy” använde du bildförhållandet 1:1, men ändrade det under filmens gång. Hur hjälper det berättandet?
- Ändringen i bildförhållande är viktigt för karaktärerna i filmen, men också för publiken, att filmen öppnas upp. Det ger oss lite rum att andas. Det är lite respit från det de gått igenom och vad de kommer att gå igenom, vilket är ett ganska tufft liv, antar jag.
Om en film som du regisserar får en större publik med hjälp av illegal nedladdning, är det då en dålig sak?
- Det finns så många vinklar på den här frågan. Personligen kan jag inte säga att jag gör det här jobbet, och det är inte ens ett jobb utan en passion, för att tjäna pengar. Men å andra sidan har vårt arbete ett värde precis som alla andra arbeten. Vi delar med av någonting till publiken, och publiken kommer för att bli underhållna. Och det är som att han på något sätt hyr oss, för att bli underhållen. Så det har ett monetärt värde. Men självklart vill jag att så många som möjligt ser mina filmer, och om de i sitt land eller var de nu är inte har tillgång till amazon.com, så vill jag på klart att de ändå ska se vad jag vill visa och höra vad jag har att säga. Men idealt hade de haft moralen att betala för det. Jag betalar för det! Jag investerar alla pengar jag tjänar i mitt filmskapande.
Din nästa film heter ”The Death and Life of John F. Donovan”. Är det svårare att regissera en film på engelska?
- När jag regisserar skådespelare så pratar jag väldigt mycket under tagningar. Jag har en liten skräm där jag ser det som händer och det som publiken senare kommer att få se. Där ser jag utsnittet och alla små detaljer. Där brukar jag säga till skådespelarna att de till exempel ska klia sig på bröstet, vända sig mot ljuset, öppna munnen som om någonting ska sägas, säg ingenting. Jag avbryter aldrig skådespelarna och själva scenen, skulle aldrig säga ”bryt!”. Så jag brukar säga saker medan scenen utspelar sig, och skådespelarna tar hänsyn till dessa angivelser som om de aldrig har getts, vilket gör att scenerna känns mer spontana. Egentligen är jag bara orolig att jag på engelska inte kommer att kunna ge lika mycket information så snabbt som jag skulle vilja. Men jag ska jobba på det! Det är bokstavligt talat det enda jag är orolig för.
Se mer från intervjun:
"Mommy" har biopremiär fredag 9 januari.
